Just nu befinner sig i Europa över 150 delegater från Zapatisrörelsen i Chiapas och även delegater från Nationella Urfolkskongressen i Mexiko. De är en del av turnén som de valt att kalla ”Färden för Livet”. Ett initiativ som zapatisterna lanserade i januari i år med syfte att starta ”dialogmöten för utbyte av idéer, erfarenheter, analyser och värderingar mellan oss som är fast beslutna att utifrån olika utgångspunkter kämpa för livet”. Deras syfte är att sammanlänka olika typer av kampinitiativ i de fem kontinenterna mot det globala systemet som bejakar döden. Ett system som de betecknar som kapitalistiskt, rasistiskt, patriarkalt och kolonialt. Alla dessa delar i systemet överlappar och förstärker varandra och genom klimatkrisen hotar de också livet på den här planeten.
Men förutom att handla om en resa till livets försvar, har färden även en avkoloniserande intention. Det är därför den äger rum i Europa. Zapatisterna vill se resan som en ny historisk chans att få ättlingarna till kolonisatörerna att möta de som blev koloniserade. De vill också möta det kämpande gräsrots-Europa – det vill säga alla som är eller borde vara medvetna om konsekvenserna som kolonialismen haft – i ömsesidigt respektfulla möten.
Nödvändiga möten om vi avser att värna om livet på planeten och bygga en annan möjlig värld som rymmer många världar, ett slagord som zapatisterna lanserade för många år sedan. Det vill säga en värld som förutom att vara socialt, ekonomiskt och politiskt jämlik även ser till att respektera mångfald i termer av biologisk mångfald, olika sexuella identiteter och läggningar, funktionalitet, ålder, etc. Och inte minst en ny värld som tar hänsyn till den kulturella mångfalden, i synnerhet till de koloniserade urfolksvärldarna där människor just nu försvarar Moder jord med sina liv som insats. Urfolksvärldar som även de eurocentriska alternativa rörelserna – antingen de finns i Europa, Latinamerika, Afrika, Oceanien eller Asien – haft svårt att kommunicera eller solidarisera sig med.
Det är för att synliggöra både det koloniala förflutna och nutiden som zapatisterna valde, trots pandemin, att påbörja denna färd i år i syfte att uppmärksamma 500-årsdagen av invasionen av aztekernas huvudstad Tenochtitlan. En händelse som banade väg för fem sekler av kolonial förstörelse och plundring och lade grunden till de rasistiska strukturer som drabbar urfolk men även afroättlingar över hela den amerikanska kontinenten.
Det är med avsikt att synliggöra kolonialismen som zapatisterna såg till att den första gruppen tog sig till Europa med båt över Atlanten, just så som erövrarnas båtfärder var. Men även att de genom en symbolisk handling döpte om Europa till SLUMIL K´AJXEMK´OP, ett namn som på mayaspråk betyder ”De okuvades land”. De ville visa på det koloniala övergreppet när kolonisatörer sätter nya namn på de invaderade platserna. Men de ville även markera att det inte handlade om en omvänd invasion eller att med hjälp av militärt våld kuva människorna i de territorier man kommer till, avsikten är snarare att möta de som står emot, kämpar och drömmer kollektiva drömmar.
Därför vill de möta olika rörelser; de som kämpar mot ekonomiska och sociala orättvisor, de som står emot övertron på ohejdbar ekonomisk tillväxt och de som försvarar naturskogar från skövling och vattnet från gruvindustrin. De vill möta det samiska folket men även de som kämpar mot patriarkat och heteronormativitet, vilket de markerade genom att den första delegationen bestod av fyra kvinnor, två män och en transperson, som också var den första zapatisten som gick i land i Europa. De vill möta de som kämpar mot nationalism och rasism, men även de som bygger alternativ genom att odla ekologiskt och de som genom traditionella kunskaper, musik och hantverk spjärnat emot modernitetens försök att homogenisera världen och påtvinga folk sin syn på vad ”utveckling” är.
Nu har en av dessa delegationer nått Sverige och vi är redo att utbyta erfarenheter och perspektiv för att tillsammans fortsätta kämpa till livets försvar och bygga en värld som rymmer många världar.
