”Ingen är fri förrän alla är fria” lyder en gammal vänsterparoll, som ironiskt nog brukar tillskrivas den liberale filosofen Herbert Spencer. Men det hade också kunnat vara undertiteln till Nina Björks bok där hon bemöter liberalismens idé om frihet med att det är en frihet som förutsätter att vissa är ofria.

Hon gör det på ett ganska fiffigt sätt. Istället för att bara kritisera liberalismen utifrån en vänsterposition lyfter hon fram liberalernas egna argument för varför det kapitalistiska systemet är det bästa tänkbara, men pekar sedan på hur orimliga de blir om man skärskådar dem. Ett bra exempel på det är idén om rättvisa – liberaler hävdar ofta att det kapitalistiska samhället är rättvist eftersom alla har samma möjligheter att klättra, något som Nina Björk menar inte stämmer eftersom vi föds med olika talanger och i olika miljöer där möjligheterna att ta sig uppåt i samhällspyramiden skiljer sig kraftigt. För att utjämna skillnaderna i uppväxt finns skolan, men om alla barn ska få exakt samma förutsättningar och möjligheter att klättra borde vi inte då, enligt den kapitalistiska logiken, begränsa barns umgänge med föräldrarna så mycket som möjligt och istället hålla dem i skolan för jämnan?

Tillväxt och frihet går dåligt ihop

Hon försöker också visa hur två av liberalismens mest omhuldade principer – att alla är fria att göra vad de vill så länge det inte inskränker någon annans frihet och principen om fri äganderätt – inte går ihop. För om någon äger en bit mark innebär det ju per definition att denne har rätt att bestämma att andra inte får vistas på marken och då har den ju inskränkt andras frihet (en liberal skulle förmodligen svara på detta att det är den som vistas på marken som har inskränkt markägarens frihet eftersom liberaler ofta ser äganderätten som något närmast existentiellt). 

En annan tanke som är central i boken är att idén om marknadsstyrning och tillväxt går dåligt ihop med mänsklig frihet. För i ett marknadsstyrt och tillväxtberoende samhälle är människan hela tiden underkastad ekonomins lagar. Målet är inte att vi ska få så mycket fri tid som möjligt utan att ekonomin ska växa vilket också leder till att det är positivt ju fler människor som hålls sysselsatta (och därmed får mindre möjlighet att påverka vad de gör med sin tid). Här skulle man i och för sig kunna invända att vi har fått mer ledig tid de senaste århundradena, delvis tack vare att ekonomin har växt (men också tack vare kämpande fackföreningar). Ser man till den nuvarande arbetslinjen är det dock lätt att köpa Björks argument, i dag beskrivs ju arbete snarare som ett mål i sig än som ett ändamål för att uppnå ett annat mål.     

Kan engagera personer från olika läger

Att läsa Om man älskar frihet känns lite som att kliva in i Nina Björks hjärna, jag får ofta en känsla att hon funderar och vrider och vänder på argument samtidigt som hon skriver, något som inte alltid behöver vara dåligt utan tvärtom kan göra att man lättare förstår en tankebana. Det känns nästan hela tiden skarpt och underhållande, vilket förstås kan ha att göra med att jag i mångt och mycket delar hennes världsbild. Men jag har också sett att en del liberala recensenter har uttryckt sig i ganska uppskattande ordalag vilket visar att den här boken faktiskt har potential att engagera inte bara de redan frälsta.

Det man skulle kunna kritisera Nina Björk för är hon talar ganska lite om vilket samhälle hon skulle vilja se istället, hur vi gör för att nå dit och hur vi undviker att makten hamnar hos en liten elit. Men det är å andra sidan kanske inte heller syftet med boken. Det hon vill visa är hur lätt det är att bli blind för det system vi lever inom och hur det gör svårt för oss att tänka hur livet skulle kunna vara annorlunda. Där lyckas hon väl.