3,3 miljoner människor kan dö innan året är slut. Inom de närmaste fyra åren väntas 6,3 miljoner människor dö av aids, eller aidsrelaterade orsaker. Bara i Somalia kan 190 000 människor dö av undernäring.
Det är siffror som är svåra att ta in, men det här är bara några av konsekvenserna av att USA har fryst i princip allt stöd till USAID, världens största biståndsorganisation. Men det är inte bara USA som skär ner på biståndet. Som SVT:s Agenda visade i söndags så gör även många länder i Europa stora nedskärningar nu. I Storbritannien sänker man biståndet med 40 procent, i Frankrike med 37 procent och i Nederländerna med 30 procent. Även Sverige sänker biståndet med 5 procent, från 56 till 53 miljarder kronor. Detta i ett läge då alla dessa länder istället borde öka biståndet för att åtminstone täcka upp för en del av det som USA nu har dragit tillbaka.
5 procent kanske kan låta som lite i sammanhanget, men då ska man också komma ihåg att den nuvarande regeringen valt att avskaffa det så kallade enprocentsmålet (det vill säga att en procent av Sveriges totala BNP ska gå till bistånd) vilket öppnar för större sänkningar längre fram. Man har också lagt om biståndspolitiken på så sätt att det i högre grad ska vara kopplat till handel och framför allt går en väldigt stor andel till Ukraina. Det är förvisso viktigt att vi stöttar folket i Ukraina, men det är minst lika viktigt att vi stöttar människor i andra delar av världen som inte är lika mycket i medias blickfång men där miljontals människor också dör till följd av krig, undernäring och sjukdomar.
När biståndsminister Benjamin Dousa ska försvara varför Sverige drar ner på biståndet skyller han på att USA:s frysning kom så plötsligt och att andra länder därför inte hunnit anpassa sig till den nya verkligheten. Det stämmer säkert, man hade visserligen kunnat vänta sig att USA skulle sänka biståndet när Trump tillträdde, men kanske inte så här mycket. Samtidigt borde det finnas utrymme för flexibilitet och omprioriteringar i ett så här extremt länge. Dousa säger också ”att från Sveriges sida skulle vi behöva lägga hela vår statsbudget för att täcka allt”. Som om valet stod mellan att täcka allt USA:s bistånd eller dra ner på det. Det är ungefär samma argument som vi har hört om migrationen i ett decennium nu, “Sverige kan inte ta emot alla människor som flyr” och därför blir slutsatsen att vi ska ta emot ännu färre än vi redan gör. Det är inte bara en ologisk utan också cynisk slutsats.
Dousa säger också att vi först och främst måste ta itu med problemen på hemmaplan som gängkriminaliteten samt att vi måste satsa på försvaret på grund av oroligheterna i omvärlden. Men om det är någonting som är en säkerhetsrisk så är det just konsekvenserna av ett minskat bistånd. Det riskerar inte bara att leda till hungersnöd och sjukdomsspridning utan också till ökad risk för krig och terrorism. Dessutom kommer förmodligen ytterligare många miljoner att försöka fly till Europa den närmaste tiden, något som ju regeringen till varje pris vill undvika.
För att täcka upp för det som USA dragit ner på det hälsorelaterade biståndet skulle det enligt Anna Mia Ekström, professor i infektionssjukdomar vid Karolinska institutet, behövas 120 miljarder kronor. ”Delar man upp 120 miljarder på alla EU-länder blir det fyra miljarder var. Det är bara fyra gånger mer än vad svenskarna lade på påskgodis förra veckan” säger hon i Agenda.
Man skulle också kunna tillägga att 4 miljarder är ungefär så mycket som regeringen valde att förstärka Rot-avdraget med i den senaste budgeten. Så pengarna finns uppenbarligen, men det handlar, som Benjamin Dousa mycket riktigt påpekar, om prioriteringar. Frågan är om vi ska prioritera att rädda liv eller att få fler renoverade kök.
Att uppslutningen och stödet till Joakim Medin är så stort. Frågan är om det räcker för att befria honom.
Militärutgifterna i världen ökar nu på ett sätt som vi inte har sett sedan kalla kriget.
