Igenväxning av en havsstrandäng riskerar att drabba både djur och växter som trängs undan när exempelvis hög vass börjar växa på ängen. Havsstrandängar är en viktig livsmiljö för flera djurarter och växtarter som bara finns där. Om bete eller slåtter upphör på havsstrandängarna kan dessa ha tagits över av vass efter bara ett par år. Enligt en ny studie från Stockholms universitet riskerar unika växtarter att dö ut om inte omfattande åtgärder med betesdrift vidtas, vilket också skulle påverka djurlivet där negativt. 

I EU:s art- och habitatdirektiv utgör havsstrandängar vid Östersjön särskilt värdefulla livsmiljöer för fågelarter som tofsvipa, strandskata och rödbena samt växter som ormtunga, kustarun och rödsäv. Enligt den nya studien är nästan en tredjedel av de funna växterna så specialiserade att de bara kan växa på havsstrandängar där bete eller slåtter sker. Samtidigt minskar havsstrandängarna vid Östersjökusten i både antal och storlek och utgör i dag bara tre procent av gräsmarkerna i Sverige. 

– Med traditionella jordbruksmetoder bildas ofta vackra och unika miljöer som våra havsstrandängar. Det är härligt att se kor beta på en havsstrandäng och tänka att det samtidigt bidrar till den biologiska mångfalden, livsmedelsproduktionen och kornas välmående. Det finns många vinnare, säger Lukas Rimondini, doktorand vid Institutionen för naturgeografi, på Stockholms universitet.

Arter riskerar att dö ut

I takt med att havsstrandängarna försvinner påverkas den biologiska mångfalden negativt. För vissa växtarter blir det svårt att sprida sig och när det är långt till nästa växt av samma art kan de därför riskera att dö ut. 

– Det är viktigt att växter kan sprida sig i landskapet för att de ska kunna överleva på lång sikt. Om växter är isolerade från varandra kommer de eventuellt att dö ut. Det är därför viktigt att utforma skötselplaner som försöker minska isoleringen och som möjliggör arters spridning mellan olika havsstrandängar, säger Lukas Rimondini som förklarar att detta också förvärras av klimat- och miljöförändringar.

När exempelvis havsytan höjs riskerar havsstrandängarna att bli än mindre och hamna allt längre ifrån varandra, och ängar på flacka ytor kan försvinna helt. Därför anser Lukas Rimondini att det krävs omfattande betesdrift för att skydda havsstrandängarna för att de ska kunna öka i omfattning och antal. 

– Det blir som en dubbelsmäll att både hantera klimatförändringar och isolering genom brist på betesdjur. Det finns dock många områden längs med våra kuster som skulle kunna restaureras till öppna och artrika ängar igen. Möjligheterna att vända den nedåtgående trenden är goda, säger Lukas Rimondini.

Du kan läsa studien i Journal of Vegetation Science.