Avhoppade SD:aren som varnar för radikalhögerns framfart

Mike Enocksson ger ett avspänt och artigt intryck när vi möts utanför kafékedjan Bröd & Salt på Kungsholmen. En ID-bricka om halsen skvallrar om jobbet på Polismyndigheten bara något kvarter bort där han numera ägnar sig åt utrikesbevakning. Förutom jobbet på Polismyndigheten sitter han även i Kungsholmens stadsdelsnämnd för Socialdemokraterna. Vägen dit från det lilla brukssamhället Köpingebro utanför Ystad i Skåne där han växte upp har dock varit lång, och inte särskilt rak.

Mike Enocksson har i flera intervjuer berättat om att han växte upp ett socialdemokratiskt hem men att han i tonåren gjorde revolt genom att gå med i Sverigedemokraterna.

– Det där känns som ett halvt liv sedan, säger han nu samtidigt som han tar en tugga av sin nyinköpta semla inne på caféet.

Han förklarar att han är ganska ointresserad av att tala om sin bakgrund, värjer sig från att ses som något slags ”trofé” som vänstern har lyckats locka över från den andra sidan, men säger samtidigt att han förstår att det finns ett medialt intresse i det. Utan att jag egentligen har frågat så mycket börjar han ändå berätta om hur det hela började.

– Jag kommer ihåg när vi började läsa om mellankrigstiden i nian och att jag blev väldigt fascinerad av Mussolini, jag har aldrig varit anitsemit eller gillat Hitler, men det fanns något i fascismen som talade till mig då.

När han var 16 år bestämde han sig för att gå med i Sverigedemokraterna.

– Jag tror det var väldigt många olika faktorer som fick mig att gå med där, varav tonårsuppror och spänning, absolut var en del. Däremot har jag aldrig känt att det var för att jag skulle hitta en social gemenskap eftersom jag alltid har varit en ganska introvert person.

”Lite incel-varning”

Mike Enocksson menar själv att han faller lite utanför mallen för hur det brukar se ut när unga människor radikaliseras. Han hade inga vänner som delade hans åsikter och som han eggades av, istället kom han att bli alltmer radikal på egen hand.

– Det var nog lite incel-varning faktiskt. När jag läste om det som hände i Örebro nu och om Rickard Andersson så kände jag att det fanns vissa saker där som jag kunde känna igen mig i, som hans utanförskap och att inte passa in i ett sammanhang. Fast för mig hände det där när jag var i tonåren medan han ju var i 35-årsåldern.  

– Jag var nog egentligen mer högerextrem än vad Sverigedemokraterna var. Rent ideologiskt passade jag inte in där utan jag skulle egentligen ha varit ännu mer ute på högerkanten. Men det var liksom det enda ”normala” alternativet som fanns på den kanten.

Mike Enocksson gick med i SD i december 2006 och lämnade partiet drygt två år senare. Det var dock inte på grund av främlingsfientligheten som han bestämde sig för att lämna.

– Nej, min extremism peakade nog egentligen runt årsskiftet 2009-2010, alltså ett år efter att jag hade lämnat Sverigedemokraterna.

Ganska snart därefter började dock det som han beskriver som sin avradikalisering. Han förklarar att det var många samverkande faktorer som fick honom att ändra sina tankebanor, bland annat att han hade en vän som befann sig långt ut på vänsterkanten och som han hade många samtal med, samt att han började träna karate och fick en lärare som hade flytt från krigets Bosnien på 90-talet. En viktig sak var också när Håkan Juholt blev vald till partiledare i början av 2011.

– Hans installationstal berörde mig väldigt mycket. Jag är ju i grunden uppväxt i ett socialdemokratiskt hem och det kändes som ett slags rebound till mina ursprungliga värderingar.

”Förstår vad vissa går igång på”

Den bok som han nu är aktuell med – Den svenska radikalhögern: Från borggårdskrisen till Tidöavtalet – grundar sig dock inte på hans tid i Sverigedemokraterna utan bygger framförallt på hans statsvetenskapliga studier.

Kan det ändå vara så att du i och med att du har den här erfarenheten har lättare att förstå vad som lockar människor till extremhögern?

– Ja, jag ser kanske saker som andra inte ser som inte själva har varit inne i den världen. Jag kan förstå vad vissa går igång på och jag kan förstå symbolik och retorik på ett sätt som andra inte gör.

Mike Enocksson menar att det är kombinationen av den erfarenheten och hans kunskaper inom statskunskap som gör att boken skiljer sig från andra böcker som skrivits om den radikala högern i Sverige.

Att Mike Enocksson har läst mycket statsvetenskap märks kanske särskilt i att han är väldigt noga med begreppen. Han ägnar till exempel många sidor åt att reda ut skillnaden mellan radikalhöger, alternativhöger och extremhöger. En av de viktiga skillnaderna menar han är att radikalhögern, till skillnad från extremhögern, accepterar demokratin som samhällsform och att de tar avstånd från våldshandlingar. Men samtidigt vill radikalhögern avskaffa den utvidgade formen av demokrati som bland annat innefattar de mänskliga fri- och rättigheterna.

– Inom radikalhögern så pratar man väldigt mycket om att man är för folkstyre. Men den demokrati som man är för handlar egentligen bara om att majoriteten ska få besluta över minoriteten och att det är det som är demokrati. Och sen försöker man gärna paketera det med att man är för yttrandefrihet för att skapa en fasad och sköld mot angrepp om att man skulle vara antidemokratiska.

Begreppet radikalkonservativ kan låta som något av en självmotsägelse, men Mike Enocksson påpekar i boken att radikal inte nödvändigtvis behöver betyda detsamma som progressiv utan att det bör förstås som samhällsomstörtande.   

Alternativhögern befinner sig någonstans mellan radikalhögern och extremhögern och är lite mer svårfångad, menar han. Han beskriver det som något av en smältdegel där radikalhögern och extremhögern kan mötas.

Varför är det viktigt att göra den här distinktionen? Varför inte bara kalla allt för extremhöger?

– Dels för att det är vetenskapligt inkorrekt och dels för att man inte vinner någonting politiskt på det. Om man skulle säga att Sverigedemokraterna är extremhöger så kommer någon säga att ”okej, fast extremhöger för mig det är typ Hitler och gaskamrar och sånt”. Det blir ett för stort glapp mellan etiketten och det man ska etikettera.

Samtidigt uppfattar jag det som att du inte tycker att det är några vattentäta skott mellan de här rörelserna?

– Nej, exakt. Radikalhögern tar visserligen väldigt mycket avstånd från extremhögern och tvärtom. Men sen kommer alternativhögern in som en form av brygga mellan de här två världarna där både extremhögerns och radikalhögerns representanter kan florera.

”SD håller på att återradikaliseras”

Vilka tillhör då radikalhögern? I en svensk kontext handlar det framförallt om Sverigedemokraterna, enligt Enocksson, men även Moderaterna och Kristdemokraterna kan numera räknas in i radikalhögern genom tecknandet av Tidöavtalet, menar han.

– Den här resan påbörjades ju av ungdomsförbunden. Om man tittar på KDU till exempel så närmade de sig SD innan Kristdemokraterna gjorde det.  

Liberalerna beskriver han som ett parti som fortfarande står och väger. På nationellt plan står de bakom Tidöavtalet och blir därmed också en del av radikalhögern, men på lokalt plan vägrar de på många håll fortfarande att samarbeta med SD.

– Sen är det klart att M och KD inte tillhör riktigt samma radikalhöger som SD. De har liksom närmat sig radikalhögern från ett normalt högerhåll medan Sverigedemokraterna håller på att radikaliseras in i någon form av alternativhöger mer och mer.

Under många år ägnade sig SD åt en form av avradikalisering, man strök kontroversiella punkter i partiprogrammet för att därigenom visa att man var seriös och gick att samarbeta med. Vad vi har sett de senaste åren, menar Enocksson är dock att SD håller på att återradikaliseras. Det här tyder på att avradikaliseringen egentligen bara var kosmetika menar han.

– Det här med idén om ett folkutbyte till exempel är ju ingenting som man har kommit på nu utan det är något som man har tyckt hela tiden. Jag tror inte att Jimmie Åkesson vill ha tillbaka skinnskallar på demonstrationer som står och heilar och sådana saker. Men det handlar mest om att det skulle vara väldigt problematiskt i förhållande till samarbetet med de andra partierna, inte om att man egentligen har problem med nazismen.

Han nämner att Jimmie Åkesson tog kontakt med Sverigedemokraterna för första gången redan på den tiden då flera av ledarna var uttalat nazistiska men att han i senare intervjuer hävdat att han gick med långt senare. Den här typen av efterhandskonstruktioner är vanliga inte bara inom SD utan också inom andra delar av högern säger han och nämner att Moderaterna påstått att de alltid varit för allmän rösträtt som ett exempel.

Du börjar boken med att skriva om unionsupplösningen 1905 och Borggårdskrisen (se faktaruta) varför har du valt den här utgångspunkten?

 – För att det här var Sveriges nationella trauma på något sätt, precis som Tysklands trauma var när de förlorade första världskriget och Frankrikes trauma var när de förlorade kriget mot Tyskland 1871. Och den konservativa radikala högern uppstår väldigt mycket ur nationella trauman. Efter unionsupplösningen försökte den konservativa högern skapa en ny identitet för Sverige. Hur skulle den svenska identiteten se ut när vi inte längre var någon stormakt?

Dagens Sverigedemokrater har också starka ideologiska kopplingar till den här tiden menar Enocksson. Han lyfter personer som Rudolf Kjellén – som bland annat myntade begreppet folkhemmet – och Teodor Holmberg som personer som influerat bland annat Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson.

– Det var där de hittade sitt ideologiska stoff, sina färdkartor, det var inte hos Mussolini eller Hitler. Det talar också för att Sverigedemokraterna bör ses som radikalhöger snarare än extremhöger.

Nu kommer dock en ny generation Sverigedemokrater som inte har de här kopplingarna bakåt i tiden menar Enocksson.

– De här unga personerna går inte till antikvariat och letar fram gamla dammiga böcker utan de får oftast sin inspiration från USA och liknande. De tillhör mer den extrema högern egentligen. Så den nya generationen tror jag kommer vara mycket mer radikala än Jimmie Åkesson och kretsen runt honom.

Konservativ våg

Moderaterna, eller Högerpartiet som de hette då, var en central del av konservatismen på 20- och 30-talet. De lobbade mot kvinnlig rösträtt och för att Sverige skulle satsa på försvaret. Efter andra världskriget säger Mike Enocksson att Moderaterna gjorde upp med mycket av sitt auktoritära arv. Konservatismen kom under de nästkommande decennierna att bli allt mer urholkad och i hög grad ersatt av liberalismen.  

– Nu ser vi hur Moderaterna åter radikaliseras åt det konservativa hållet. Då kan man också fråga sig om de alltid har stått upp och accepterat demokratin fullt ut på det sättet som andra politiska partier har gjort eller om det hela tiden har funnits andra värden som varit mer prioriterade? Jag tror det är för tidigt att svara på, men det är intressant att de länge har försökt kväva det här som kommer upp till ytan nu.

Vi upplever ju en konservativ våg just nu, inte bara i Sverige utan i stora delar av världen. Varför tror du att det här sker just nu?

– Dels tror jag att den politiska vänstern har en skuld i det. Man har inte lyckats hantera samhällsproblemen under de senaste trettio åren så som massarbetslösheten, problemen med integrationen och mycket av privatiseringen som har slagit sönder välfärden för många människor.

Men Mike Enocksson tillägger också att det är lätt att bara lägga över ansvaret på vänstern och att man då friskriver högern från ansvar.

– Någonstans är ju högern själva ansvariga för sin radikalisering. Att de har valt att samarbeta med Sverigedemokraterna till exempel, det ansvaret kan man inte lägga på den politiska vänstern. Däremot kan den större samhällsutvecklingen, som har blivit en grogrund för Sverigedemokraternas frammarsch, delvis läggas på den politiska vänstern.

Enocksson menar också att det kan vara svårt att prata om höger och vänster, för i många Sverigedemokraters värld är även en person som Fredrik Reinfeldt en del av vänstern.

– Han är en del av det där vänsterliberala etablissemanget som man gärna klumpar in allt i.

Besviken på Socialdemokraterna

Trots att Mike Enocksson numera är medlem i Socialdemokraterna så är han på flera sätt besviken på S. 2021 släppte han boken Kampen om Sverige – från socialism till nyliberalism där han skriver om hur Sverige gick från att vara en centraliserad välfärdsstat till att bli ett i hög grad nyliberalt land. En del av detta är Socialdemokraternas ansvar menar han.

– Socialdemokraterna har ju institutionaliserat de nyliberala reglerna, när det kommer till den ekonomiska politiken. Och det har delvis legat till grund för den situation som vi befinner oss i.

Samtidigt menar han att det syns ett skifte i politiken nu.

– Det har varit mycket fokus på att man bryter med den tidigare synen på mångkultur och integrationspolitik i de här nya arbetsgrupperna som har tagits fram. Men man bryter också mycket med det neoliberala samtidigt.

Vad tänker du att S skulle kunna göra för att locka tillbaka väljarna som har gått över till Sverigedemokraterna?

– Jag tror att man på något sätt måste komma åt problemet med att skillnaden mellan land och stad i Sverige är så stor. Om man bor på landsbygden måste man ha tillgång till likvärdig samhällsservice som om man bor i en stad. Tågen måste gå och det måste finnas arbete. Om det inte finns så slits samhället isär och det uppstår en känsla av att allt är centraliserat i Stockholm. Jag som ändå har bott i Stockholm i fem år kan fortfarande känna igen mig i den känslan, säger Mike Enocksson och påpekar att att trots att SD har vuxit en del i storstäderna så är de fortfarande relativt svaga där jämfört med i många landsbygdskommuner.

Du tar ju upp att både M, KD och L väldigt tydligt har profilerat sig på den högerkonservativa sidan. Tror du att det finns någon möjlighet att något av dessa partier kommer gå tillbaka till där de befann sig innan?

– Nej, jag tror att för att det ska ske så måste Liberalerna först åka ur Riksdagen. Vilket jag i och för sig tror att det är ganska mycket som talar för att de kommer göra.

Snarare än att M, KD eller L skulle ge upp samarbetet med SD så tror Mike Enocksson att risken är stor att Centerpartiet kommer radikaliseras mer och att även de gå över till den högerkonservativa sidan.

 – Vilket skulle vara fullständigt politiskt korkat. Man kan ju bara titta på Liberalerna och se vad som har hänt med dem. Det finns ingenting som säger att Centerpartiet inte kommer att genomgå  samma utveckling om de byter sida.

I slutet av boken tar du upp hur enkelt det är att montera ner den liberala demokratin. Tror du att det är ditåt vi är på väg på sikt?

– Ja, vi är absolut inte där idag, men vi går åt det hållet. Jag har svårt att säga att nästa mandatperiod kommer Sverige bli en diktatur, så enkelt är det inte. Men däremot kan jag säga att om vi får en till mandatperiod där den här regeringen sitter kvar och har majoritet så kommer vi få se mer av den utvecklingen vi redan har sett.