Avväpna människan är en behändig liten idébok på drygt 100 sidor men som spänner över ett väldigt stort område. Jonas Lundström – som har en lång bakgrund som aktivist inom bland annat migrations-, klimat- och djurrättsrörelsen – försöker med bred pensel teckna en bild av människans krig mot naturen och den kollaps som detta riskerar att leda till. Till sin hjälp tar han en lång rad tänkare, alltifrån humanekologen Alf Hornborg till gamla anarkister som Piotr Kropotkin (trots bokens tunna omfång så är källförteckningen på drygt 22 sidor).

På många sätt är idéinnehållet i Avväpna människan helt i samklang med den frihetligt gröna rörelse som Landets fria tidning får sägas vara en del av. Det är därför kanske inte så förvånande att jag håller med om i stort sett allt som Lundström förespråkar. Inte minst tycker jag han har en viktig poäng i att vårt mål borde vara att sträva mot en nedrustning i bred mening. Det handlar då inte bara om att lägga ner vapenproduktionen, utan också om att stoppa människans rovdrift på djur och natur. ”Ställ om vapenfabrikerna, riv slakterierna, skrota skogsmaskinerna, täpp igen gruvorna, expropriera oljebolagen”, som han skriver i ett stycke.

Lundström är såklart medveten om att det är en omställning av gigantiska mått som han förespråkar, men han påpekar också att det knappast är realistiskt att vi kommer kunna fortsätta på exakt det sätt vi gör i dag – om inte annat så kommer den väg vi har slagit in på förr eller senare att leda oss mot avgrunden.

Avväpna människan är i grunden pacifistisk, men Lundström har också en viktig poäng när han skriver om ickevåld. Målet med ickevåld, skriver han, får aldrig bli att vi ska visa upp oss själva som obefläckade renhetsivrare som inte gör en fluga förnär. Även de som betecknar sig som pacifister är delaktiga i de strukturer som förstör planeten. Han konstaterar också att det inom såväl politiken som massmedia finns ett ambivalent förhållande till våld – å ena sidan fördöms personer som utövar direkt våld samtidigt som det systematiska våldet i samhället ofta osynliggörs. Som exempel tar han djurindustrierna, men också strukturellt våld mot fattiga och migranter. ”Att ’ta avstånd från våld’ är att två sina händer, vända bort blicken, låta någon annan greppa bultpistolen och sedan ta för sig av köttet”, skriver han.

Min främsta invändning mot den här boken är att den känns lite väl lös i kanterna. Jag kan sympatisera med att Lundström snarare vill peka på problemen i vårt nuvarande system än staka ut en rak och enkel väg framåt. Någon sådan enkel väg finns givetvis inte utan framtiden kommer, som Lundström är inne på i det avslutande kapitlet, troligen bestå av många olika parallella utvecklingar. Men samtidigt kan jag inte komma runt att jag skulle vila se en lite tydligare slutsats i boken. Här finns massor av intressanta spår, men det blir i slutändan lite skissartat. Som en introduktion till olika teorier och praktiker eller som diskussionsbok i en studiecirkel tror jag dock att den skulle kunna fungera alldeles utmärkt.