Politisk teori utgår ofta ifrån att vi människor är rationella varelser, att vi analyserar vår omvärld och därefter fattar förnuftiga och väl avvägda beslut. Eva Illouz visar i Känslor och populism att så inte är fallet, åtminstone inte i den utsträckning som vi vill tro. 

Det är i första hand en bok om Israel och om de politiska förhållandena där, men Illouz gör också anspråk på att förklara populismens mekanismer och därmed också säga något om inte bara Benjamin Netanyahus framgångar utan också andra auktoritära ledare som Donald Trump, Victor Orban och Vladimir Putin. Hon erkänner visserligen att det är många saker som gör Israel unikt, inte minst att landet bildades i spåren av Förintelsen och att detta fortfarande finns kvar som ett kollektivt trauma i de flesta israelers medvetande. Men hon visar också att Netanyahu spelar på människors rädslor och andra känslor på ett sätt som kan kännas igen från en rad andra länder.

Rädsla, äckel, förbittring och nationalism

Illouz delar upp de känslor som utgör grunden för populismen i fyra kategorier: rädsla, äckel, förbittring och nationalism (kärlek till fosterlandet). I det första kapitlet om rädsla skriver hon bland annat om att Israel har världens största säkerhetsapparat, räknat per capita. Samtidigt är det också ett av de länder i världen där människor känner sig mest rädda. Stora satsningar på försvar och säkerhet behöver alltså inte nödvändigtvis leda till att människor känner sig mer trygga, snarare tycks det faktiskt förhålla sig tvärtom. Illouz skiljer på befogad och obefogad rädsla – israeler har, menar hon, anledning att känna viss rädsla. Problemet är att Netanyahu har spelat på den normala oro som många israeler känner och skruvat upp den till en nivå som helt enkelt inte är rimlig. Boken gavs första gången ut 2021, alltså långt innan händelserna den 7 oktober förra året. I den nya upplagan som nu finns på svenska har Illouz lagt till ett förord där hon delvis är självkritisk och menar att den 7 oktober visar att det verkligen finns anledning för israelerna att känna en befogad rädsla. Samtidigt håller hon fast vid att mer säkerhetstänk inte är ett skydd mot att liknande händelser skulle kunna ske igen. 

Ilskan riktas mot palestinier istället för uppåt

Illouz lyfter också fram vikten av renhet inom judendomen och hur palestinier inom den israeliska armén ofta utmålas som äckliga. Äckel, menar Illouz, är en av människans mest basala instinkter och det blir mycket lättare att känna avsky för palestinier om man också får dem att framstå som äckliga. Den tredje känslan, förbittring, grundar sig i historiska orättvisor där den folkgrupp i Israel som kallas för mizracher under lång tid kände sig diskriminerade av ashkenazerna som dominerade politiken och samhällslivet. Den nuvarande regimen har underblåst den här känslan av att ha blivit orättvist behandlade, men istället för att rikta ilskan uppåt har man fått dem att rikta den mot palestinier. Även detta är en strategi som känns igen från stora delar av världen där invandrare ofta får bära skulden för problem som egentligen grundar sig i rovgirigheten hos de rikaste. 

Slutligen är nationalismen, som i Israel också i hög grad är sammankopplat med religionen, en viktig motor för populismen. Att känna stolthet över sitt land gör också att människor blir mer benägna att vilja skydda det mot såväl inre som yttre fiender. 

Broderskap istället för solidaritet

Illouz teorier underbyggs inte bara av hänvisningar till forskare utan också av intervjuer med israeliska bosättare, rabbiner och soldater. Sammantaget tecknar de en ganska övertygande bild. Men om vi nu vet hur populismen fungerar – hur kan vi motverka den? Här måste jag säga att Illouz inte är lika övertygande. I epilogen talar hon om att ersätta begreppet solidaritet med broderskap, hon tycks mena att solidaritet grundar sig i att vi tycker synd om andra medan broderskapet bygger på en känsla av att vi alla hör samman. Frågan om hur vi skapar en sådan känsla av internationellt broderskap lämnas dock obesvarad, men kanske är det föremålet för en annan bok.