Nanoplast utgörs av så pass små plastpartiklar att de inte är synliga för blotta ögat – och tidigare har de knappt gått att mäta. Men med hjälp av en ny analysmetod utvecklad av Dušan Materić vid Utrecht University avslöjas nu plastföroreningarnas sanna utsträckning.

– Att mäta nanoplast är otroligt utmanande, eftersom partiklarna är så små och dessutom uppblandade med en rad andra typer av partiklar i miljön. För att upptäcka dem värmer vi långsamt upp de preparerade proverna och mäter de plastspecifika ångorna, alltså i princip ”plastlukten”, säger Dušan Materić i ett pressmeddelande.

Enligt forskarna växer bevisen för att nanoplast i själva verket är betydligt farligare än mikroplastens större partiklar som det idag finns mycket kunskap om. Plastpartiklarna är nämligen så pass små, att de kan passera cellmembranen hos levande organismer.

Gårdsjön avrinningsområde i Stenungsunds kommun är ett obebyggt och obrukat skogslandskap. Trots dess relativt orördhet hittade forskarna nanoplast i alla prover som togs därifrån.

– Våra resultat är djupt chockerande. För att samla in dessa prover paddlade vi kajak över lugna sjöar och vandrade genom ödsliga skogar. Det fanns inga tecken på att landskapet skulle vara försämrat på något sätt. Sedan visar våra resultat att dessa vackra ekosystem faktiskt är fulla av osynligt, mänskligt producerat plastavfall, vilket är en deprimerande insikt, säger SLU-forskaren Mike Peacock, som samlade in de svenska proverna.

I vattenproverna från Gårdsjön fann forskarna följande fyra plastpolymerer: polyeten, polyvinylklorid, polypropen och polyetentereftalat. Halterna av polyten var högst, en plast som ofta används i engångsförpackningar och är den vanligaste plasten i Europa.

I Sibirien upptäcktes endast två plaster, polyvinylklorid och polystyren i sju av tolv vattenprover.