Tystnaden efter SVT:s inslag om att det skulle kosta 250 000 kronor att byta batteri i en elbil är intressant. I reportaget fick vi se bilägaren, offerten och höra en kommentar från en inte särskilt förvånad forskare. Måhända var exemplet udda, kanske berodde den höga kostnaden på att det var en ovanligt ”gammal” elbil, men inslaget borde under alla förhållanden lett till en efterföljande debatt och i alla fall någon kommentar från regeringen. Men icke. Det blev helt tyst. Munskyddens vara eller icke vara och frusna isar fick istället utrymme i medierna.  

Jag har själv arbetat som journalist och vet med vilket allvar yrkeskåren tar sig an ansvaret att vara oberoende och kritiska. Det kräver mer mod att gå emot strömmen än att hänga med på dreven. Men något har ändå hamnat snett när vissa frågor alltid möts av tystnad, medan andra leder till ohemult stort intresse. Orättvisa fördelningar mellan städer och landsbygder blir en notis och kass mobiltäckning ett reportage med en man som sitter på taket för att kunna ringa. Klimatomställning är också ett område där problematisering och folkbildning ständigt får stå tillbaka. Här finns en åsiktskorridor där svaren serveras innan frågorna ens hunnit formuleras och ofta med en förnumstig ton som indikerar att det bara finns en sanning om vad som är rätt respektive fel. Vem vinner på det?

Bilar med eldrift är för tillfället toppen medan dieselmotorer är döden. Trots att det sistnämnda bara för några år sedan sågs som det smartaste miljövalet. Vad som är klimatsmart har tyvärr blivit flyktigt som sommarvindar. En stilla undran är hur mycket det här styrs av bilindustrins intressen av att vi hela tiden ska köpa nytt? Det blev givetvis slutsatsen från reportaget om batteribytet i elbilen. Bara en dåre skulle ju reparera till det priset. 

För mig – som växt upp i ett tidevarv när farmor hade en slaskhink i köket, plastpåsar sköljdes ur och hängdes på tork, apparater, kläder och skor lagades och ”köp, slit och släng” var ett uttryck som signalerade uselt ansvarstagande – går den här typen av klimatekvationer inte ihop. Argumenten faller på sin egen orimlighet och jag börjar allt mer fundera på vart de grundläggande och jordnära kunskaperna om orsak och verkan tagit vägen. Hur kan det upplevas som mer klimatvänligt att äta genmanipulerade sojaprodukter från Sydamerika eller Asien än att äta älgkött? När blev det klimatsmart att skjutsa matavfall hundratals mil i glesbygd istället för att kompostera? Det vill säga det som var slaskhinkens ändamål och syfte. 

Min avsikt är inte att glorifiera svunna tider. Allt var inte bättre förr, men en skillnad mellan nu och då, är att när stora delar av maten och energin producerades på den egna gården, så handlade överlevnad om att värna och vårda de resurser som fanns. I dag bryr sig få om hur människor, djur och natur lokalt påverkas av hålen i marken efter utvunna mineraler. Betongen och snurrorna i vindkraftparkerna är måhända klimatsmarta, men har ett miljöpris som de och det som finns nära betalar.

Redan på farmors tid hade de kapitalstarka mer inflytande än andra, men idag är det etter värre.  Frågan är inte om, utan i hur utsträckning som starka marknadskrafter styr vad vi tänker, tycker och gör.