Enligt Naturvårdsverket finns det omkring 27 000 platser i Sverige som är så förorenade att de utgör risk för människor och miljö. Många av dessa platser har förorenats av hälsofarlig metall, inte minst i områden nära nedlagda glasbruk i Småland där metaller som arsenik, kadmium och bly har förorenat marken. 

– Innan man började reglera hanteringen av farligt avfall så dumpades ofta restavfall från glastillverkningen i närheten av glasbruken. Det mesta hamnade på deponier, men en del användes även som fyllnadsmaterial när man byggde nytt i närheten. Det gör att många gamla glasbruk är omgivna av kraftigt förorenade marker, säger Terese Uddh Söderberg, forskare i miljövetenskap vid Linnéuniversitetet som har skrivit avhandlingen.

Lägre nivåer än väntat

Hon har undersökt omkring 200 områden som tillhör de mest prioriterade för åtgärder, och hon har särskilt fokuserat på områden i Glasriket i Småland där det sedan 1700-talet och framåt funnits ett stort antal glasbruk. Kvar efter glastillverkningen finns föroreningar av av ämnena arsenik, bly och kadmium som länge har oroat boende i närheten. 

– Här i Glasriket har de betydande metallföroreningarna i marken gjort att både myndigheter och boende nära glasbruken har oroat sig för hälsorisker. Och även om nivåerna i marken är höga så ser vi att mängden metallföroreningar som når ut i grundvattnet är mycket lägre än förväntat. Lokalbefolkningen utsätts för låga nivåer, även om de dricker vatten från egen brunn, säger hon. 

Bättre mätmetoder behövs 

Att räkna ut risken för att farliga metaller i marken ska spridas till grundvatten är en komplex process med många variabler att ta hänsyn till, där markens egenskaper och olika kemiska processer påverkar. Ofta används generella riskbedömningsmodeller för att beräkna risken att gift sprids vidare från marken. När risken gäller mark vid tidigare glasbruk läggs därför en extra säkerhetsmarginal till i modellen. 

Terese Uddh Söderberg har gjort närmare studier av Pukebergs glasbruk i Nybro kommun. Glasbruket öppnade 1871 och även i dag finns en småskalig glasproduktion här. Undersökningen visade att föroreningarna i marken där effektivt hölls kvar i jorden. Därför menar Terese Uddh Söderberg att mängden metall i marken inte kan ge en pålitlig uppskattning om hur förorenat grundvatten i området.

– Problematiken är att de flesta generella riskbedömningsmodellerna utgår från metallkoncentrationen i jord när de ska beräkna metallhalten i grundvattnet. Vi visar att dessa modeller lika lätt kan underskatta som överskatta metallspridningen till grundvattnet och båda av dessa fel kan resultera i negativa konsekvenser, säger Terese Uddh Söderberg, som efterlyser bättre mätmetoder för att avgöra vilka platser som bör prioriteras för saneringsinsatser. 

– De undersökta glasbruken är exempel på områden där generella riskbedömningsmodeller förutsäger en betydande förorening av lokalt grundvatten, men så är inte alltid fallet i verkligheten.