Det saknas i dag metoder för att återvinna förbrukade engångsartiklar av plast, som exempelvis handskar och blodpåsar, från vården. Många produkter innehåller flera olika former av plaster. Eftersom stora mängder av dessa produkter används dagligen och ingen återvinning görs skapar det ett stort avfalls- och miljöproblem. En del förbränns medan andra delar hamnar på soptippar eller direkt i naturen. 

Dessutom är kraven på renhet och kvalitet höga för allt material som ska användas inom sjukvården vilket utgör ett hinder från att använda återvunnet material. Forskare på Chalmers har dock hittat ett sätt att återvinna blandad plast, och också engångsmaterial som betraktas som kontaminerat efter att ha använts i vården. Deras metod kallas termokemisk återvinning. Avfallet värms upp till 800 grader, tillsammans med sand. Vid den höga temperaturen bryts plastmolekylerna isär och bildar en gas. I den gasen finns byggstenarna till ny plast – kol- och kolväteföreningar.

– Man kan likna det vid en termisk slägga som slår sönder molekylerna, och som samtidigt förstör bakterier och andra mikroorganismer, säger Martin Seemann, docent på Chalmers avdelning för energiteknik.

Kan möjliggöra cirkulär modell

De olika  kol- och kolväteföreningarna kan sedan delas upp och kan återanvändas istället för att använda nytt fossilt material som sker i dagsläget. Chalmersforskarna har testat att tillverka munskydd och plasthandskar. Dessutom har man testat att skapa en blandning av flera olika plastmaterial och cellulosa som motsvarar det blandade avfall som sjukhus brukar generera. Båda testen har varit framgångsrika. 

– Det som gör den här tekniken så spännande är just dess förmåga att hantera de miljöutmaningar som vi förknippar med medicinska engångsartiklar. Termokemisk återvinning tar inte bara itu med problemet att medicinskt avfall inte återvinns i dag, utan underlättar också återanvändning av värdefulla kolatomer. Detta är helt i linje med principerna för cirkulär ekonomi, och ger en hållbar lösning för den akuta frågan om hantering av medicinskt avfall, säger Judith González-Arias, forskare vid universitetet i Sevilla, som har lett ett av testprojekten. 

Höga krav på renhet och kvalitet

Det är bland annat de höga kraven på renhet och kvalitet som har förhindrat återvinning och cirkulära modeller av produkter inom vården. Chalmersforskarna menar nu att metoden med termokemisk återvinning kommer att kunna nå kraven på såväl renhet som kvalitet eftersom man bryter ner det material som ska återvinnas till molekylnivå. Enligt Martin Seeman är deras metod den enda möjligheten för att kunna applicera en cirkulär modell för återvinning av produkter inom vården. Den kan också användas för andra områden som också har höga krav på renhet och kvalitet. 

– Samma strikta krav på renhet och kvalitet finns också för matförpackningar. Det är därför det allra mesta av plasten som samlas in från förpackningar bränns upp i dag, eller återvinns till artiklar där man tillåter lägre kvalitet, säger Martin Seeeman som också pekar på att kan krävas både lagändringar och politiska beslut för att kunna använda Chalmersmetoden i stor skala:

– Vissa politiska beslut skulle också höja plastavfallets värde som råvara i nyproduktion, och öka chanserna för att skapa en fungerade cirkulär affärsmodell runt den här sortens återvinning. Till exempel skulle ett krav på koldioxidavskiljning, vid förbränning av plast, skapa incitament för att i stället satsa på mer energisnåla alternativa tekniker som vår, säger Martin Seeman.

Kräver nya samarbeten

Men trots att vårdens blandade plastavfall är stort når det inte upp till mängder som i sig skulle vara tillräckligt för en cirkulär affärsmodell. 2019 genererades omkring 4 000 ton avfall från vårdens engångsprodukter men för att göra det lönsamt att återvinna med Chalmersforskarnas modell skulle det krävas betydligt större mängder.

– För att bygga en anläggning av den storlek som krävs för lönsam termokemisk återvinning skulle man innan start behöva försäkra sig om ett materialflöde på runt 100 000 ton per år, säger Judith González-Arias som förklarar att den totala mängden material finns i Sverige men då måste man styra om återvinningen och då krävs nya samarbeten mellan olika aktörer.