Men vi börjar i ett gammalt industriområde i Linnarhult, nordost om Göteborg. Här ligger Eco-Agroforestry Center – En plats för trädplantering och odling, men också för social samvaro och kulturella utbyten. 
LFT har stämt träff med Aster Asgedom som till vardags jobbar som vattenvårdshandläggare på länsstyrelsen, men som sedan några år tillbaka är engagerad i styrelsen för projektet.

Även fast det är vinter och allting nu ligger inbäddat i ett tjockt lager av snö kan man se spåren av de aktiviteter som pågår här på sommaren. Här finns till exempel en utomhusspis, ett kafé, en scen för utomhusbio, ett hönshus och mycket mer.

Det hela började när Aster Asgedom träffade Sarah Mubiru och Harriet Lubega på en kongress. Aster, som kommer från Etiopien, och Sara som är från Uganda, var båda engagerade i olika föreningar som hade som syfte att plantera fler träd i Afrika och informera om värdet av träd.

– Det här var samtidigt som den stora flyktingvågen 2015 och vi pratade om att vi ville göra någonting för att hjälpa nyanlända att komma in i samhället, berättar Aster Asgedom.

En idé växte fram om att skapa en förening där de kunde jobba både med integration och med skogsjordbruk. De fick kontakt med andra föreningar och institutioner och har nu ett väl utvecklat samarbete med bland andra HDK (Högskolan för design och konst) och Chalmers tekniska högskola. 
Samtidigt som vi pratar anländer Sara Mubiru till platsen. Tillsammans med en kollega ska hon förbereda för en sportlovsaktivitet som de ska ha för skolbarnen från Angered senare på dagen.

Aster Asgedom pratar om att det är viktigt för henne att också visa för barnen vilken glädje man kan få ut av att vistas i naturen.

– När jag var ordförande i Etiopiska föreningen tog jag en gång med barnen som bodde i Kortedala, Bergsjön och Angered på en tur längs med Lärjeån som rinner här nedanför. Trots att barnen bodde nära naturen hade många av dem aldrig varit ute i den, men nu såg man hur det lyste i ögonen och hur fönster öppnades i deras hjärtan. Jag tror inte att det är hälsosamt att bara vara i betongområden hela tiden.

Just nu är det 96 medlemmar i föreningen varav ett tjugotal är aktiva. Tanken är att alla som vill ska kunna engagera sig och ta med sig sina egna intressen in i föreningen. De har nu till exempel en medlem som har en biodling och en annan som föder upp får. Men samtidigt är de tydliga med att det finns en värdegrund och verksamhetsplan i botten för att det inte ska sticka iväg åt alltför många håll.

– Det ska vara verksamheter som gynnar naturen och det som odlas ska vara ekologiskt producerat. Men sen har vi ju också integrationen i centrum som jag skulle säga är vår specialitet, säger Aster Asgedom.

”Fanns sug efter att träffas”

I Orsa har projektet Odla för mångfald pågått i åtta år. Initiativtagaren Andreas Marklund fick idén efter att ha gått kursen Ekologisk odling och hållbar livsföring i den intilliggande Skattungbyn. Kursen startade för 40 år sedan och sedan dess har byn blivit känd för sina olika omställningsinitiativ, där många bland annat odlar för självhushållning.

Som många andra bosatte sig Andreas i Skattungbyn efter att ha gått kursen.

– Jag fick en bild av att det inte hände så mycket i Orsa, särskilt jämfört med Skattungbyn. Tanken med Odla för Mångfald var att skapa en plattform där människor kunde mötas.

För att hitta deltagare vände han sig bland annat till Svenska för invandrare (SFI), Pensionärernas riksorganisation (PRO), skolan och fritidsgårdar i Orsa. Ungdomarna lockades dit genom att de till exempel fick måla grafitti på odlingslådor.

– Det var inte svårt att få tag på människor som var intresserade. Tvärtom var ytan nästan för liten för att räcka till. Vi märkte att det fanns ett sug efter att träffas och att det sociala nästan var viktigare än själva odlingen.

En av deltagarna är Gisma Adam, som varit med sedan start. Då gick hon på SFI.

– Det har varit fantastiskt att lära känna människorna och byn, och jag har lärt mig bättre svenska. Om jag inte odlade vet jag inte hur jag skulle träffa folk. Det är ett jättebra sätt att träffas och man blir glad när man skördar.

Gisma visste inte så mycket om odling tidigare. Hon är född och uppväxt i Sudan, men där bodde hon i en stad och hade bara odlat lite blommor. Nu har hon bott i Orsa i snart nio år och odlar bland annat odlat vitlök, potatis, vitkål, grönkål, rödkål, och mangold.

– Jag har lärt mig jättemycket om hur man odlar i Sverige och var man köper plantor och frön. Att bo i Orsa är det bästa jag gjort i hela mitt liv. Jag tycker om att bo nära naturen. Och bättre människor går inte att hitta. De är så hjälpsamma.

Färre nyanlända

Varje år kommer det några kvotflyktingar till Orsa. Det finns också nyanlända och asylsökande, men de har blivit färre på senare år på grund av regeringens åtstramade flyktingpolitik, berättar Andreas Marklund.

I riksdagsvalet 2018 röstade 26,6 procent av Orsaborna på Sverigedemokraterna, att jämföra med Socialdemokraterna som fick 27,9 procent. Jag frågar Andreas Marklund om den höga siffran märks i Orsa och Skattungbyn.

– Jag märker inte av det personligen, kanske för att jag som vit svensk inte har några attribut som gör att någon skulle vända sig mot mig. I valtider märks det i och med att man kan se deras plakat lite här och var. Och ibland kan man märka av åsikterna i olika Facebookgrupper.

Samtidigt tror Andreas att det faktum att många sympatiserar med SD inte behöver betyda att de är så starka som parti eller har stort politiskt inflytande.

– Att folk sympatiserar med SD kan ha lika mycket att göra med att de är missnöjda med regeringens landsbygdspolitik, eller vargpolitik. Det är ju ett missnöjesparti som samlar de krafter som är missnöjda med allt möjligt.
Han tror inte heller att de som röstar på SD är emot mötesplatser av den sort han initierat.

– Alla som vill ha ett starkt lokalsamhälle tycker nog att det kul att unga människor engagerar sig.

Hur skulle ni hantera det om någon som till exempel är medlem i SD eller någon organisation med främlingsfientliga åsikter sökte sig till gemenskapen?

– Vi vill ju att alla som vill ska komma till de initiativ vi skapat. Men om någon uttrycker sig taskigt eller diskriminerande måste man reagera på det. Hittills har det inte hänt.

På samma fråga svarar Aster Asgedom och Sara Mubiru i Göteborg att alla är välkomna, bara de visar respekt för deras grundläggande värderingar om att alla är lika mycket värda.

– En förutsättning för att de ska få vara här är att de respekterar människors sätt att vara, om de börjar attackera folk verbalt eller fysiskt så är det inte acceptabelt.

Lockar folk på torgen

För att locka folk har Aster och Sara varit ute och informerat på torgen och inlett samarbeten med skolor och föreningar i Angered och Bergsjön. Däremot verkar det än så länge inte vara så många från det intilliggande Linnarhult och Gunnilse, som mest består av villor och där majoriteten av de boende är etniska svenskar eller andra generationens invandrare, som har hittat hit.

Ett exempel på hur integration kan fungera i praktiken som Aster lyfter är när studenterna från HDK har kommit dit och anordnat aktiviteter tillsammans med barnen från förortsområdena.

– 99 procent av studenterna på HDK är etniska svenskar eller utbytesstudenter från typ Frankrike, det är mycket vit medelklass. Men det är jättehäftigt att se mötet när de kommer hit och barnen frågar ”Kommer ni från universitet? Vad gör ni för något?” De får helt nya världsbilder. Och även universitetsstudenterna som kanske bär på fördomar får upptäcka nya saker. Det är väldigt positivt.

Atmosfären färgar av sig

I Skattungbyn i Dalarna har det genom åren växt fram en inkluderande atmosfär som lockat många människor med olika bakgrund och sexuell identitet. Det bor inte så många nyanlända här, eftersom det råder bostadsbrist och byn ligger ganska isolerat. Men många i byn är engagerade i Orsa på olika sätt och bjuder in nyanlända att delta i kulturevenemangen. Varje år arrangerar kulturföreningen en stor matfest i Orsa, där människor möts kring mat och musik från olika delar av världen.

Andreas Marklund tror att den öppna atmosfären färgar av sig och blir som en positiv spiral. Ju fler mötesplatser där folk får lära känna varandra, desto bättre blir förutsättningarna för en inkluderande atmosfär.

– Jag tror att det är viktigt att folk känner sig välkomna och att de får känna att de bidrar till att få orten att växa, oavsett om det gäller nyanlända eller andra svenskar. Alla bybor vet ju att byn kommer att dö om det inte kommer fler människor. Alla vill ju ha en skola till exempel, oavsett partipolitiskt tänk.

Andreas säger att mycket av det som format Skattungbyn har med folkhögskolekursen att göra. Men även de kunskaper och den kultur av social organisering som funnits i byn sedan lång tid tillbaka spelar en viktig roll.

– Det har funnits en kontinuitet av mötesplatser, bystämma och anda av att fixa saker själva. Den initiativkraften och förmågan att organisera sig har skapat en inkluderande anda. Alla har ett ansvar, det är lätt att känna sig behövd vilket är viktigt när man kommer till ett nytt ställe.