Hon står lutad mot en tall i den tätortsnära rekreationsskogen. På väg dit cyklade hon förbi ett litet barn som helt flyktigt men utan fruktan mötte hennes blick. Ett litet barn som lika gärna, och utan att ha fått välja, kunde kommit till världen i Gaza, Kiev, Sudan eller i brändernas Spanien. Inte heller de svenska barnen är garanterade en säker framtid i fred och frihet och ibland när hon möter ett barns öppna, nyfikna blick kramar den förtida sorgen tag om hjärtat tills ögonen svämmar över.
När tårarna torkat vänder hon blicken uppåt mot skogens tak. Där sysslar småfåglar med sitt utan att bry sig stort om människornas dumhet och tillkortakommanden. Krontaket i denna skog är hela deras värld. Dagen i dag den enda tid de förmår förhålla sig till. Ändå samlas de om hösten i stora, blandade flockar, som om de visste att de måste var flera för att möta vintern.
Hon går genom blåbärsriset, under mestågets småprat och låter det bestämma riktningen. Som livsform har fåglarna funnits på jorden sedan dinosauriernas tid. De borde veta hur man gör för att överleva hot och kriser. Tänk om dessa bevingade varelser kunde skydda dem alla mot de smygande faror som hotar. Om de blandade mesarna där uppe kunde vara deras skyddsänglar.
Högertrollen har lämnat skogen och smyger fram i lackskor och kostym, härjar runt i kommentarsfälten. De har vikt in svansen och håller sig på mattan i maktens boningar men tvivla inte, de vet vad de vill. De vill ge all makt åt några få. Åt sig själva och andra troll. Åt de som passar in eller anpassar sig. Övriga och olydiga göre sig icke besvär.
Varför är dock en fråga hon inte kan svara på. Vi vet ju att hyfsat jämlika samhällen är bättre – för alla, även för bergakungar, troll och annat skromt. Hon kan inte härbärgera tanken på att rädslan för Den andre kan bli så stor och blind att man försämrar allt – även för sig själv. Att föraktet för svaghet kan bli så massivt att man river ner det generationer har byggt upp i stället för att förbättra, renovera och bygga till så att ännu fler kan flytta in. Att man vill radera själva tanken på ett hem med plats för alla – inklusive de ovanliga, främmande och svaga. Ett samhälle i ständig utveckling, där alla kan få flera chanser och där det finns plats för levande kultur och fri konst.
Hon misstänker att högertrollen, tillsammans med de konservativa redan rika som gynnas av den förda politiken, inte vill ha ett modigt, bildat folk utan ett förskrämt och lydigt. Att de inte vill ha engagerade, pålästa medborgare och kreativa människor som skapar nya berättelser, obekväm konst och tänker själva. Att de föredrar människor som lär sig en lista över stordåd från förr och är nöjda med det. Själv är hon är livrädd för att vi ska nöja oss med det.
Hon stannar till och ser åter mot trädkronorna som höjer sig ovanför såväl stenar och stubbar som troll och gubbar. Försöker observera småfåglarna där uppe och tänker att även om de inte kan skydda oss så kan de kanske lära oss något. För också vi har varandra, våra olikheter och vår mångfald av kompetenser. Vi kan flockas som mesarna i skogen, ty oss till varandra och hjälpas åt att hålla värmen.
Små, olika och många. Tillsammans kan vi tåga fram, småprata och hålla modet uppe tills det kommer en ny vår. Kanske vid valet om ett år, eller tidigare än så. Kanske håller det redan på? Tänk om de små fåglarna vill flyga med oss då. Flyga och forma framtiden, för barnens skull.
Titti Knutsson
Fristående krönikör