I ett tält utanför Kulturoasen, i stadsdelen Hågaby i Uppsala där årets Omställningskonferens äger rum, har arrangörerna placerat ett antal höbalar. Jonna Bornemark sätter sig bekvämt på en av balarna och kisar mot solen medan fotografen tar bilder. 

Höbalar är kanske annars inte någonting som man normalt förknippar med filosofi, men så är Jonna Bornemark inte heller riktigt som de flesta filosofer. I hennes tankevärld spelar det sinnliga och kroppsliga begär en viktig roll. Hennes senaste bok handlar om graviditet men hon har också skrivit om så vitt skilda ämnen som klimatkrisen, New public management, sexpositivism, högerpopulism, AI, autism och medeltida mystiker. Hur hänger allt det här ihop? Finns det någon röd tråd i hennes filosofi och författarskap?

– En tråd är ett bredare kunskapsbegrepp. Jag tycker att vi har en för snäv idé om vad kunskap är. Om kunskap bara är huvudets teorier och mätbara fakta, då gör det någonting med människan. Om vi istället får ett bredare kunskapsbegrepp där sådant som kroppens kunskapande och våra begär, vår sinnlighet, vår fantasi och vårt icke-vetande ingår då kommer vi att växa som människor, säger Jonna Bornemark när vi lite senare har slagit oss ner i ett angränsande rum till konferensen. 

Vad menar du när du säger icke-vetande?

– I grund och botten handlar det om någon sorts ödmjukhet eller acceptans av att världen alltid är större än vad jag kan veta. Mitt mål är inte att jag ska äga världen i termer av kunskap. Det är inte ens ett mål, för det är en omöjlighet. Men vi hör till en kultur som ofta har det som ideal, och inte alltid så medvetet, men som strävar efter det. Det blir en skandal om det visar sig att vi inte har kunskap om det ena eller det andra. 

Jonna Bornemark förklarar genom att ge ett exempel från vården.

– Om jag är en läkare eller sjuksköterska och har en patient så är det ju otroligt mycket jag inte vet om den här människan. Då måste jag kunna lyssna. Och det lyssnandet använder mer än evidens, eller det vi redan vet. Så lyssnandets roll blir helt central, just för att vi inte vet allt. 

Lite senare, när hon håller en föreläsning för deltagarna på konferensen, återkommer hon också till detta och säger:

– Om vi redan tror oss veta allt, hur ska vi då kunna lyssna? Om vi redan är fulla av kunskap om hur saker ska vara så kan vi inte höra andra. 

Andra ord som relaterar till det här och som återkommer i flera av Jonna Bornemarks verk är situationskunskap och omdöme – att varje situation är unik och att vi måste våga lita till vårt omdöme för att veta hur vi ska agera i varje specifik situation. Det går inte att skriva en manual som täcker in allt. 

Att vara del av något mer

I sin senaste bok Jag är himmel och hav från 2022 som kretsar kring graviditet och jagets gränser skriver hon att hon innan hon blev gravid för första gången var ”väldigt mycket huvudfoting” och ”att kroppen skulle kunna vara viktig för filosofin hade jag inte en tanke på”. Men när hon blev gravid upptäckte hon att orden inte längre räckte till för att beskriva den omvälvande upplevelse som hon var med om, att saker gled in och ur varandra och att identiteten var svår att hålla fast i. Ett sätt att bearbeta den här nya erfarenheten var att skriva poesi, att omforma språket och skapa nya ord för att beskriva den här nya erfarenheten som dugaj (en blanding av jag och du), paktiv (att vara både passiv och aktiv samtidigt) och ensamman (ensamma och tillsammans).    

– Om kroppen innan hade varit ett slags verktyg för att kunna göra det jag ville så blev den något helt annat här. Jag förstod plötsligt att min kropp inte bara var någonting nödvändigt ont.

Även om boken i första hand handlar om graviditet så berör hon också andra ämnen som erotik och feminism och i slutet av boken kommer hon även in på naturens rättigheter. 

– När jag skrev boken tänkte jag väldigt mycket på att vara en del av något mer än oss själva. Vi tillhör en kultur som är väldigt dålig på det. Vi uppfattar gärna oss själva som separata autonoma entiteter, säger Jonna Bornemark och förklarar att när hon blev gravid så upplevde hon att fostret i henne var en del av henne, men samtidigt åtskild. Hon var både en och två personer. På liknande sätt menar hon att vi kan tänka kring vårt förhållande till naturen. 

– Vår kultur har en ganska lång historia av att ha skurit av sig från den övriga naturen. Vi ska inte vara en del av naturen utan istället vara den som ska sköta, observera eller använda naturen. Naturen förminskas till att bli naturresurser. Och det handlar inte bara om naturen utan även de andra djuren och till och med andra människor i vissa fall. 

Samtidigt som Jonna Bornemark menar att gränsen mellan fostret och den som är havande och mellan människa och natur är flytande så behövs det också gränser, till exempel inom juridiken. Och på samma sätt som vi kan dra en gräns för när man får göra abort menar hon att vi också kan bestämma att ett vattendrag eller en skog är juridiska subjekt och har rättigheter. 

Övertron på mätbarheten

Det har tagit över 20 år för Jonna Bornemark att skriva boken om graviditet. Ett skäl till att det tog lång tid var just att det var svårt att verbalisera det som hon upplevt under sina tre graviditeter. Hennes publika genombrott kom istället med boken Det omätbaras renässans som släpptes 2018. I den skriver hon om vår övertro på att alla problem går att lösa genom att spalta upp, mäta och kvantifiera och hur New public management har blivit den dominerande ideologin inom den offentliga sektorn. Till vardags jobbar Jonna Bornemark vid Centrum för praktisk kunskap på Södertörns högskola och mycket av inspirationen till den här boken kom av att hon hörde historier från sina studenter som berättade om sina erfarenheter som till exempel sjuksköterskor, förskollärare eller poliser. Men hon skriver även om sin egen erfarenhet av att ha blivit utbränd. 

– Ska jag skriva om något fenomen så måste jag vara i kontakt med det erfarenhetsmässigt. Jag tänker också att i utvidgandet av kunskapsbegreppet så ingår det att inte bara fastna i abstrakta teoretiska resonemang, jag måste också göra det jag säger.

Hon säger att hon blir irriterad på folk som bara gör teorier men aldrig prövar något i praktiken och tar upp den franske filosofen Jacques Derrida som ett exempel på det. 

– När Derrida kritiserade köttätande blev veganrörelsen jätteglad. Problemet var bara att han inte var vegan själv. Men så sa han vid något tillfälle: ”Jag är vegan i själen”. Det är just det som är problemet menar jag, jag vill inte skriva en sak men i praktiken stå för något annat. Jag vill inte fastna i huvudet på det sättet. Det var också något jag lärde mig av graviditetserfarenheten.

Nytta och effektivitet för människans väl

Vi återgår till att prata om boken Det omätbaras renässans och om vår bristande tillit till omdömet. 

Vad tror du det beror på att vi har så svårt att lita på vårt omdöme?

– Jag tänker att det också har med det här smala kunskapsbegreppet att göra. Om vi tänker att det bara är evidens som är kunskap till syvende och sist så blir omdömet inget vi kan lita på. Men utan omdöme kan vi inte relatera till det specifika. Det här betyder inte att evidens är dåligt. Det betyder bara att det inte är allt. 

Jonna Bornemark säger att det har skett en tydlig utveckling under hela 2000-talet i att allt fler lutar sig mot riktlinjer och manualer.

– Det finns en idé om att om jag bara håller mig till manualen så kommer det bli rätt. Men när vi går åt det hållet så slutar vi tänka själva. Och då finns det också en väldigt stor risk för det som brukar kallas banal ondska.

Hon påpekar att det finns vissa ord som ständigt återkommer inom New public managment-diskursen. Ett sådant är ordet säkerställa som hon tycker att vi borde sluta att använda. 

– I 99 procent av fallen när det ordet används så är det någonting som inte kan säkerställas, bara någonting man kan jobba för. 

Ett annat ord är effektivitet som hon, istället för att göra sig av med, skulle vilja reclaima. 

– Det kan låta som att det bara handlar om någonting strikt ekonomiskt. Men effektivitet kan ju också handla om att använda oss av hela människan. Det är klart mer effektivt än att bara använda oss av huvudet. 

– Eller nytta för den delen, som en del inom humaniora och konstvärlden inte är så förtjusta i. Humaniora ska inte behöva vara nyttig, menar en del. Jo, säger jag, men det ska vara till nytta för oss, för att vi ska kunna leva bra liv. Så de orden vill jag snarare expandera lite, eller bygga ut betydelsen av så att de inte bara styrs av någon sorts ekonomisk och rationell logik. Det är inte effektivt i slutändan. Och det är inte särskilt nyttigt. 

Den här boken fick ju ett väldigt stort genomslag när den kom ut, var du förvånad över det?

– Ja, det var jag. Jag hade ju utgått från mina studenters erfarenheter och tänkte att det bara skulle vara en liten grupp som hade liknande erfarenheter. Men den här gruppen visade sig vara mycket större än jag hade kunnat ana. 

Kritik av förpappringen 

Jonna Bornemark menar att det är ytterst få personer i dag som försvarar New public management. Trots det är det fortfarande på många sätt en dominerande diskurs. Men hon har ändå märkt en viss förändring sedan hon och andra började skriva om ämnet.

– Framförallt så pratar vi väldigt annorlunda om det i dag. Jag kommer ihåg precis i början när jag använde ordet förpappring. Då fnissade folk lite. Det var lite förbjudet att kritisera administrationen. Men nu har vi en mycket högre medvetenhet. Vi vet att överadministration tar onödiga resurser, det har ju till och med politikerna börjat upptäcka. Men samtidigt rullar väldigt många verksamheter på och har svårt att ta sig ur det här eftersom alternativet är tillit. Och tillit är svårt.

Just nu arbetar Jonna Bornemark med en ny bokserie som heter Vrida världen och som kommer att handla om nya sätt att relatera både till den omgivande naturen och till naturen vi har inom oss. Planen är att det ska utmynna i fyra ganska korta böcker som hänger ihop men som samtidigt kan läsas fristående, lite som en tv-serie. Den första boken kommer att handla om relationen om människor och djur, den andra om autism och neurodiversitet, den tredje om begär, sex och BDSM och den avslutande om AI och avancerad teknologi. 

Att simma med mörtar

Böckerna bygger i hög grad på egna erfarenheter. I den första tar hon till exempel upp  sin egen relation till sin häst och till mörtarna på lantstället i Dalarna. Relationen till mörtarna är speciell. Det började med att Jonna Bornemark och hennes barn började kasta mat till mörtarna istället för att fiska för att – som hon säger lite senare under föreläsningen – ”om man vill bli kompis med en granne så är det ju bättre att bjuda på något gott än att sätta en krok i käften på den”. Under de senaste somrarna har hon utvecklat nya metoder som att lägga maten i en tubscarf som hon har på huvudet vilket gör att mörtarna flockas runt henne när hon simmar i sjön. Hon har inte bara märkt att mörtarna kommer ihåg att hon har gett dem mat tidigare utan också att de har förmedlat den här kunskapen till andra fiskar vilket gör att även gäddor och abborrar har börjat närma sig henne. 

Den andra boken, om autism och neurodiversitet, bygger delvis på Jonna Bornemmarks erfarenheter av att vara mamma till ett barn med autismdiagnos. Hon har också varit med i ett forskningsprojekt om autistiskt skrivande och menar att det är väldigt spännande att se hur neurodiversitet kan ses som en resurs snarare än ett problem och att det kan utmynna i andra typer av berättelser de vi är vana vid. 

– Det är så konstigt för å ena sidan säger vi att det inte är en sjukdom att vara autist, men samtidigt så definierar Socialstyrelsen det som psykisk ohälsa. Men det här är ju ett sätt att fungera på, man kan vara hur frisk och sund och psykiskt hälsosam som helst och ändå vara autist. Men vi kan bara förstå det i medicinska termer.

Precis som när det gäller graviditet menar Jonna Bornemark att autism är en mänsklig erfarenhet som är underverbaliserad.

– Det skulle man också kunna säga är en röd tråd i det jag skriver om, att utforska sådant som är underverbaliserat. 

Det underverbaliserade återkommer också i den tredje boken som handlar om begär och sex.

– Den kommer antagligen bli mest provokativ. Det är känsliga ämnen men jag tycker vi har mycket att vinna filosofiskt på att prata om det. Utan begär har vi ju ingen riktning. Begär handlar inte bara om att få köra bil fort eller att sätta på någon. Vi har ju också begär efter att kunna andas, att umgås med andra, att ha en framtid. 

Jonna Bornemark erkänner att hon tycker att det är kul att prata om sex, både för att det provocerar men också för att det finns väldigt snäva normer för vad vi kan prata om. 

Ja, det känns som att det är ganska mycket antingen eller när man pratar om sex – antingen är det väldigt kliniskt eller så är det… 

– Porr? Ja, visst. I den akademiska världen kan vi skriva om porr, men vi kan inte sitta och kolla på porr på ett porrigt sätt. Vi kan inte sitta och vara kåta. Det skulle inte gå för sig. Det tycker jag är jätteintressant, för det gör ju också att vi inte är i kontakt med de fenomen som vi skriver om. 

Sökandet efter vad som bör bejakas

Samtidigt som vi pratar drar Omställningskonferensen igång i rummet bredvid. Årets tema är ”Det goda livet” och att omställningen inte bara behöver betyda uppoffringar utan att framtidens omställda samhälle också kan bli en lyckligare, roligare och mer meningsfull plats än den vi har i dag. Jonna Bornemark förklarar att det är just det här som gör att hon gillar Omställningsrörelsen. 

– Generellt så är det för mycket nej och för lite ja inom klimatrörelserna. Och jag förstår fokuset på nej för det är så uppenbart att vi gör en massa saker vi inte borde göra. Men om vi bara säger nej till allt så blir det ju ingen framtid. Så vi måste säga ja också. Och det är på många sätt mycket svårare. För vad är bra ja:n? De kan inte bara vara av teknisk natur, som elbilar. Och inte heller bara sex timmars arbetsdag, som också är någon sorts teknisk lösning. Vi måste också fråga oss, vad lever vi för? Vad är det goda i livet? Det är också sökandet efter nya ja som driver den nya bokserien.

Hon säger att hon ogärna vill peka ut några riktlinjer för hur folk ska leva sina liv. Istället betonar hon att det hon skriver handlar om ett undersökande och utforskande. 

– Här blir det också en spänning. För i klimatrörelsen har vi bråttom. Och då finns det en risk att vi inte tycker att vi har tid för något undersökande. Men utan undersökande vet vi inte vart vi ska och då kan vi inte ställa om.

Jonna Bornemarks föreläsning närmar sig, vi avslutar intervjun och går ut i salen där en annan föreläsning just har börjat. En halvtimme senare när hon står på scenen slås jag, precis som under intervjun, av hur engagerad och hur roligt hon verkar tycka att det är att prata om de här frågorna. Kanske, hinner jag tänka, är det just nyfikenheten och det lustfyllda som är Jonna Bornemarks främsta kännetecken, oavsett vilket ämne hon tar sig an.