– Vi får ofta frågan “finns det verkligen fattigdom i Sverige”? Och det finns inte en enda medarbetare som inte svarar ja på den frågan, vi ser den varje dag, året runt. Vi ser en fattigdom som våra politiker inte pratar om, sade Lotta Säfström, direktör för Göteborgs stadsmission och talesperson för Riksföreningen Sveriges stadsmissioner, i den presskonferens som hölls i samband med att man släppte årets fattigdomsrapport.

Sedan tio år tillbaka för Stadsmissionen statistik över de människor som lever i ekonomisk utsatthet och som vänder sig till Stadsmissionen för hjälp när pengarna inte räcker till det mest basala, så som mat och kläder. År 2015 kom den första fattigdomsrapporten från Sveriges stadsmissioner och sedan dess har man gett ut en rapport om året som finns tillgänglig för allmänheten på Sveriges Stadsmissioners hemsida.

– Vi försöker beskriva den ekonomiska utsatthet i Sverige som vi inom stadsmissionerna ser. Vi fångar upp något som våra myndigheter i regel inte gör, åtminstone inte socialtjänsten och försäkringskassan, säger Lotta Säfström till LFT.

"De ohjälpta"

I fjol fokuserade rapporten på vad som händer med människor som lever i stor utsatthet under en pandemi, året dessförinnan handlade rapporten om matfattigdom och i år fokuserar man på “de ohjälpta”.

Genom statistiken som man för har man kommit fram till att det finns fyra huvudgrupper av ekonomiskt utsatta som vänder sig till Stadsmissionen. Den första och största gruppen är människor som lever med långvarigt försörjningsstöd. De utgör drygt 60 procent av de som vänder sig till Stadsmissionen för hjälp.

Den andra och tredje gruppen är EU-migranter som utgör cirka 20 procent och papperslösa som utgör den minsta gruppen. Den fjärde och sista gruppen är de som går under benämningen “de ohjälpta”. Den gruppen utgör ungefär elva procent av de som vänder sig till Stadsmissionen.

– Det är personer som har alla rättigheter i det svenska välfärdssystemet men som ändå inte får hjälp, säger Lotta Säfström och fortsätter:

– Regeringen skriver att det finns ett socialt grundskydd för alla människor, som är nästintill heltäckande och det är detta som vår rapport sätter fingret på: Skyddet finns, men det når ändå inte alla.

Syns inte i statistiken

Enligt Statistiska centralbyrån (SCB) lever 15,5 procent av Sveriges befolkning i ”relativ fattigdom med låg ekonomisk standard”, men enligt Lotta Säfström menar SCB samtidigt att de som är mest ekonomiskt utsatta inte finns med i deras statistik.

– Om du inte ansökt om socialbidrag eller om du varit på socialtjänsten och endast fått ett muntligt besked då kommer du inte in i statistiken som en person som har fått ett avslag. Alla kommer inte heller med i inkomststatistiken för alla har inte en deklarerad inkomst, säger Lotta Säfström.

Lotta Säfström menar att man behöver hitta andra sätt att fånga upp de som inte syns i statistiken.

– Jag tror att civilsamhällets organisationer och offentlig sektor måste göra detta arbete i kombination. Den offentliga sektorn kan inte gå in i sina register och i sin statistik för att hitta till de mest utsatta, för de finns inte där, men vi möter dem varje dag, säger Lotta Säfström.

Målet med rapporten är att lyfta och belysa den fattigdom som faller mellan stolarna i Sverige. Enligt Lotta Säfström skulle lokalpolitiker och regeringen kunna dra nytta av rapporten.

– Om det är så att man vill se det som inte syns i statistiken, säger hon.

Hinder för den enskilde

Magnus Karlsson, professor på Ersta Sköndal Bräcke Högskola med inriktning mot civilsamhället, har samarbetat med Sveriges Stadsmissioner i arbetet med att ta fram metoder för att föra statistik.

Han menar att en orsak till att de som har rätt till stöd men ändå inte får det beror på att det finns flera hinder som den enskilde måste passera för att överhuvudtaget bli aktuell för att få stöd av samhället.

– För det första måste man uppleva ett behov och i många fall kan det vara svårt för den enskilde att identifiera ett behov, sade Magnus Karlsson under gårdagens presskonferens.

Ett annat exempel på hinder för den enskilde är den kunskapsbrist kring rättigheter till stöd från det svenska välfärdssystemet. Även om man kunnat identifiera ett behov samt känner till sina rättigheter till stöd så upplevs ändå välfärdsstödet som svårt att nå, menar Magnus Karlsson.

Magnus Karlsson får medhåll från Lotta Säfström som också menar att det svenska välfärdssystemet är komplext.

– Du måste veta vart du ska ringa och du måste känna till dina rättigheter för att få hjälp. Dessutom finns skamkänslan över att inte kunna klara sig själv som ett hinder för att söka hjälp, säger hon.

Magnus Karlsson undrar om den politiska viljan att underlätta för de mest ekonomiskt utsatta att få ekonomisk hjälp överhuvudtaget finns.

– Om alla fick det ekonomiska stöd de har rätt till, då skulle samhällskostnaderna för den här typen av välfärd öka markant, är vi beredda på det och hur ser den politiska viljan ut? Det är en viktig diskussion att föra, säger Magnus Karlsson som även understryker att förtroendet för välfärden riskerar att urholkas om det finns ett glapp mellan de som har rätt till stöd och de som får stöd.

"Önskar att man tog vara på vår kunskap"

Lotta Säfström berättar att flera personer som vänder sig till Stadsmissionen blivit tillsagda att de inte kan få ekonomisk hjälp hos myndigheten de vänt sig till och istället blivit omdirigerade till Stadsmissionen.

– Vi vill stötta det svenska välfärdssystemet men det vi ser nu gör oss oroliga, säger Lotta Säfström som oroar sig över om den svenska utvecklingen tar ett steg tillbaka.

– Tillbaka till ett samhälle där människor som har det väldigt svårt ekonomiskt måste gå till stadsmissioner och kyrkor för att få hjälp.

Sveriges Stadsmissioner arbete med att hjälpa den enskilda individen på plats när behovet är akut uppskattas av offentligheten, men Lotta Säfström önskar att deras arbete med att även belysa strukturella problem skulle respekteras.

– Vi skulle uppskatta om man tog till vara på våran kunskap, säger hon.