Dagen efter att IPCC:s klimatrapport presenteras vaknar jag till en lycklig röst som på radion berättar att modebranschen nu går lika bra som före pandemin. Som vanligt hoppas jag på en kritisk följdfråga från reportern. Som vanligt uteblir den.

Förgäves försöker jag förstå vad som sker i vår värld och hur människor resonerar. Det är egoistiskt att inte vaccinera sig mot covid, men det är inte egoistiskt att vi konsumerar på ett sätt som det på många platser i världen är omöjligt att göra. Och, som om det inte var nog med det. Tydligen vill de allra flesta ha mer tillväxt, trots vetskapen om att vi i Sverige redan konsumerar fyra gånger mer än vad vårt jordklot klarar av om alla skulle leva med samma materiella standard.

Ovanpå detta: Grön tillväxt… Och nu ska vi alla förenas i ett unisont ”halleluja”. Vi kan fortsätta som förut. Utan dåligt samvete. Med fossilfritt stål. Med fossilfria bränslen. Med el.

Jag blir omedelbart fundersam. Först lite försiktigt småleende. Sedan alltmer upprörd. Hur kan någon tro på det här?

Utan att vara vare sig forskare eller matematiker vågar jag påstå att elen, med hjälp av skogen, inte kan räcka till allt som man nu säger ska bli verklighet. Det är serverhallar för bitcoin, klimatsmarta bilar, höghastighetståg och så en massa kommunikation.

Och det räcker definitivt inte om man i alla drömmar om evig tillväxt, lägger till parametrarna ”global rättvisa” och ”biologisk mångfald”. Något som man alldeles för sällan ägnar sig åt att fundera över när beslut ska tas och utveckling planeras.

För att återvända till det klimatsmarta stålet, visst är det fantastiskt. Liksom Northvolts batterifabrik i Skellefteå. Synd bara det där med cementen på Gotland. Att det alltid ska behövas en massa tillstånd när det behövs råvaror som skapar sysselsättning, vinst och konsumtion.

Dessutom är det så att LKAB som ska tillverka fossilfritt stål, enligt egen utsago, behöver runt 100–150 000 ton cement per år. Och det vore väl dumt att äventyra något så klimatsmart, med hänsyn till naturen. Vi får heller inte glömma att hur lite vi än bryr oss om naturen i Sverige är det ändå alltid mycket värre på andra håll.

Men vänta lite här nu… Vad ska det här stålet användas till? Det borde man väl ta reda på först?

Jo, först i ledet står bilindustrin. Man skulle ju lätt kunna tänka sig att man i dessa tider av temperaturhöjningar, skyfall och smältande isar åtminstone något lite övervägde att minska transporterna, men icke. Såväl i Sverige som på många andra håll i världen räknar man med en kraftig ökning av antalet transporter både på räls och på motorväg.

Och batterierna? Vem ska ha dem? Redan har Northvolt stora beställningar, det talas om många miljarder kronor, och bland dem man själva nämner utmärker sig Volkswagen. Bilindustrin igen alltså.

Kanske gör jag det enkelt för mig, men när jag lägger ihop allt det här jag försökt förstå, så blir min sammanlagda slutsats följande: Vi kan inte sluta bryta kalk till cement på Gotland eftersom det skulle utgöra ett hot mot verksamheten i LKAB:s gruvor. Och den malm som bryts där, som ska bli fossilfri, är nödvändig eftersom bilindustrin behöver stora mängder stål till den nya bilpark som ska säljas i klimatsmarthetens namn. Dessutom: Blir det inte några nya bilar, så kommer inte Northvolts batterifabrik att gå med vinst och då blir det varken nya jobb eller någon byggboom i Skellefteå.

Och det förstår man ju… Utan klimatsmarta bilar kommer inte transporterna att öka i den utsträckning som politiker och näringsliv förutspår och hoppas. Därmed minskar också konsumtionen och med den tillväxten.

Slutsats: Det vi ser äga rum här i den gröna tillväxtens namn är inte något annat än ett försök att rädda ett ekonomiskt system på väg att gå under, utan att ta hänsyn till en planet som är hotad eller fundera ett ögonblick på global rättvisa.

(OBS! Texten kan innehålla spår av ironi.)