Coronakrisen är inte den enda utmaning som klimatrörelsen står inför, enligt forskaren Mine Islar vid Lunds universitet. Den behöver också arbeta mer med social rättvisa och andra rörelser för att förbli relevant.

På grund av coronapandemin har klimatrörelsen tappat fart jämfört med förra året, menar Mine Islar vid Lunds universitets centrum för hållbarhetsstudier (LUCSUS). Hon bedömer att klimatfrågor har prioriterats ner på både samhällets och politikernas dagordning till förmån för hälsa och sjukvård – och att ekonomiska kriser i pandemins spår troligen kommer att ta ännu mer fokus från klimatet.

– Särskilt Fridays for future och Extinction rebellion pratar om ett klimatnödläge för att aktivera invånare och politiker, men det budskapet har utmanats nu när varje dag under pandemin är ett nödläge, säger Mine Islar.

Det kan också bli en krock mellan de båda rörelsernas retorik att det är bråttom, och Extinction rebellions krav på strukturell förändring. Genomgripande förändring tar nämligen tid, betonar Mine Islar.

Mest vita från övre medelklass

En annan utmaning för klimatrörelsen ligger i hur Fridays for future och Extinction rebellion formulerar sina krav, exempelvis att ”lyssna på vetenskapen” (se faktaruta).

– Det är en väldigt generell uppmaning som kan leda till opolitiska eller teknokratiska lösningar.

Kraven är också formulerade i globala termer, enligt Mine Islar, vilket är en utmaning i sig. Det kan vara svårt att se hur världen ska kunna enas kring eller genomföra specifika lösningar.

Mine Islar tror att klimatrörelsen behöver jobba mer med social inkludering. I dag påstår klimatrörelsen gärna att den representerar en global gemenskap, medan studier visar att den främst består av vita personer ur den övre medelklassen.

Hon har tidigare forskat i Sydeuropa, i projektet ”Ekologiskt medborgarskap och rätten till staden-rörelsen i Spanien och Turkiet”. Då såg hon att invånarna där inte hakar på idén om en global gemenskap eftersom de ser stora skillnader mellan olika platser.

Det har också kommit motrörelser som Frankrikes gula västar som protesterade mot det som de såg som klimatelitism. Bakgrunden var att president Macron ville höja bensinpriserna för att minska utsläppen och visa sitt engagemang i Parisavtalet. Kritikerna menade att det skulle slå mot låginkomsttagare och andra utsatta i samhället. Efter protesterna drogs förslaget tillbaka.

Större fokus på allianser

– För att förändra samhället måste klimatrörelsen erkänna de ojämlikheter som finns och ha en dialog med de grupper som arbetar mot de ojämlikheterna. Om man ser klimatfrågan som separat från social rättvisa kommer man inte att få med sig tillräckligt många.

För att bredda sitt genomslag kan klimatrörelsen alliera sig med andra, föreslår Mine Islar. I första hand urfolksrörelser och andra grupper i samhället som hon menar har mobiliserat för rättvisa och miljöfrågor längre än klimatrörelsen, och kan dela med sig av sina erfarenheter. I exempelvis södra Europa och delar av USA och Asien har klimatet aldrig varit en separat fråga på samma sätt som det är i Sverige.

– Där är klimatfrågorna knutna till demokrati, bostadspolitik och social rättvisa och ses som ett integrerat problem i ett större socialt orättvist system. Men inom klimatrörelsen ser jag nu ett allt större fokus på allianser, inkludering och ett erkännande av att vi som vill ha förändring kan ha olika behov.

Samtidigt tycker Mine Islar att det är viktigt att inte lägga för stort ansvar på klimatrörelsen. Sociala rörelser kan trycka på för strukturell förändring och öka medvetenheten, men kan inte ensamma uppnå sina mål.

– Utifrån begränsningarna tycker jag att det som klimatrörelsen gör är väldigt viktigt, särskilt för unga människor.