Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna talar gärna om ett kommande paradigmskifte. Det låter pompöst, men en sak är säkert: De vill genomföra allt de lovat före valet – och lite till.

En sak som gått mig helt förbi var målsättningen att hela Sverige ska vara ett enda elprisområde. Egentligen är jag inte särskilt förvånad. När många drabbas, då är regler och ramar orättvisa, när få drabbas är det smällar vi får ta. Eftersom de politiska mandaten i riksdagen styrs utifrån antalet invånare, så har våra fyra största städer med närområden ensam majoritet i riksdagen. Tacka tusan för att elpriserna blir orättvisa om de som bor nedanför Dalälven drabbas, medan 40 mil för att besikta bilen anses vara rimligt.

Jag har också retat upp mig på hur ytliga diskussionerna om elpriserna är. Ingen jämför exempelvis medeltemperaturerna i norr och söder, det vill säga en faktor som verkligen påverkar energiåtgången. Det kalla klimatet i norr är skälet till att nära nog alla där sedan lång tid tillbaka har investerat i treglasfönster, tilläggsisolering och bergvärme. Att elda för kråkorna har varit för kostsamt.

Det så kallade Tidö-avtalet hade en tydlig vinnare: Sverigedemokraterna. Dels för att de fått igenom starka begränsningar för nyanlända och dels för att de inte behöver sitta med i regeringen. Istället får de ännu en gång möjlighet att styra och ställa från första parkett, utan att behöva ta ansvar och visa färg fullt ut. Ja, jag vet att det är mångas uppfattning att just det partiet, som nu blivit landets näst största, med alla medel ska hållas utanför, trots att det är både tydligt och mätbart att den strategin bara gynnat dem. I min värld är det hål i huvudet och en strategi som kan göra dem till Sveriges största parti. Argumenten är känslostyrda, odemokratiska och signalerar både att riksdagen är maktlös och att människor inte har vett nog att veta vad de röstar på. Ett elitistiskt förakt, som skapar ännu större misstro hos de som föraktas. Att gruppera människor som bättre respektive sämre är att i handling manifestera just den ideologi som nationalsocialism bygger på. Är det verkligen rätt metod att behandla ett ”odemokratiskt parti” med odemokratiska medel?

Ja, jag är bekymrad över hur våra politiska makthavare beter sig. Maktbegär vinner alltid över ideologier – oavsett regering. Jag själv hör till en priviligierad grupp, värre är det för mina afganska vänner. Mahmood jobbar sex dagar i veckan för att försörja sin familj. Av någon anledning är hans tre barn inte berättigade till barnbidrag och de får inte heller något bostadsbidrag. För Mahmoods familj skulle det vara mycket billigare att bo i hus i vår glesbygdskommun, men kommer han att få banklån? Barnen går i skolan och frun på SFI, så visst utgör de en kostnad för samhället, men vilken familj gör inte det? Det vanliga är ju att det tar sisådär 20 år innan våra barn börjar jobba och ge något tillbaka till samhället.

I vården jobbar Samat och Jahan. De är utbildade, talar bra svenska och arbetsgivarna slåss om att få ha dem i sina verksamheter. De berikar vårt lokalsamhälle, men när de berättar om Migrationsverkets intervjuer blir jag mörkrädd. Migrationsverket söker argument för att skicka hem dem. Om det finns ett tryggt hem någonstans struntar de i och för dem är det en ickefråga om den de intervjuar har jobb och försörjer sig själv och andra. De är redan nu stenhårda, och nu vankas visst ännu hårdare tag. Arbetsmarknaden i norr behöver verkligen sådana som Mahmood, Samat och Jahan. Dårskap är att kasta ut dem.