På bara fyra år har 1 000 kilometer vägkanter i Sverige påbörjat omvandlingen till blommande ängar. I tävlingen om vem som skapat mest blommande vägkanter vann Ljungby, före Linköping och Malmö.
Projektet, som drivits av Naturskyddsföreningen under namnet ”Världens längsta blomsteräng”, startade 2021. Målet var att förvandla vägkanter till livsmiljöer för bin, fjärilar och andra insekter. genom bekämpning av invasiva arter och att låta ängsväxter få blomma. Samarbeten med kommuner, markägare och frivilliga har varit avgörande.
– Vi är väldigt stolta. Det här är en stor framgång som kommer till nytta för våra pollinatörer. Men det är också ett fint exempel på kraften i samverkan mellan kommuner, markägare och ideella krafter. Vi visar att det går att återskapa livsmiljöer för hotade arter – även i vägkanter, säger Karin Lexén, generalsekreterare för Naturskyddsföreningen, i ett pressmeddelande.
I rangordningen för kommuner hamnade Ljungby först med 67 kilometer blommande vägkanter, följt av Linköping med 46 kilometer och Malmö på tredje plats med 45 kilometer.
De blommande vägkanterna fungerar som ”gröna korridorer” genom landskapet, binder ihop isolerade biotoper och gör det lättare för pollinatörer att sprida sig. Enligt statistik har 99 procent av Sveriges ängsmarker och slåtterängar försvunnit under det senaste århundradet.
Trots att 1 000 kilometer registrerats återstår arbete innan alla sträckor är fullt etablerade, eftersom ängsväxter behöver tid för att slå rot och sprida sig.
– Vi hoppas att vårt arbete kan inspirera fler kommuner att omvandla trista och bortglömda vägkanter till paradis för pollinatörer. Nu fortsätter arbetet med att skapa Sveriges största nätverk av ängsmarker, säger Karin Lexén.
Världens längsta blomsteräng
- Startade 2021 för att återskapa ängsmiljöer längs Sveriges vägkanter. Projektet har finansierats av Postkodlotteriet.
- Har engagerat runt 200 av Sveriges kommuner, många markägare och tusentals frivilliga.
- Totalt 1 000 kilometer blommande vägkant har registrerats – från Kiruna till Trelleborg.
- Skötseln omfattar bland annat bekämpning av invasiva arter, sådd av lokala ängsfröer och att växtligheten slås först efter blomning – så kallad slåtter.
- Ängsmarker är en av Sveriges mest hotade naturtyper – bara 1 procent av Sveriges ängsmarker finns kvar.
Blomsteräng
En blomsteräng, eller slåtteräng, kännetecknas i huvudsak av att den är ett öppet, örtrikt gräslandskap med hög biologisk mångfald och låg skötselinsats. De viktigaste dragen är följande:
En blomsteräng domineras av vilda örter (blommande växter) och gräs snarare än träd och buskar — eventuella träd eller buskar förekommer sparsamt så att ängen behåller sin öppna karaktär. Ängsväxter är ofta konkurrenssvaga och gynnas av att marken inte är alltför näringsrik.
Blomsteräng ska slås (klippas eller slås med lie) endast en gång per år, och slåtterresterna bör avlägsnas så att näringsämnen inte ansamlas i markytan. Det är viktigt att man inte gödslar ängen, eftersom extra näring skulle gynna snabbväxande gräs och framför de mer krävande ängsarterna.
En blomsteräng är värdefull ur ekologisk synvinkel: den lockar till sig pollinatörer såsom bin, fjärilar och andra insekter, vilket främjar pollinering och ekologiska samarbeten i ekosystemet. Den bidrar också till att bevara och öka mångfalden av växtarter och smådjur i landskapet.
Ett kompletterande kännetecken är att blomsterängen ofta utvecklas över tid: de första åren kan snabbväxande arter dominera, men med åren etablerar sig fler fleråriga arter och rikare artsammansättningar. När ängen blivit etablerad kräver den sparsamt med underhåll — i regel räcker det med en eller två årsslåtter, beroende på plats och artsammansättning.
Ytterligare tjänster som blomsterängar erbjuder inkluderar att de kan fungera som kol– och kvävebindare, bidra till näringsomsättning och stabilitet i marken, samt fungera som ekologiska korridorer mellan olika naturmiljöer.
Historiskt har blomsterängar (eller ängsmarker) en lång tradition i Sverige där de användes för att producera hö och foder till djur, och de var ofta kulturellt bundna till landskapets bruk och drift.
Naturskyddsföreningen