”Fotograf: Tor Tourda” står det överst på hemsidan och under det i lite mindre stil: ”Skogar, fjäll, kultur, historia, opinion, folkbildning, aktivism”. Sju centrala ord i Tor Tuordas liv. Skogarna och fjällen handlar om den del av Sverige som han kommer ifrån och där han fortfarande lever, närmare bestämt Norrbotten och områdena runt Jokkmokk och Kvikkjokk. Han föddes i Piteå men tillbringade ofta somrarna i sin mors hemby Kvikkjokk dit han också flyttade när han blev äldre. Där började han också att bejaka det samiska arvet som han bär på från sin mors sida. Många år senare kom han också att byta efternamn från Lundberg som han hetat tidigare till det samiska Tuorda.

Kvikkjokk är också namnet på hans hemsida och det är detta område som han ofta skildrar i sina fotografier och filmer, även om han numera bor en bit därifrån – i Randijaur, i Jokkmokks kommun.

Splittring och påtvingad assimilering

När jag inleder med att fråga om han mest känner sig som en fotograf, skribent eller aktivist tänker han efter en liten stund innan han svarar folkbildare.

– En aktivist är ju en typ av folkbildare som vill informera om det stora perspektivet. Om kolonialismen, gruvorna, vindkraftsparkerna och alla exploateringar som sker på de traditionella samiska områdena. Allt det här är bara symptom på något som är mycket större.

Tor Tuorda menar att kunskapen om den samiska historien och kulturen är skrämmande låg, även bland politikerna.

– Det är bara att se på hur många som läst om samisk kultur i skolan. Det finns ju inget. Det är ju helt dött. Och då är det ju klart att det blir som det blir. Nu diskuteras det ju i media om Sverige gjorde rätt när vi godkände Palestina som stat. Men att göra någonting liknande i Sápmi, med samerna … Den frågan existerar ju inte.

Det är så han pratar, Tor Tuorda. Korta meningar som ofta leder vidare till något annat. Tonen är lugn men det märks att han bär på en stor frustration, inte minst när han berättar om de övergrepp som har skett mot samerna genom historien. Alltifrån hur samer har beskrivits som en lägre stående ras, till hur man har försökt assimilera dem till majoritetssamhället. Men också den så kallade renbeteslagen som har gjort att de samer som tillhör en sameby och bedriver rennäring har vissa rättigheter som andra samer saknar. På så sätt, menar han, har man splittrat samerna och skapat en osämja som märks av än i dag.

– Man kan säga att genom att göra så här så tvingade man också de samer som inte hörde till någon sameby att assimileras. Det var riktigt smart gjort av svenska staten. För då förminskade man ju antalet samer som kunde bedriva motstånd. Och så låg landet öppet för skogsskövling, vattenkraftsutbyggnader och kolonisation.

Tidigt engagemang för naturen 

Själv hör han inte till någon sameby. Han växte upp med vetskapen om att han bar på ett samiskt arv från sin mors sida, men det var något som han i många år höll för sig själv. Först i vuxen ålder började han närma sig det samiska och det var inte förrän 2013 som han bytte efternamn till Tuorda. I dag bär han ibland kolt och pratar samiska med sin son. Allt det här sticker i ögonen på många som anser att han inte är någon riktig same och han har ibland blivit kallad saker som ”fusksame” eller ”papperslapp”. Han menar att det i dag kan vara svårare att komma ut som same än att komma ut som till exempel homosexuell eller transsexuell.

– Det har ju blivit helt normaliserat. Folk kanske lyfter lite på ögonbrynen, max. Men tar man tillbaka ett gammalt släktnamn och bejakar det samiska, då blir man fortfarande stämplad som lite konstig. Men för mig var det mest ett sätt att säga att nu kliver jag in i en annan identitet, en identitet som jag alltid har känt till men som jag nu kan börja bejaka fullt ut.

Om det dröjde länge för honom att ge sig i kast med det samiska arvet så har däremot fascinationen och engagemanget för naturen funnits med ända sedan tidiga barnsben. Han berättar om att han demonstrerade mot kärnkraften i slutet av 1970-talet och att han även engagerade sig mot byggandet av ett aluminiumsmältverk i Piteå. I början av 1980-talet började han också att intressera sig för naturfotografi, något som han har ägnat sig åt sedan dess.

Tror du att fotografier och filmer kan hjälpa oss att förstå naturen och vikten av att värna den?

– Absolut. Det är det vi har som måttstock i Naturfotograferna (förening för naturfotografer i Sverige som Tor Tuorda är medlem i, reds. anm.). De är en politisk handling också faktiskt. Att visa folk vad som finns och få dem att inse att det här är värt att värna. Bilden och filmmediet är ju urstarkt när det kommer till att väcka och skapa engagemang.

2022 året spelade Tor Tuorda in filmen Sjumilaskogen, tillsammans med bland andra skogsräddaren Lars-Ture Lindholm och Thomas Öberg, känd från Naturmorgon i P1. Filmen skildrar Pärlälvens fjällurskogs naturreservat i Jokkmokks kommun, och Tjieggelvas naturreservat i Arjeplog, ett cirka 30 kvadratmil stort område med naturskog och urskog. Flera kända artister och författare som Mikael Niemi, Sofia Jannok och Stefan Sundström medverkar i filmen  och Lina Burnelius från Skydda Skogen berättar om de förödande effekterna som kalhyggesbruket får för klimatet och den biologiska mångfalden. Men filmen visar inte bara det hemska som håller på att ske utan lyfter också fram skogens många positiva värden.

– Det är ju faktiskt så att de gamla skogarna lockat en massa folk, över hundra personer, till denna lilla kommun med femtusen invånare. Många av dessa har kommit hit tack vare skogen och tagit med sig sina företag, så det är ju en enorm potential för kommunen.

”Måste till nedväxt”

I mitten av 2000-talet började Tor Tuorda det som han, vid sidan av fotograferingen, kanske blivit mest känd för nämligen kampen mot gruvorna.

– 2006 fick jag veta att Beowulf Mining, en engelsk gruvprospektör, hade fått undersökningstillstånd inne i världsarvet Laponia. Det område som min släkt kommer ifrån och där jag har en stuga. Jag insåg att det här skulle komma att förstöra naturen där, så jag blev ju fullkomligt livrädd.

Han tog kontakt med media, men fick i början väldigt lite gehör. Några år senare fick han dock reda på att det planerades för ytterligare en gruva, denna gång i Gallók som ligger nära hans andra boende i Randijaur. Den här gången fick det större uppmärksamhet, bland annat startade Tor Tuorda en Facebookgrupp som nu har över 7 000 medlemmar. Många olika grupper, alltifrån Naturskyddsföreningen och Extinction Rebellion till personer ur forskarvärlden och även Jokkmokks kommun är emot gruvan. Trots detta meddelade den dåvarande socialdemokratiska regeringen i mars 2022 att de ger Beowulf Mining bearbetningstillstånd. Trots att tillståndet var förenat med ett antal krav så var besvikelsen stor bland många.  

– Beowulf Mining har beskrivit det som att det här är så rent och fint och att det kommer leda till så många nya jobb, men när man börjar läsa på lite inser man snart att det är en katastrof. Det kommer bli giftläckage från gruvdammen och den kontinuitetsskog som ligger där, som en ö i ett hav av trädplantager, kommer att skövlas. Allt det här gick att läsa i deras egen miljökonsekvensbeskrivning som kom senare.

Är du emot att det öppnas nya gruvor överhuvudtaget eller är det just i de här områdena som du vänder dig emot?

– Jag är emot att det öppnas nya gruvor. Det räcker med de vi har. Det har aldrig funnits så många gruvor som det gör nu och som läcker tungmetaller konstant. Det som krävs är en smartare process när det gäller återvinning och gruvavfall. Det finns ju väldigt många så kallade sällsynta jordartsmetaller i alla de här miljarderna ton av redan uppbruten sprängsten. Jobba med det istället. Återvinn det som redan är brutet. Och sedan måste det ju till en nedväxt i hela samhället. Det här jävla luxuösa livet vi har … Man tänker så kortsiktigt att det inte är klokt.

Ett annat vanligt argument i debatten är att om inte vi gör det här så kommer gruvbolagen att exploatera i andra länder istället med ännu sämre miljölagstiftning än vår…

– Jo, barnarbetarna i Kongo och allt det där … Det är ju ett väldigt vanligt argument. Men grejen är att man gör både och. Och man får aldrig nog. Allting ska upp. Och det här är ju ändliga resurser. Man tänker aldrig på kommande generationer och på folket som bor på de ställen som blir påverkade. Utan man tänker bara på den här konverteringen av natur till pengar, i stort sett.

Praktiserar fredlig civil olydnad

Tor Tuorda återkommer flera gånger till att det är ett kulturellt folkmord som samerna utsätts för i dag. Med det menar han att exploateringen i form av gruvor, skogsskövling, vattenkraftverk med mera gör att vandringslederna för renarna klipps av och den traditionella samiska livsstilen blir svår att upprätthålla. Men han skräms också över att många tycks sakna en grundläggande förståelse och respekt för naturen.

– Det är ju faktiskt så att vi är beroende av naturen för att kunna överleva på sikt, vare sig vi vill det eller ej. Och på sikt menar jag inte fram till nästa kvartalsrapport utan flera generationer framåt. Det är så vi måste tänka.

Finns det något som du tänker att samerna kan lära sig från andra urfolks kamper?

– Ja absolut. Det finns ju över 300 miljoner människor i världen som tillhör något urfolk, så det hade ju kunnat bli en väldig kraft om vi hade enats. Men det som många urfolk praktiserar, och som även vi praktiserar, är ju fredlig civil olydnad. Det sista försvarsledet är en storskalig mobilisering av aktivister som stoppar gruvplanerna. Men då behövs det flera hundra aktivister. Men att ägna sig åt våld tror jag inte på. Börjar vi göra det så har vi redan förlorat. 
Själv har han flera gånger använt sig av civil olydnad, bland annat genom att blockera vägen för gruvmaskiner. Förra året åtalades han också för olaga intrång efter att han i november 2020, tillsammans med andra aktivister, tagit sig in på skogsbolaget Sveaskogs huvudkontor i Stockholm.

Du har i flera intervjuer berättat om att du har fått göra stora uppoffringar för din aktivism, du har fått hot riktade mot dig och du har fått försaka din familj. Vad är det som gör att du känner att det trots allt är värt det?

– Ja, det är ju hälsan. Hade jag inte gjort något hade jag väl blivit sjuk på riktigt. Men jag tror också att det är något i mina gener som gör att jag måste upplysa, informera och bedriva motstånd där det behövs, trots alla kringeffekter.

Förutom de direkta hoten berättar Tor Tuorda att aktivismen också har påverkat hans yrkesliv som fotograf och naturfilmare. Många betraktar honom som ”oseriös” och flera mediebolag har tackat nej till att köpa hans produkter, Tor Tourda tror att det handlar om att han är för aktivistisk även om de inte har sagt det direkt till honom.

– Visst kan det kännas hopplöst ibland. Men vi är ju väldigt många som står på samma sida. Och jag menar, droppen urholkar stenen med tiden.Och det finns liksom inget annat alternativ. Det skulle väl i så fall vara att bara lägga sig ner och dö, eller droga sig och strunta i allt.

– Man måste fortsätta eller så får man förtränga allting, vilket många tyvärr verkar göra.

Tor Tuorda menar att de som inte opponerar sig, utan lever sina liv som vanligt, med semesterresor och lyxkonsumtion, ägnar sig åt en form av självbedrägeri.

– Har de överhuvudtaget förstått den kris som vi befinner oss i? Och i så fall skiter de i det eller förtränger de det? Jag kan ju inte göra det. Jag är alldeles för känslig. Men jag är samtidigt förbannad. Det är det som driver en. Man är förbannad helt enkelt.