– Eftersom det inte går att fly känns det hopplöst, säger Sara (som är anonymiserad av säkerhetsskäl) och beskriver den förlamande oron över att samma situation som när talibanerna senast hade makten i Afghanistan, nu snart ska vara hennes vardag igen.

Enligt TT är läget i Afghanistan i stort sett lugnt men samtidigt pågår ett febrilt evakueringsarbete av de utländska styrkorna samt deras lokala medarbetare. Tidsfristen är snart ute, det lokala talibanstyret har deklarerat att de inte är beredda att diskutera en fortsatt närvaro av utländska styrkor efter den sista augusti. Då förväntas även flygplatsen, som är den sista delen av Afghanistan som fortfarande kontrolleras av den USA-ledda koalitionen, överges.

Det skenbara lugnet innebär att skolor, banker och marknader är stängda, beskriver Sara. Och även om det inte pågår mycket väpnade strider är hennes oro stark. Både Sara och maken arbetar i utländska organisationer vilket nu har blivit till ett hot mot familjens säkerhet.

Ingen av dem kan ta sig till sina arbeten sedan talibanerna tog över, både för att deras respektive arbeten ligger en bra bit från hemmet och för att de är rädda att talibanerna ska attackera dem som arbetar i utländska organisationer. Därför har Saras chef också sagt till henne att stanna hemma istället för att komma till jobbet.

Finns ingen hjälp att få

– Jag har mejlat alla jag känner och bett om hjälp, vänner och mina kollegor. De försöker men det finns ingen hjälp att få. Kanske kommer vi att dö, jag vet inte, säger Sara.

Läkare utan gränser är en av de organisationer som arbetar med lokalanställda barnmorskor i Afghanistan. De ger inga intervjuer om hur de hanterar de ökade riskerna för lokalanställda i dagsläget, men pressekreteraren Sonja Leiser skriver i ett mejl:

”Vi är just nu i processen att prata direkt med vår personal på plats i Afghanistan. Vi måste prata med vår afghanska personal först innan vi kan göra några intervjuer, detta gäller all internationell media”.

Både internationella och lokalt anställda forsätter sitt arbete i Läkare utan gränsers fem projekt i Afghanistan.

LFT har även sökt utrikesminister Ann Linde och utrikesdepartementet för en kommentar, utan att få svar.

En konsekvens av att Sara och hennes make inte kan arbeta är att familjens möjligheter att skaffa mat snabbt rinner ut då lönen uteblir.

–  Vi har lite pengar på banken men vi har inte tillgång till dem eftersom alla banker är stängda. Min man har lånat pengar av en vän, 100 dollar, vad som kommer hända när de är slut vet vi inte, säger Sara.

Lyckades inte komma in på flygplatsen

Under den senaste veckan har Sara bara gått ut två gånger. En för att hjälpa sin mamma och en för att ta sig till och in på flygplatsen för att fly landet.

– I onsdags försökte vi ta oss till flygplatsen, vi trodde vi hade en chans men när vi kom dit var det fullt med folk. Vi nådde nästan fram, men vi kom inte in. På vägen var det skottlossning och slagsmål, de slog männen men inte oss kvinnor, säger Sara.

Hon beskriver hur hon på plats i trängseln utanför flygplatsen vädjar till talibanledaren som står vid porten: ”Jag har mitt pass och mina barns pass och en inbjudan från en internationell kontakt, kan ni släppa förbi oss?”.

–  Han sa att jag skulle vänta, säger Sara och målar sedan upp hur det efter en timme uppstod ett kaosartat inbrytningsförsök när soldater skulle leverera mat till flygplatsen. 

– Det blev skottlossning och de körde iväg alla. Mina små barn blev vettskrämda, alla skrek och grät, så vi bestämda oss för att återvända hem. Vi tänkte att risken var att vi skulle förlora våra barn om vi stannade.

Under den vecka som gått efter flyktförsöket har Sara genom grannar och vänner hört historier om hur talibanerna fortsätter söka igenom hem i jakt på vapen och dokument som de anser står i strid med deras regler. Att de har börjat ta ner bilder på kvinnor i butiker och att Hazarledare i grannskapet råkat illa ut.

– Det talibanerna säger utåt stämmer inte med det vi hör från grannar och vänner. Vi är rädda att de ska ta landet och sedan göra som de vill, säger hon.

Sara gråter i telefonen. Men hon vill fortsätta prata och försöka beskriva sin situation; hur hon undviker att exponera sig både för att hon är kvinna och för att hon jobbar i en utländsk organisation. Hur hon inte har något hopp om att talibanerna ska ha förändrats.

– Jag tror inte på det talibanerna säger om att kvinnor ska få arbeta, jag oroar mig för alla kvinnor här. Vi är så starka och har lyckats komma ur en väldigt dålig historia, vi har kämpat oss ur det, men nu känns det som att vi går tillbaka 40 år i tiden.

Bakom sina stängda dörrar tar Sara och maken del av nyhetsflödet från både nationella och internationella medier. Än så länge är de också aktiva på sociala medier. På nätterna vankar Sara runt i hemmet, sömnlös och jagad av oron för framtiden.