Det fanns aldrig någon plan. Vi var encelliga organismer i livets ursoppa. Kemiska molekylanhopningar innan ordet kemi existerade. Vi blev fler celler, och fler igen. Lärde oss att ducka, gömma oss, lukta illa i avskräckande syfte, göra våra fiender sjuka, göra dem illa … men vi erfor också njutning de stunder då inget störde, då vi bara flöt med havsströmmarna och uppfyllde just den nisch vi råkat evolvera in i. Ett flertal gånger gick vi nästan under helt och hållet. Enorma vulkanutbrott och asteroider klippte sånär vid ett par tillfällen nästan livets tråd.

99,9 procent av alla arter som någonsin existerat är utdöda. Miljoner arter. Miljarder individer. Var och en av dem har haft ett eget litet liv, som slocknat i någon annan varelses mun, efter ett misslyckat hopp, eller bara stilla i en mjuk grästuva. Ingen minns dem. Ingen. Vi människor känner inte ens till en bråkdel av alla dessa arter, absolut inte individerna. Människan själv var nära att helt dö ut. Som det ser ut för bergsgorillorna idag, så kan det för omkring 100 000 år sedan ha sett ut för oss. Somliga forskare tror att vi under en period var nere på runt futtiga 2000 individer (Lasse Berg, Skymningssång i Kalahari, Ordfront 2011). Det väldiga ordet Mänskligheten – så storslaget och ödesbestämt – får sig en törn bara av själva tanken.

Som asätare och samlare letade vi oss fram med näsan mot jorden under miljoner år, som samlare och jägare några hundratusen till. Generationer på generationer av blåsande på glöderna, av grävandes med pinnar i marken, av rötter, blad, nötter, musslor och en och annan bit benmärg, av planlöst existerande. Dock inte meningslöst. Allt de senaste 10 000, och speciellt kanske de senaste 200, årens mänskliga verksamheter egentligen lyckats åstadkomma är mindre grävande med pinnar och mer benmärg samt den sinnessjukdom som säger att vi är ämnade något större, något bortom jorden. Den så kallade civilisationen har gett oss en känsla av en övergripande plan, att universum har en tanke med just oss. Tyvärr inget mer än ett svindlande stort självbedrägeri.

Vi rusar fortfarande fram genom kosmos oändliga obegriplighet på ett ynkligt litet klot. Närsomhelst kan vi krossas av någon annan himlakropp eller slukas av en densitet miljarder gånger högre än vår. På samma lilla klot ränner det runt en massa hårlösa apor och inbillar sig att samma kosmos har en plan för dem. Strunt! Precis som att vår planet kan upphöra att existera, så kan också vi göra det. Ja, vi kommer att göra det. Och just som att ingen av oss minns en enda av våra encelliga, eller knappt ens mänskliga föregångare, så kommer ingen i hela detta kosmos att minnas oss när vi upphör att finnas till. Allt detta vill jag mena är utsökt vackert.

Just därför kämpar vi så för att fortsätta existera. Just därför vill vi fortsätta leva. Just därför är själva poängen med livet att njuta av det, så kort det varar.