Efter ett beslut från regeringen har flera naturtyper fått bättre status i rapporteringen till EU. Men förbättringen finns bara på pappret. Nu flaggar WWF för att mindre natur kommer att restaureras.
– Det är oroväckande att man går mot en ovetenskaplig rapportering, säger Emelie Nilsson, sakkunnig på organisationen.
Art- och habitatdirektiv har länge varit EU:s främsta verktyg för att få den biologiska mångfalden att återhämta sig. För att bedöma hur det går, ska länderna var sjätte år rapportera in statusen för utpekade arter och livsmiljöer. En av flera parametrar för att avgöra om statusen för en livsmiljö är gynnsam, är ”gynnsam referensareal”. Det vill säga hur stora områden som krävs för att livsmiljön ska kunna vara långsiktigt livskraftig. En annan bedömning utgår från om livsmiljöns områden ökar eller minskar. Ökar den kan det bidra till att statusen förbättras från dålig till otillräcklig. Men först när den är lika med eller större än referensarealen, kan statusen rapporteras som gynnsam till EU, förutsatt att kvalitén också är god.
Förbättras på pappret
Jämfört med förra gången Sverige rapporterade till EU har flera livsmiljöer nu gått från dålig till otillräcklig – alltså en förbättring. Det rör sig bland annat om västlig taiga, den skogstyp som dominerar i Sverige. Men orsaken till förbättringen är enbart på pappret.
”De ändrade statusbedömningarna jämfört med rapporteringen 2019 beror inte på faktiska miljöförändringar. Ändringarna är av teknisk karaktär och främst en följd av resultaten från genomförda regeringsuppdrag och beslut inför rapporteringen 2025”, skriver Naturvårdsverket.
Ska förbättra konkurranskraft
För att förstå varför får man spola tillbaka till en dag i slutet av december, en fredag strax innan många gick på julledighet. Då meddelade regeringen att man gett Naturvårdsverket i uppdrag att ändra hur rapporteringen till EU ska gå till. I stället för att utgå från en vetenskaplig bedömning kring vad det krävs för areal för långsiktig livskraft av livsmiljöerna, skulle bedömningen göras utifrån hur arealen såg ut vid EU-inträdet år 1995, då art- och habitatdirektivet trädde i kraft.
– Regeringen värnar svensk konkurrenskraft. Nu gör vi ett omtag i den så kallade artikel 17-rapportering och med beaktande av även nya EU-regler som ger oss rådrum för vidare analyser och arbete för ökad jämförbarhet med övriga medlemsstater. Syftet med uppdragen är att bidra till förbättrad svensk konkurrenskraft och minskad regelbörda, sa då landsbygdsminister Peter Kullgren i en kommentar.
”Ovetenskaplig rapportering”
Lantbrukarnas riksförbund välkomnade beslutet. Men WWF och Naturskyddsföreningen var desto mer kritiska, en kritik som ligger fast när Naturvårdsverket nu rapporterat till EU, i enlighet med regeringsuppdraget. Redan vid inträdet var statusen på vår natur dålig ur ett ekologiskt perspektiv, understryker Emelie Nilsson, sakkunnig på WWF. Om underlaget sedan ligger till grund för den EU-förordning som kommer kräva restaurering av livsmiljöer med ogynnsam referensnivå, skulle många arter och naturmiljöer riskera att försvinna på sikt, fortsätter hon.
– I praktiken blir det mindre restaurering av de typerna av natur och det kommer att se ut som att resursbehoven är mindre, säger Emelie Nilsson.
– Men det är också oroväckande att man går mot en ovetenskaplig rapportering, då kanske man vill ta ytterligare steg mot det framöver.
”Plötsligt en positiv trend”
Naturvårdsverket har också ändrat hur man mäter storleken på skogstyperna som ska jämföras med referensarealen, så att också brukade skogar som uppnått en viss ålder kan ingå. Förändringen innebär att Sveriges mest utbredda skogliga livsmiljö, västlig taiga, ökat sin areal jämfört med föregående rapportering. Det trots att det varje år avverkas stora arealer ”ekologiskt intakta” skogar som uppfyller EU:s kriterier för att utgöra västlig taiga, men som har en lägre beståndsålder och därför inte syns i den svenska statistiken, påpekar Jörgen Sundin, sakkunnig på Naturskyddsföreningen, som hade velat ha ett större fokus på vilka typiska arter som finns i skogarna.
– Tidigare gjorde man en mer allsidig bedömning som också tog hänsyn till att vi vet att bland de skogarna som inte blivit kalavverkade så finns det stora arealer västlig taiga som inte syns i statistiken samtidigt som vi har en situation där de här skogarna försvinner i hög takt. Detta gjorde att Naturvårdsverket då bedömde att vi har en negativ trend (för arealen, reds anm).
Hur kommer det sig att skogar som inte blivit kalavverkade kan ha en lägre beståndsålder?
– Naturskogar kan vara väldigt olikåldrade, om du får stormar eller insekter som dödar många träd blir beståndsåldern lägre för man har träd i olika åldrar. Om du har en helt jämnårig skog så kan den ha en högre beståndsålder fast den har färre riktigt gamla träd som är viktiga för biologisk mångfald. Det andra är att även skogar som är ekologiskt intakta kan ha varit dimensionsavverkade. Att man tagit ut de grövsta träden för lång tid sedan. Men de är fortfarande väldigt viktiga för de här arterna så länge de inte har varit kalavverkade.
Att statusen på västlig taiga fortfarande anses otillräcklig, om än inte dålig, beror på att andra parametrar – så som kvalitén på livsmiljön, inte förbättrats. Sannolikt får regeringens politiska styrning därför mindre konsekvenser än man velat uppnå, konstaterar Emelie Nilsson på WWF.
– Men det påverkar ändå ganska mycket och många tillstånd får då plötsligt en positiv trend, trots att det inte har det i verkligheten, säger Emelie Nilsson på Världsnaturfonden WWF.
EU-kommissionen tydliga
Världsnaturfonden och Naturskyddsföreningen har gjort gemensam sak och vänt sig till EU-kommissionen. I slutet av juni fick de svar från den högsta ledningen på tjänstemannanivå. Miljödirektören Humberto Delgado Rosa konstaterar att EU-kommissionen anser att riktlinjerna är tydliga, att referensarealerna ska baseras på ekologisk och biologisk hänsyn, utifrån den bästa tillgängliga vetenskapen.
”Även om det inte kan uteslutas att gynnsam referensareal kan motsvara en situation vid den tidpunkt då direktivet trädde i kraft i en medlemsstat, bör den inte automatiskt fastställas till det värde som motsvarar den tidpunkten”, skriver han.
