Två dagar innan intervjun med Lanja Rashid och Olivia Linander – som driver Resilienta rörelser tillsammans med Sam Lindskog och Johanna Lundström – har de hållit i en 4-timmars workshop som en del av arrangemanget Radikal bokmässa. Olivia säger att det är tacksamt att kunna ägna lång tid åt att diskutera stress och utmattningsproblem, frågor som många organisationer brottas med men som trots det ofta hamnar i skymundan. Ändå är fyra timmar kort tid jämfört med den tiodagarskurs i Katalonien som Olivia reste på 2016 och som kan sägas vara startskottet till Resilenta rörelser. Hon hade innan dess själv blivit utmattad efter att hon varit aktiv i klimatrörelsen under en intensiv period 2015. 
– Efter det var jag sjukskriven i tre månader för utmattning. Sen åkte jag på min första kurs, hösten 2016, och fick jättemycket hjälp av det och kände mig därefter mycket starkare i min aktivism, berättar hon.

Lätt att halka in i negativa mönster

Kursen var en del av Ulex Project, som strävar efter att göra sociala rörelser mer inflytelserika och höja resiliensen, det vill säga motståndskraften och återhämtningsförmågan. 
– När jag åkte därifrån frågade jag hur många svenskar som varit där tidigare och de svarade att jag var den första som de kände till. Jag sa att de kunde höra av sig om de ville nå fler i Sverige med sina kurser och ett år senare inledde vi ett projekt tillsammans med Streetgäris, fortsätter hon.

Även Lanja, Sam och Johanna har varit på Ulex-kurser och det var så de lärde känna varandra och bestämde sig för att dra igång Resilienta rörelser. 
Lanja berättar att också hon har varit på väg mot utmattning men att hon genom Ulex har hittat kraft att fortsätta.
– Jag känner att Ulexkursen har hjälpt mig jättemycket, jag har fått lära om och hitta nya sätt att tänka. Det är några år sedan jag gick kursen nu, men det här är frågor som vi behöver påminna varandra om ständigt. Det är så lätt att dras med och efter något år kanske en är inne i de där negativa mönstren igen. Men bara att vara med i Resilienta rörelser och fortsätta prata om de här frågorna hjälper mig jättemycket. En blir påmind om vart en är på väg och vart en vill vara.

Vill göra de personliga erfarenheterna till kollektiva

Det första steget för att göra aktivismen mer hållbar är att överhuvudtaget börja prata om det, menar Lanja och Olivia. 
– Vi ser att det finns många med personliga erfarenheter, men också att det är ett mönster som finns inom alla rörelser. Så vi försöker ta de personliga erfarenheterna och göra det till kollektiva erfarenheter. Ska vi lyckas med det här måste vi göra det i grupp, säger Lanja.

Upplever ni att det finns en kultur av att inte vilja prata om frågor som stress och utbrändhet inom organisationer?

– Ja, det är nog ett problem inom många organisationer, men jag upplever också att det blir bättre. Men det stannar ofta vid att prata om det och att man säger ”det här ska vi tänka på” istället för att diskutera vad vi kan göra i praktiken, säger Olivia och fortsätter: 
– Det landar också lätt på en individnivå, men det går inte att alla tar tag i det själv. Eller så hamnar det hos en styrelse som ska ta tag i det. Men vi tror att alla behöver vara involverade.

Produktivitetsnormen styr vårt tänkande

Olivia fortsätter att prata om att normerna som är verksamma inom samhället i stort också avspeglas i oss själva. 
–Det där glöms lätt bort, särskilt när en är i ett sammanhang som är systemkritiskt så kan det vara jobbigt att prata om att de här strukturerna även finns inom oss. Det är ett långsiktigt arbete att träna bort det.

Hur skulle ni beskriva de här normerna?

Lanja:
– Framförallt finns det en produktivitetsnorm. Vi är alla barn av produktionssamhället där saker ska gå fort och man ska göra så mycket man kan. I den normen ryms också att man ska vara perfekt och göra alla nöjda. Det påverkar oss både som individer och som grupper. Och till det här har vi också en stressnorm. Jag läste i en studie att det hos unga finns en status i att vara stressad för det visar att du har mycket att göra och har du mycket att göra så är du en viktig person. Det är normer som sitter i väggarna inom många organisationer.

Olivia: 
– Bara en sån sak som att många känner att de behöver ursäkta sig när de säger nej till en uppgift, eller motivera varför en vill ta paus från sin aktivism, är i sig tecken på att vi har normer och förväntningar som inte är så schyssta mot varandra.

Att se på tid på andra sätt

Olivia menar att det här också hänger ihop med hur vi ser på tiden. 
– Det vanliga är att vi ser tid som ett linjärt koncept där allt utvecklas framåt. Antingen rör vi oss mot någon total seger eller så går vi mot världens undergång. 
Istället menar hon att vi skulle kunna öppna upp för ett mer cirkulärt tänkande kring tid, där vi accepterar att kamp i olika former alltid har funnits och alltid kommer finnas, och att även om vi vinner vissa segrar så kommer det alltid att uppstå nya utmaningar. 
– Om vi förändrar våra tankesätt kring tid, kamp, vinster och rörelser så kan vi också bli snällare mot oss själva tror jag.

Förutom stress och krav på framgång menar de också att mycket politisk kamp ofta präglas av plikt och skuld istället för lust och hopp. Olivia säger att det här är ett problem inte bara för enskilda individer utan också för rörelserna i stort. 
– Det är så många människor som går sönder på vägen och det gör också att vi blir svagare som rörelser. Vi tappar i antal, men också i mångfald, erfarenheter och kraft.