”Ett machosystem i kvadrat”. Så har den tidigare miljö- och energiministern Birgitta Dahl beskrivit energipolitiken under 70- och 80-talen. Även Birgitta Hambraeus, som var riksdagsledamot under många år och en stark kärnkraftsmotståndare, har vittnat om en väldigt manligt dominerad värld och hur viktiga frågor ofta togs över av männen. Just skärningspunkten mellan miljö och genus var en av utgångspunkterna till boken ”Att ställa frågan – att våga omställning” av Martin Hultman, Ann-Sofie Kall och Jonas Anshelm, som alla forskar om miljö, energi och teknik.

– Den här idén föddes genom vår tidigare forskning eftersom vi såg mönster och strukturer i svensk energipolitik och att det fanns ett behov av att använda sig av genusperspektiv för att förstå utvecklingen, säger Ann-Sofie Kall som forskar vid Högskolan i Jönköping. 

Under arbetet med boken har de gått igenom riksdagsprotokoll, brev, anteckningar och annat källmaterial men också intervjuat både Dahl och Hambraeus.

Energi och manlighet

En anledning till att båda kom att ifrågasättas så häftigt kan vara att det finns en idé om rationalitet som är kopplad både till manlighet och till energiområdet, menar Ann-Sofie Kall. Hon beskriver också en uppdelning mellan energi- och miljöfrågor där energifrågorna traditionellt ofta kopplas ihop med näringslivet och industrin, medan miljöfrågorna ses som något av ett särintresse, som man kan ägna sig åt när det finns tid och pengar över.

Både Dahl och Hambraeus bröt mot det här, dels genom att de var kvinnor och engagerade i jämställdhetsfrågor men också genom att de ville koppla samman energi- och miljöpolitiken. För Birgitta Dahls del kom det att leda till mycket hat och hot.

– Hon blev till exempel kallad för ”ilsken höna” och har beskrivit hur hon fick ta emot avföring i paket. Att hon blev särskilt angripen för att hon var kvinna blir tydligt om man jämför henne med Ingvar Carlsson som var statsminister samtidigt som hon var miljöminister. Trots att de stod bakom samma beslut så fick han inte alls utstå samma hat som hon, säger Ann-Sofie Kall.

Samtidigt är Ann-Sofie Kall noga med att betona att Dahl och Hambraeus inte alltid kom så väl överens heller. Under slutet av 1970-talet ingick de båda i Energikommissionen som skulle utreda riskerna med kärnkraft och diskutera andra alternativ. De kom in med två olika viljor. Hambraeus hade redan i början av 70-talet börjat ifrågasätta kärnkraften, med stöd från nobelpristagaren i fysik, Hannes Alfvén. Dahl å andra sidan hade en positivare inställning till kärnkraften.

– För hennes del handlade energifrågorna vid den här tiden mer om att hon inte ville bygga ut vattenkraften, säger Ann-Sofie Kall.

"Körde sitt eget race"

Birgitta Dahl kom dock att ta intryck av kärnkraftsmotståndarna och under sin tid som miljö- och energiminister i slutet av 80-talet förespråkade hon en avveckling av kärnkraften och satsningar på andra förnyelsebara energikällor.

En annan viktig skillnad mellan de båda är det sätt som de arbetade på och skapade allianser.

– En vanlig uppfattning om Birgitta Dahl är att hon inte lyssnade så mycket utan körde sitt eget race. Jag kan förstå den bilden, för hon vågade stå emot även när det var obekvämt. Men vi har också sett att hon kunde vara ganska diplomatisk. Hon var en proffspolitiker som visste hur man följde det politiska spelets regler.

Birgitta Hambraeus beskriver Ann-Sofie Kall mer som en person som gick sin egen väg och som inte var så intresserad av att knyta kontakter i riksdagen. Hon valde istället att skapa nätverk och samarbeten med personer utanför, från näringslivet och industrin men också från miljörörelsen. 
– Hon kunde åka runt inför kärnkraftsomröstningen och prata med folk eller vara med i en föreställning som sattes upp på Dramaten efter Harrisburg. Det var hennes sätt att bedriva politik.

Medvetenhet om klimatfrågan

En intressant sak som också framkommer i boken är den medvetenhet om klimatfrågan som fanns redan vid slutet av 1970-talet. 1977 släpptes en rapport med titeln Klimatpåverkan från energiproduktion som lyfte fram att förbränning av fossila bränslen skulle kunna komma att skapa allvarliga problem. Denna rapport diskuterades sedan och värderades högt av Energikommissionen.

– Ibland kan man få uppfattningen att klimatfrågan dök upp någon gång runt 2006, men så är det alltså inte. Det är tydligt att det fanns kunskap redan vid den här tiden, säger Ann-Sofie Kall.

Samtidigt, säger hon, skulle det dröja ett bra tag innan man insåg vidden av klimatförändringarna. Eller som forskarna skriver i boken: ”Apokalyptiska perspektiv i samtiden var snarare knutna till radioaktiv kontaminering än smältande polarisar”.

"Energipolitikens Pippi Långstrump"

Något som har fascinerat Ann-Sofie Kall under arbetet är att få läsa deras brev och därmed få tillgång till deras perspektiv och tankar vid den här tiden. I breven skymtar en hel del kända personer förbi.

– Hambraeus skrev till exempel brev till Harry Martinsson. Eftersom frågan om kärnkraft blivit så stor så kände hon att den behövde breddas och hon ville ha med sig personer som tänkte på andra sätt än inom riksdagen. Birgitta Dahl har också ett brev från Astrid Lindgren där Astrid beskriver henne som energipolitikens Pippi Långstrump.

Under sin tid som både energi- och miljöminister i slutet av 80-talet börjar Birgitta Dahl att driva på för en institutionell förändring av hela samhället i en mer miljövänlig inriktning. Bland annat vill hon se en omställning av energisystemet där småskalighet, decentralisering och förnyelsebarhet står i fokus. Detta ger henne dock också många fiender, särskilt inom industrin.

En av hennes motståndare är dåvarande LO-ordföranden Stig Malm. Under slutet av 1989 utspelar sig en hetsig debatt inför öppen ridå på DN:s debattsida där kärnkraftsförespråkarna, med bland annat Malm i spetsen, angriper Dahl hårt. Samma höst blir Birgitta Dahl dessutom allvarligt sjuk och hon har senare i sin självbiografi skrivit: ”MIna motståndare passade då på att flytta fram sina positioner bakom ryggen på mig. Sedan dess har utvecklingen gått i fel riktning.”

I början av 1990 avpolletteras Dahl. Samtidigt som hon tvingas lämna rollen som minister väljer Socialdemokraterna också att riva upp det koldioxidtak som hon hade varit med och infört, förhandla bort avvecklingsplanerna för kärnkraften och att upplösa miljö- och energidepartementet.

Trots att både Dahl och Hambraeus mötte starkt motstånd  och inte lyckades nå så långt som de hade önskat så menar författarna till boken att det ändå finns mycket att lära från den här tiden. Inte minst om vikten av att lyssna på de som ställer kritiska frågor och ifrågasätter rådande normer.