Klimatkrisen eskalerar, extremhögern vinner allt mer makt, orättvisorna skenar … Kanske är det inte så konstigt att många inte känner särskilt stor hoppfullhet inför framtiden. Men trots allt detta måste vi hålla fast vid hoppets princip menar Per Wirtén i den nyutgivna boken Hopp! Mot frihetens fiender. Han blickar bakåt mot sin uppväxt och 1970-talet och konstaterar att även om mycket såg mörkt ut även då så hyste de allra flesta ändå en tro på att världen utvecklades till det bättre.

Till viss del liknar Wirténs sökande efter hoppet Lasse Bergs sommarprat som kunde höras tidigare i sommar, men där Berg söker svaren tiotusentals år bakåt i tiden är Wirténs uppmärksamhet framförallt fäst vid utvecklingen under de senaste hundra åren. Han diskuterar filosofer som Jürgen Habermas, Hannah Arendt och Albert Camus samtidigt som han vandrar runt på gatorna i Paris och i Stockholm och söker svaren på de stora frågorna kring sådant som frihet, jämlikhet och solidaritet.

Det finns ett starkt humanistiskt budskap som präglar den här boken. Per Wirtén tror verkligen på människors förmåga att mötas och utvecklas genom diskussion med andra. En människa är inte en ö, så som Daniel Defoe verkar ha trott när han skrev Robinson Crusoe, snarare är vi formbara varelser som hela tiden påverkas av vår omgivning. Wirtén lyfter bland annat fram David Bowie som en pionjär när det kommer till att visa hur vi ständigt tar på oss nya masker.

En stor del av boken ägnas också åt Palestina. Per Wirtén har vuxit upp i Palestinarörelsen och varit där flera gånger. På 1990-talet blev han dock besviken efter den strandade fredsprocessen och återvände inte igen förrän förra sommaren, några månader innan Hamas attack och det efterföljande kriget. Genom att beskriva Palestina kommer han också in på frågan om det ibland kan vara rätt av den förtryckte att ta till vapen (Wirtén är ambivalent kring detta) och hur solidariteten med folk i fattigare länder hela tiden synliggör en maktrelation. I synnerhet det sista är intressant. Wirtén menar att det finns en fara i ”tycka synd om”-mentaliteten, en stark solidaritet kan inte bara handla om att vilja vara snäll utan om att faktiskt förändra det politiska systemet i grunden, menar han.

Trots att boken är nästan oupphörligt intressant och tankeväckande känns det som att det hade behövts en starkare röd tråd. Visserligen är frågan om hopp hela tiden i centrum men jag hade gärna sett att de många intressanta spår som dyker upp i boken knöts ihop lite tydligare.