Anita Goldman skärskådar vår relation till naturen

Kontrasten är stor mellan den trädgård i på Österlen i Skåne där en del av Anita Goldmans nya bok utspelar sig och hennes våning på Norrmalm i centrala Stockholm där vi träffas. Sedan ett antal år tillbaka delar hon sin tid mellan Stockholm och Österlen, på våren och somrarna befinner hon sig i Skåne där hon också driver ett skrivarpensionat. Vid tiden för intervjun, i början av mars, brukar hon normalt sett redan befinna sig där men just nu är hon kvar i Stockholm eftersom boken Det vilda hoppets geografi ska lanseras.

Det är en bok som har tagit många år att skriva och som skiljer sig en del från de böcker hon skrivit tidigare. Många av hennes tidigare böcker handlar om religion och särskilt om kvinnornas roll i religionen, även i den här boken spelar det andliga en betydande roll men den handlar inte främst om någon specifik religon utan om människans relation till naturen.

Vid bordet i hennes ljusa och luftiga vardagsrum berättar hon att en av vändpunkterna i hennes författarskap kom för ungefär tolv år sedan när hon hörde den amerikanske miljöaktivisten och författaren Bill McKibben tala. Där och då förstod hon hur otroligt omvälvande klimatförändringar var.

– Jag minns att jag tänkte att från och med nu kan jag aldrig tala, tänka eller göra någonting som inte har att göra med det här.

Efter att hon hade lyssnat på föredraget åkte hon hem till sin lägenhet och samlade ihop alla de böcker som hon använde till det judiska historieprojekt som hon höll på med.

– Sen åkte jag med dem till Kungliga biblioteket, det var så tungt att jag var tvungen att beställa en taxi, och så langade jag upp dem på disken och sa: det här är ett havererat romanprojekt, ni kan få dem om ni vill. That’s it.

”Förtryckandet av kvinnan och naturen hänger ihop”

Anita Goldman pratar engagerat, gestikulerar med händerna och slår ibland handen i bordsskivan för att markera något som hon har sagt. Samtalet böljar fram och tillbaka, från det stora till det lilla, från historiska händelser till dagsaktuell politik.

Även om McKibbens föredrag blev något av en ögonöppnare så var Anita Goldman trots allt väl medveten om människans förstörelse av naturen sedan länge.

– Man kan säga att det började med att jag i många år gjorde en feministisk läsning av källorna till de bibliska texterna. Och i det feministiska kommer ju även det ekofeministiska in, där Elin Wägner väl är den enda riktigt kända i Sverige. Och sen skrev jag också den här boken …

Hon avbryter sig, klättrar upp på en stol och tar ner en bok högt upp på en hylla. Det visar sig vara boken Om jag så måste resa till Los Alamos som är en dokumentärroman om skapandet av atombomben som kom ut 2009.

– Det här är kanske min bästa bok, tycker jag själv. Jag har ju ända sedan jag var jätteung varit övertygad pacifist. Så det här har varit mina två spår in i det här. Dels det feministiska, att titta in i kultur- och religionshistorien och se hur föraktet för kvinnan och förtryckandet av kvinnan och jorden och naturen hänger ihop. Och det andra är förståelsen för att vi sedan 1945 lever i en tid som saknar motstycke. Det har aldrig funnits ett så stort hot mot hela vår existens som atombomben. Och för mig handlar det om att det är den västerländska civilisationen, eller natursynen, som oundvikligen leder till att vi skapar den här formen av massförintelsevapen. Det är ingen olyckshändelse utan en följd av moderniteten.

Kärleken till trädgården

En annan ingång till boken är kärleken till trädgården. Anita Goldman skriver i bokens förord att hon är en otippad och otypisk författare till en bok om naturen. Hon växte upp på 50- och 60-talet i en urban judisk familj i Göteborg. Hennes föräldrar hade inget trädgårdsintresse och det var först när hon var 27 år och hade flyttat till Jerusalem, där hon sedan kom att bo i 17 år, som hon fick ett slags uppvaknande. Där lärde hon känna landskapet på ett medvetet och uppmärksamt sätt och där gjorde hon sina första odlingsexperiment med rädisor och luktärt.

– Det är ju en väldigt lång odlingssäsong där, och på sommaren blir det väldigt varmt, så jag minns att jag satte små yoghurtförpackningar runt mina sticklingar annars skulle de brännas sönder på en timme, säger hon och ler vid minnet.

Efter att hon hade återvänt till Sverige skaffade hon först ett hus i Stockholms skärgård och nu har hon alltså, sedan ungefär ett decennium tillbaka, hus och trädgård i Skåne. I boken skriver hon varmt och inspirerat om att nypa av bladen på vitkålen för att känna den första smaken och att se kålens och ringblommornas färggranna prakt i trädgården. Och under samtalet beklagar hon flera gånger att hon inte kan vara där just nu.

Läroprocess

Anita Goldman beskriver det som att arbetet med boken också har varit en slags läroprocess.

– Många tänker att författare skriver för en tänkt publik, men det gör man ganska sällan. Jag började i alla fall skriva det här för att det var något som jag ville undersöka. Jag ville förstå, vad är det vilda? Vad är människans relation till naturen?

Boken är indelad i tre delar. Den första delen heter ”Det vilda”, den andra ”Det tämjda” och den tredje ”Trädgården”. I del ett skriver hon om hur människor har sett på det vilda genom historien. I vår moderna tid har det vilda ofta kommit att symbolisera friheten, men går man bakåt i historien sågs det vilda ofta som något som var farligt och som man borde undvika. Det var först mot slutet av 1700-talet som man i Europa började se den vilda naturen som en resurs för estetiska och emotionella upplevelser.

I den andra delen skriver hon om hur människan under flera århundraden har försökt styra och reglera naturen. Ända sedan människans medvetande började skiljas från naturen har naturen setts som en resurs som vi kan utnyttja, menar hon.

– Det är nog det som har förvånat mig mest under arbetet med boken – hur genomgripande och programmatisk aggressionen mot naturen är. Ända från Descartes som formulerar en slags krigsförklaring mot naturen, eller i alla fall förklarar att den är död materia som vi ska kontrollera, och fram till våra dagar. Och jag tror att många inte riktigt har koll på det, många tänker nog att det moderna projektet i grunden är något fantastiskt men att det har blivit några fel som vi måste rätta till nu.

Hon jämför med kolonialismen och hur författaren Sven Lindqvist i boken Utrota varenda jävel beskrev hur Förintelsen kan ses som kulmen på en rasistisk ideologi som präglade hela kolonialismen. På samma sätt menar hon att det funnits en modernistisk ideologi som gått ut på att behärska och kuva naturen.

Skiftesreformer

En del i det moderna projektet, som får ett ganska stort utrymme i boken, är skiftesreformerna som skedde i Sverige under slutet av 1700- och början av 1800-talet. Innan dess levde de flesta i små bysamhällen och hade sina jordbrukstegar utspridda på olika håll. Skiftesreformerna var tänkt att göra jordbruket mer ordnat och rationellt, nu fick varje gård ett sammanhängande stycke mark. Men konsekvensen blev också att bönderna fick flytta ut från byarna till den plats där de hade sin odlingsmark. Historikern Alf Åberg, som har skrivit en bok om det här som Anita Goldman hänvisar till, kallar det för att byarna sprängdes.

– Varför är det då så viktigt att prata om en sådan här gammal grej som hände för hundratals år sedan? Jo, för att om vi nu ska ändra vår syn och förstå att vi inte kan ha de här stora monokulturerna så måste vi ha en möjlighet att se att det kan se ut på ett annat sätt, säger Anita Goldman och medger samtidigt att hon förmodligen kommer mötas av en del anklagelser om att hon romantiserar det förflutna.

– Det ska man förstås inte göra. Men det finns en bild av att det bara var fattigt och svält förr i tiden. Så var det förstås inte. Det hade också väldigt roligt.

Som ett exempel på detta nämner hon i boken alla de högtider och gillen som brukade firas i det gamla Bondesverige, såsom kransgille som firades när träden slagit ut på våren eller ystagille som hölls efter osttillverkningen på hösten. I dag finns bara ett fåtal av dess högtider kvar.

Att låta sitt hjärta öppnas

I den avslutande delen skriver hon om hur trädgårdarna under de senaste århundradena också kan ses som ett led i det moderna projektet och hur det tuktade och symmetriska har setts som idealet. Men hon skriver också om trädgårdarna i de bibliska berättelserna och om den glädje och tröst man kan finna i en trädgård eller i sitt omgivande landskap. För det sistnämnda tar hon hjälp av poeten Mary Oliver som har skrivit många dikter om att bli förförd av naturen.

– Många människor älskar Mary Oliver för att hon är så helt oförblommerad. Hon kan bli alldeles extatisk över en liten syrsa eller en sten på stranden. Ofta är det inte de här grandiosa sakerna utan de små sakerna. Nej, nu blir jag nästan tårögd, jag längtar så till Skåne när jag pratar om det här.

Anita Goldman säger att hon har funderat mycket över varför en del människor är så öppna för naturupplevelser, medan andra inte är det. Hon jämför det med människors inställning till religion.

– Vissa är ju stendöva när det kommer till religion. Och det handlar inte bara om att de inte har haft det i sin barndom eller att de tycker att gudsbegreppet är reaktionärt och ovetenskapligt. Jag tror det handlar om att de inte har låtit sina hjärtan öppnas, och jag tror det kan vara samma sak med naturen.

År 2007 sticker ut som ett märkesår i mänsklighetens historia, menar Anita Goldman. Det var nämligen det året då fler människor för första gången bodde i städer än på landsbygden. I boken och under samtalet funderar hon över vad de gör med människor att leva i miljonstäder utan någon närmare kontakt med naturen.

– I de gamla vänstergrupperna pratade vi mycket om alienation. Och nu är vi ju verkligen alienerade från naturen. Det är svårt att förstå hur de här miljontals, kanske miljardtals, unga människorna som kanske bara har sett träd i en park men som inte har något förhållande till naturen, hur de ska förstå de stora sammanhangen och finna ett förhållningssätt.

Inte rädd för dålig stämning

När vi träffas är det bara några veckor kvar tills boken ska släppas och Anita Goldman tycker det ska bli spännande att se vilka som kommer läsa och ta till sig den.Många inom de kulturkretsar som hon ofta rör sig i har en väldigt grund förståelse av klimatkrisen och brukar inte visa särskilt stort intresse när hon försöker förklarar hur det hänger ihop, menar hon. I boken skriver hon:

”En utarmad jord speglar en utarmad kultur. Kanske är vårt förhållande till jorden den mest avgörande av kulturfrågor. Underligt då att den sällan – eller aldrig – debatteras på tidningarnas kultursidor. Underligt då att jag – författare och kulturskribent – så ofta får frågan varför jag ägnar mig åt jordbruksfrågor.”

– Jag har många vänner som är jättesmarta inom sina områden, men jag talar sällan med dem om de här frågorna för det brukar bli jättedålig stämning.

Men samtidigt kanske vi inte ska vara så rädda för att skapa dålig stämning, funderar hon vidare, och nämner att ny forskning tyder på att det som lite föraktfullt beskrivits som ”klimatalarmism” faktiskt kan leda till att folk förändrar sina beteenden. Hon återkommer också till hur hon själv påverkades när hon hörde klimatforskaren Bill McKibben.

– I den kristna sången Amazing Grace sjunger man ”I once was blind but now I see” och det var verkligen det som hände mig där. Det är ett ögonblick som jag aldrig glömmer.