När jag tittar ut genom fönstret från min nedsuttna läsfåtölj, ser jag morgonsolen spegla sig i en kvardröjande regndroppe på den vilt växande kirskålen. Till vänster om fönstret står min gamla transistorradio som troget förmedlar de nyheter jag ibland helst vill slippa. Till höger den vackra jordgloben som egentligen är min sons. På gårdsplan far svalorna runt och jag ser dem mest som lekande skuggor i det mjuka morgonljuset.

Så möter jag världen i ett enda ögonkast. Från det allra minsta till den mätbara oändligheten. Jag sitter tryggt där jag sitter med en filt över benen. Kaffet smakar gott och alldeles strax ska jag, som vanligt, äta frukost ute och förundras över hur kylslagen vår övergått i en aning om stundande sommar.

Samtidigt med allt detta vackra som är mig förunnat att skriva om utan att någon hotar mig när mina fingrar, via tangentbordet, överför det upplevda till den text du just nu tar del av, har vi en regering som via EU finansierar Libyen för att stoppa de flyktingar vi vill slippa i vårt land.

I en FN-rapport kritiseras EU för att inte svara på larm från människor i sjönöd på Medelhavet. FN-rapportörerna ger också EU kritik för att vi finansierar Libyen – ett land som med ett våld som ibland leder till död stoppar flyktingar och fängslar frivilliga som försöker rädda människor som behöver hjälp.

Det är precis lika illa som det låter. Och det stannar inte här. De flyktingar som överlever den libyska kustbevakningens brutalitet hamnar sedan i flyktinglägrens misär där de dessutom riskerar att säljas som sexslavar eller missbrukas på annat vis. Rent konkret är det så att det i dag är färre människor som flyr över Medelhavet, men att en större andel dör.

Allt detta äger alltså rum just nu. I skrivande stund om man så vill. Och vi i Sverige är med och betalar, vilket alltså i praktiken innebär att vi stödjer förföljandet – och ibland dödandet – av utsatta människor på flykt. Ja, det här är en del av det som vår justitieminister skryter med som vår ”hårda flyktingpolitik”.

Det är hög tid att regeringen ställs till svars för det här på allvar. Nu!  För det här är inte något som kommer att inträffa om Sverigedemokraterna hamnar i regeringsställning. Nej, det sker nu.

Jag vill höra vår statsminister förklara hur man kan gå med på dessa vidrigheter. Jag vill få det förklarat hur man i ena stunden kan stå och högtidligt tala om solidaritet när det handlar om pandemin, för att i nästa vara med och betala för att människor i nöd hamnar i än större nöd.

Är inte alla människoliv mycket värda?

Föds vi inte alla med lika rätt till ett anständigt liv?

Detta skulle jag vilja veta.

Ja, just det här skulle jag vilja ha svar på, tänker jag alltmedan morgonen övergår i förmiddag.

Det ser ut att bli en vacker dag. Ännu en.

Åtminstone här…