Förhoppningarna om att valet skulle ge en regering med stabil grund som kan få igenom budgetar och propositioner utan större dramatik verkar komma på skam. Inför sluträkningen har högersidan med statsministerkandidaten Ulf Kristersson bara ett enda mandats övervikt – 175 mot 174 för de fyra rödgröna partierna.

Blir det också slutresultatet kommer Kristersson att luta sig mot en bräcklig majoritet.

Vildar med makt

Under den gångna mandatperioden har den politiska vilden och tidigare vänsterpartisten Amineh Kakabaveh flera gånger haft avgörandet i sin hand. Hon har hållit Magdalena Anderssons S-regering på halster i flera viktiga omröstningar om statsministerstöd och budgetar. I slutändan har hon dock alltid röstat med regeringen.

Sverigedemokraterna har haft flest politiska vildar, men de har följt partilinjen när de har lämnat. Även Liberalernas Emma Löfdahl-Persson har följt partilinjen under sin tid som vilde.

Däremot har L-ledamoten Nina Lundström duckat partipiskan och släppt fram både Stefan Löfven och Magdalena Andersson i olika statsministeromröstningar. Hon hänvisar till sitt samvete och värderingar, vilket dåvarande gruppledaren, numera L-ledaren Johan Pehrson tyckte var ”konstigt”.

Kan lita på L

Inför kommande mandatperiod har Johan Pehrson lovat att Sverigedemokraterna kan lita på Liberalernas medlemmar. Partiet har ju haft stora interna konflikter om hur de ska förhålla sig till SD.

Flera riksdagsledamöter som motsatte sig den segrande SD-linjen har nu lämnat, men splittringen skaver fortfarande. En gemensam busstur i valrörelsen med M, KD, SD och L räckte för att en del liberaler skulle känna sig olustiga.

I den nya riksdagsgruppen kan hälso- och sjukvårdsregionrådet Anna Starbrink ta plats. Hon var en av de mest uttalade kritikerna mot att ge SD för stort inflytande.
I en intervju med DI nyligen säger hon dock att hon är lojal med partiet, även om hon tycker att det är viktigt att kunna avvika från partiets linje i ”samvetsfrågor”.

Evigt kluvet

Det som talar för att Liberalerna aktar sig för att byta linje igen är att det skulle cementera bilden av partiet som evigt kluvet och inget att lita på, tvärtemot vad den nye partiledaren lovat.

Sverigedemokraterna har krävt ett konkret och detaljerat avtal på förhand över förslag och reformer som ska genomföras för att stödja Ulf Kristersson som statsminister. Ett sådant avtal skulle kunna fungera som lim i ett regeringsbygge. Då vet alla inblandade vad de har att förhålla sig till.
Men händelser och kriser som ingen såg komma kan fresta på ett samarbete.

Skulle rösträkningen i veckan sluta med att det istället blir de rödgröna partierna som får övervikt lär S-ledaren Magdalena Andersson mötas av samma problem – hur få till en majoritet som håller och står pall?