Grannskap i stället för konsumtion

Efter att ha stått öde i 17 år kom Sand river community farm i Adam Wilsons förvaltarskap, sedan en granne skänkt honom en halv miljon dollar för att driva gården. Där lever kor och får och odlas grönsaker, av människor som kommer och arbetar tillsammans utan ersättning. De lagar mat och äter tillsammans, och ger även bort mat till främlingar, utan betalning.

Adam Wilson berättar om en av sina utgångspunkter för verksamheten i den 18 minuter långa dokumentärfilmen Radical neighbouring:

– I detta projektet ställer jag mig ofta frågan: ”Hur ser en människa ut som inte är en konsument?” För de grundläggande instruktionerna för att vara konsument kan vara lite svåra att uthärda om man verkligen funderar över dem. Med tiden och med mitt engagemang i det här arbetet har jag börjat tänka att kanske ”grannskapande” (neighbouring) är det bästa sättet att beskriva en person som har förmågan att bära upp andra.

Men det är inte ”hans gård”, understryker Adam Wilson i en frågestund som regissören Mattias Olsson modererar över Zoom efter att filmen släppts: 

– Det är väldigt svårt att förstå eller beskriva en varelse eller en relation utan possessiva pronomen. Det är otroligt hur modern engelska är så sammanlänkat med ägandet. Folk pratar om ”din gård” men jag säger att det är inte ”min gård” – jag äger inte gården, jag får lov att bo där just nu.

Vill inte använda pengar

Så hur kan Adam Wilson driva farmen om han skänker bort allt som produceras där? Även om människor skänker honom potatis, frön, djur och kläder måste han köpa exempelvis elektricitet och hö. 

Adam Wilson säger under frågestunden att han helst inte hade använt pengar alls.

– För då hade vi ersatt alla saker vi lägger pengar på med relationer.

Då det inte är möjligt ber Adam Wilson om donationer. Är det fortfarande fråga om gåvor om man ber om att få dem? undrar någon efter att ha sett filmen. Korta svaret är ja:

– Jag tillbringar stora delar av dagen med att fråga om människor skulle kunna tänka sig att bidra med pengar eller tid eller en gammal kyl eller virke, säger Adam Wilson.

Radikalt

Mattias Olsson är filmskaparen bakom Avtryck (2023) som Landets Fria tidigare skrivit om, som handlar om olika människor i omställningsrörelsen. Hans filmer är finansierade genom donationer.

– Jag jobbar ju själv inom gåvoekonomi. Filmerna jag gör är min gåva till de som vill titta på dem. Och de som vill kan skänka gåvor tillbaka, oftast i form av pengar, så jag kan fortsätta mitt arbete, förklarar Mattias Olsson.

Vad är det som gör Adam Wilson radikal, apropå filmens titel?

– Själv deltar jag i högsta grad även i den vanliga kapitalistiska räntebaserade penningekonomin. Men det slog mig när jag jobbade med filmen att Adam lever helt och hållet i en gåvoekonomi. Gården var en gåva till honom, och det den producerar blir gåvor tillbaka till grannarna. Och även de saker han behöver pengar till, som elräkning, olivolja eller salt – dessa pengar får han in som gåvor från de som följer hans arbete via Substack. Han gör upp en kvartalsvis budget, och ber sedan om monetära gåvor för att möta sin budget. Detta skulle jag kalla radikalt! Iallafall i jämförelse med mitt eget sätt att förhålla mig till gåvoekonomi, där det blir mer som ett komplement till den vanliga ekonomin.

Mer är bättre

Besöket på Sand river community farm påverkade Mattias Olssons sätt att tänka kring sitt eget arbete, berättar han.

– En väldigt spännande sak tog jag med mig från våra samtal kring min ”finansieringsmodell”. Adam frågade: ”Hur gör du när du fått in tillräckligt med pengar?”. Alltså, låt säga att jag behöver få in 30 000 i månaden från Patreon för att kunna gå runt helt och hållet. Vad gör jag när jag nått det målet? Hur kommunicerar jag till dem som stöttar mig att jag inte behöver mer?

Efter sju års arbete med filmplattformen Campfire stories får Mattias Olsson in omkring 20 000 kronor i månaden i donationer. Men eftersom de crowdfundingsplattformer som finns tjänar pengar i procent av kreatörernas intäkter uppmuntrar de till att inte sätta gränser för vad man vill få in, påpekar Mattias Olsson.

– Det är liksom inbyggt i den kapitalistiska modellen att tänka, först ”break even”, och sedan ”the sky’s the limit”. Det är så vi generellt ser på framgång. Mer är mer, och det är bättre. Jag tyckte Adams fråga var oerhört spännande att fundera kring! Jag har haft mycket fokus på att nå ”break even”, men har lagt väldigt lite tanke på vad som eventuellt kommer sen. Jag har inte svaret nu heller, men jag är glad att jag börjat tänka på detta i god tid.

Filmen är släppt på Campfire stories och kan ses här.