Vi tänker inte på lögnen som ett så allvarligt problem som det faktiskt är. Några exempel: Att påstå att Tyskland invaderade Belgien 1914 är sanning. Att påstå motsatsen – ”Nej, det var faktiskt Belgien som attackerade Tyskland och drog igång första världskriget” – är att vilja förändra historien och därmed också någonting mer än bara ytterligare ett påstående. Lögn är en politisk handling. Häri ligger en av nycklarna till förståelsen av dagens förvirrade politiska debatt: Den som ljuger, gärna riktigt hialöst stort, är också den som är aktiv och avancerar, medan den som upprätthåller sanningens status quo hamnar i försvarsposition och blir enkel att framställa som tröttsam och lite dum.

Att ljuga är som Hannah Arendt hävdade att svära sig fri från historien. En lögn bygger en tom plattform, fräscht opåverkad av historiska skeenden, på vilken ny historia kan byggas: Den som menar att allting är palestiniernas, eller för den delen Israels, fel försöker i själva verket lägga grunden för en alternativ historieskrivning. När Trump 2016 påstod att mellan 3-5 miljoner röster i valet varit ”fake” så var det mer än enbart ett uttryck för en narcissists kärlek till ljudet av sin egen röst, det var ett omskapade av det förflutna med siktet inställt på valet 2020. När politiker hävdar att jord- och skogsbruk gör klimat- och miljönytta så ljuger de förvisso, men de utför samtidigt en sorts begynnelsehandling, på vilken ny och obegagnad politik kan byggas. De avfärdar inte ens den mer vetenskapliga historieskrivningen, de förhåller sig överhuvudtaget inte till den. De tvättar inte sin smutsiga byk, de spraylackar den.

Politiker har säkert ett välgrundat behov av att ljuga lite då och då. Känsliga lägen där dessutom medborgares säkerhet står på spel kan ibland kräva en lögn. Problemen uppstår när det politisk-mediala rummet blivit mättat av sensationshets, smålögner, förvirrande motsägelser och mindre välgrundade utsagor. När folk inte längre orkar eller kan skilja på sanning och dikt, eftersom alla sagesmän, i alla läger enbart verkar vara ute efter att kamma hem egna poäng. Medborgarna ger upp, fylls av förakt över hela spektaklet, slutar söka sanningen och börjar istället hylla den som ljuger bäst.
Den traditionella politiska lögnen handlade om att använda sig av ett tvivelaktigt redskap när man navigerade i det politiska rummet. Lögnen tjänade dock politiken. Den moderne politikern verkar däremot i allt högre grad förhålla sig till lögnen och agera inom dess ramverk. Politiken tjänar lögnen.

I det här stadiet är det inte bara enskilda fakta som skjuts i sank, här riktas istället artilleriet direkt mot själva ramen för kunnandet, mot historien som sådan och mot vår förståelse av världen.

Lögnen siktar mot att omskriva sanningen, syftar till att förstöra det den negerar. Skillnaden mellan eliminering och glömska är marginell. Är en sanning fördold kunde den lika gärna vara destruerad. Det är viktigt att vi börjar förstå: lögn är våld.