Påtryckningar, hot och ständiga telefonsamtal – medlemmarna i Internationella sjöfartsorganisationen (IMO) vittnar om hur regimen i USA försöker stoppa ett nytt avtal kring utsläppsregler. Just nu samlas IMO i London för att klubba igenom den historiska överenskommelsen.
Redan i april försökte USA haverera det klimatavtal som har arbetats fram över ett decennium och som skulle sätta regelverket kring sjöfartens utsläpp av växthusgaser. De amerikanska representanterna skickade ett offentligt brev, protesterade och lämnade slutligen förhandlingarna. Trots detta fortsatte förhandlingarna inom IMO.
Lagom till mötet i London har tonläget hårdnat än mer. Förra fredagen gick utrikesminister Marco Rubio, energiminister Chris Wright och transportminister Sean Duffy offentligt ut med hot om strafftullar, hamnavgifter, visa-restriktioner och sanktioner mot länder som stödjer förslagen i avtalet, rapporterar The Guardian.
Storbritannien är värd för mötet där representanter från de 176 medlemsländerna i Internationella sjöfartsorganisationen ska komma överens om nya ramverk för att tackla de omfattande utsläppen som sjöfarten orsakar. En av punkterna gäller avgifter för utsläppen som i sin tur skulle användas för att finansiera omställning till grönare bränslen och hjälpa utvecklingsländer att genomföra anpassningar.
Avgifter för utsläpp
Det nya systemet skulle kunna träda i kraft år 2028 och ge inkomster på ungefär 10 miljarder dollar per år. Att det är viktigt att reformera sjöfarten är annars något som de flesta medlemsländer är överens om då sjöfarten står för ungefär tre procent av de globala växthusgasutsläppen. Vissa prognoser pekar mot en ökning till tio procent till 2050.
Även om förslaget, trots hoten från Trump, klubbas är vägen till ett genomförande i praktiken lång. Förslaget godkändes tidigare i år på IMO-mötet i april, men kräver att två tredjedelar av medlemsländerna bekräftar det på nytt. Därefter har länderna tio månader på sig att besluta om ratificera avtalet som sedan ska följas av en fas av utvärdering innan lagstadgade regler kan införas.
Oljeländerna bromsar
Donald Trumps USA har konsekvent motsatt sig alla avtal som tar klimatförändring i beaktande, särskilt sådana som går mot de mäktiga oljebolagen i USA. Men Trump är inte ensam i sin kritik. Oljeexporterande stater som Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Qatar vill också stoppa avtalet och har tillsammans med USA satt stor press på de mindre utvecklingsländerna, men också lockat med politiska och ekonomiska fördelar.
Motkampanjen kan mycket väl lyckas. Just nu räcker det med att ett fåtal länder röstar emot, samtidigt som länder som Filippinerna, Turkiet, Argentina och Australien står och väger.
Det finns medlemmar som är kritiska men av andra skäl och som överväger att rösta emot för att avtalet inte är tillräckligt omfattande och som vill att mer av pengarna ska gå till de nationer som är svårast drabbade av klimatförändringarna.
Hoppfull ändå
Generalsekreteraren för IMO, Arsenio Dominguez, tror dock inte att hoten från USA och Gulfstaterna kommer att stoppa avtalet, utan hoppas att samsynen från i april kommer att bestå.
– I april nådde vi en kompromiss, vilket är den text vi har nu framför oss att införa kring de tekniska och avgiftsmässiga åtgärderna. Detta är en överenskommelse från medlemsländerna, utformad under år av förhandlingar, synpunkter, bedömningar och analyser, sade han, rapporterar The Guardian.
Han tillade:
– Mitt mål är, och kommer alltid att vara, att hålla hela organisationen samlad. Det finns farhågor men vi kommer att hantera dem allt eftersom vi går vidare.
Tydlighet behövs
Om inte ett avtal kan nås i London finns det andra lösningar för att få till minskning av sjöfartens utsläpp. Ett alternativ vore att låta olika regioner i världen ta fram egna avtal, men det kan leda till orättvisa konkurrensfördelar för de geografiska regioner eller bolag som ställer sig utanför. Dessutom hotar en lådan lösning att skapa förvirring.
Det menar Mats Björkendahl, som är specialsakkunnig på Rederierna i Finland och som är på plats i London.
– Det är väldigt problematiskt. Sjöfarten är en internationell och global industri som gärna opererar och fungerar enligt globala regler som är likadana runt om i världen. Det blir svårt för sjöfarten om den måste anpassa sig till olika regelverk och krav lite beroende på vilken hamn ett fartyg råkar ligga i för stunden, säger han till Yle.
Så kan effekterna bli på sjöfarten:
Införandet av utsläppsavgifter kommer sannolikt att öka kostnaderna för internationella rederier, särskilt de som använder äldre eller mindre energieffektiva fartyg.
Avtalet förväntas accelerera utvecklingen och användningen av koldioxidfria bränslen och energieffektiva fartyg. Fartygstillverkare kan behöva anpassa design och teknik för att möta framtida krav, vilket kan leda till ökad investering i forskning och nya drivmedel som ammoniak, vätgas eller biobränslen.
Avgifterna kan påverka transportkostnader och därmed priser på internationell handel. Länder och företag som snabbt anpassar sig kan dra nytta av konkurrensfördelar, medan de som motstår förändring riskerar högre kostnader och handelshinder. Små rederier och låginkomstländer kan behöva stöd för att undvika ekonomisk marginalisering.
Om systemet fungerar enligt plan kan sjöfartens utsläpp minska betydligt, vilket kan i bästa fall bidra till att hålla den globala uppvärmningen under Parisavtalets mål. Intäkter från avgifterna kan dessutom stödja klimatåtgärder i utsatta länder och finansiera omställningen till hållbar sjöfart globalt.
Motstånd från länder som USA och oljeexporterande stater visar att implementeringen kan bli politiskt känslig. Hot om sanktioner eller handelsåtgärder kan leda till att vissa länder försöker undvika avgifterna, vilket kan fördröja eller försvaga avtalets effekt.
LFT/AIIMO:s förslag om utsläppsavgifter för sjöfarten
Bakgrund: Internationella sjöfartsorganisationen (IMO), FN:s organ för sjöfart, arbetar för att minska växthusgasutsläppen från den internationella sjöfarten, som idag står för cirka 3 procent av de globala utsläppen. Utan åtgärder väntas sjöfartens utsläpp öka kraftigt fram till 2050.
Syfte: Förslaget syftar till att införa ett globalt ekonomiskt styrmedel som ska minska utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser från fartyg. Det ska finansiera övergången till renare bränslen och energieffektivare fartygsteknik, samt ge stöd till utvecklingsländer och små ö-nationer som drabbas hårdast av klimatförändringar.
Huvudpunkter i förslaget:
Utsläppsavgift: Rederier ska betala en avgift baserad på de växthusgaser som deras fartyg släpper ut. Avgiften är tänkt att fungera som ett ekonomiskt incitament för att minska utsläppen genom tekniska förbättringar, mer energieffektiva fartyg och övergång till mindre klimatpåverkande bränslen.
Global fond: Intäkterna från avgiften beräknas uppgå till omkring 10 miljarder USD per år när systemet är fullt infört. Dessa medel ska användas för forskning och utveckling av koldioxidfria bränslen och nya tekniker. Klimatanpassning och investeringar i länder som är särskilt sårbara för havsnivåhöjning och extrema väderhändelser. Direkt stöd till små ö-nationer och låginkomstländer, för att de ska kunna anpassa sin sjöfart och infrastruktur till klimatkraven.
Tidsplan: Förslaget godkändes preliminärt i april 2025. Om två tredjedelar av medlemsländerna bekräftar systemet kan det träda i kraft 2028. Därefter följer en fas av utvärdering innan full implementering.
Tekniska åtgärder: Utöver ekonomiska styrmedel innehåller avtalet krav på förbättrad fartygsdesign, användning av renare bränslen och energieffektivare drift, vilket ska minska den totala klimatpåverkan.
Rättviseaspekt: Systemet är utformat med principen om “gemensamt men differentierat ansvar”. Stora ekonomier och rederier förväntas bidra mer, medan utvecklingsländer får ekonomiskt stöd och teknisk hjälp för att följa reglerna.
Nationer som är för och emot: USA och vissa oljeexporterande länder, bland annat Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Qatar, motsätter sig avgiftssystemet. De hävdar att det kan skada konkurrenskraften, öka fraktkostnader och skapa handelshinder. Förslaget har dock stöd från en majoritet av IMO:s 176 medlemsländer, inklusive EU-länder, många afrikanska kuststater och små stillahavsö-nationer, vilka ser systemet som ett nödvändigt steg för att uppfylla Parisavtalets klimatmål.