Maja Alskog Bredberg befinner sig på torpet i Sörmland, ett torp hon i sin nya bok Till växten – en kärlekshistoria beskriver som sitt bästa köp någonsin. Förra säsongen fick hon en vattenläcka och platsen blev något av en byggarbetsplats. Nu försöker hon jobba ikapp. April månad var kall, och därför sker allt lite senare än planerat. Hon röjer grönsaksbäddar, har satt potatis, skördar humle, ramslök och sparris. 

När hon för några år sedan sadlade om från PR- och reklambranschen till grönsaksodlande trädgårdsmästare var det Skillebyholms biodynamiska trädgårdsmästarutbildning hon gick. Där fick hon lära sig allt från hur man sår till vikten av att dränera åkrar.

– Den trädgårdsmästarutbildning jag gick är unik i att både lära ut parkskötsel och hur man beskär träd men också att köra traktor och hur man lagrar grönsaker, säger Maja Alskog Bredberg när vi hörs över telefon. Tidigare har hon tagit uppdrag för restauranger eller privatpersoner för att ordna deras utemiljöer, i år jobbar hon som anställd på en grönsaksodling.

– Det är framför allt grönsaksodling jag vill jobba med. Jag skulle vilja ha en grönsaksodling men marken runt torpet är inte tillräckligt stor så jag är på jakt efter någon som har mark. Förra säsongen odlade jag till en restaurang. Men allra helst vill jag odla direkt till vanligt folk.

Att ge fröna rätt förutsättningar

Maja Alskog Bredberg ansåg sig sakna gröna fingrar. Det påverkade henne inledningsvis vid torpet, där hon bodde med sin familj under covid-19-pandemins värsta månader. För i köksträdgården såg hon en potentiell arena för misslyckande. Istället ägnade hon sig åt andra delar av trädgården. Drog ihop högar av grenar under en tall, släpade ris till eldningsplatsen och mindre saker i snabbt förmultnande högar. Samtidigt gick hon runt i trädgården bland dess otaliga äppelträd. Många av träden bar spår av saker som gått fel, som sår i stammarna eller vattenskott som ofta växer rakt upp på fruktträd som beskurits för kraftigt. Att äppelträden ändå hade överlevt gav Maja Alskog Bredberg en känsla av tillit.

– Det var så många äppelträd som måste beskäras, alla gamla och stympade med motorsåg på ett eller annat sätt men ändå började de blomma. Så jag kände hur jäkla illa kan det bli, om tidigare ägare har gjort så här och trädet fortfarande står. Nu gör jag mitt bästa för att försöka ge dem lite bättre förutsättningar. 

Med den insikten vågade hon sig också in i köksträdgården:

– Jag trodde först inte på min förmåga och inte på frönas förmåga heller. Så jag bara satte ner lite frön och tänkte att ”det här kommer inte att bli något”. Men senare jag fattade att det inte är inte jag som ska ha gröna fingrar utan jag måste bara försöka ge fröna rätt förutsättningar. 

Lämnade prisad reklamkarriär

När Maja Alskog Bredberg pratar om jordens förmåga och fröernas fulländning låter det som att det är frågor hon har ägnat sig åt länge. Att det där karriär- och livsstilsbytet ligger långt tillbaka i tiden. Men det handlar bara om några år – från pandemin och framåt. I bokens inledning befinner sig hon sig på Världsekonomiskt forum i Davos i Schweiz. Hon är där som prisad reklammakare. Men något skaver. Hon ser tobaksjätten Philip Morris reklamskyltar som lyfter problemet med rökningen, att nio av tio rökare inte slutar självmant. Tobaksjätten uppmanar till att inte ge upp om rökarna – ”let’s not quit on smokers”. Maja Alskog Bredberg förklarar hur hon såg sin ”egen spegelbild reflekteras tillbaka i reklamskärmarna hos Philip Morris”. Hon tyckte hon såg dum ut. 

– Jag är uppvuxen i tobaksaffär, jag har jobbat med servicebutiker, jag har jobbat med olika tobaksbolag och känner till dem väl, men det var innan de började med PR-retorik om att vara världsförbättrare fast de säljer produkter som gör folk sjuka. 

– Inom reklam är tobak det fulaste man kan jobba med, men i Davos blev det så tydligt att jag har gjort exakt den här typen av kommunikation fast för bensinmackar, fast fashion-bolag eller stora bilproducenter. Det blev så uppenbar att det inte är så stor skillnad mellan tobaksreklam och annan reklam. De andra produkterna är inte lika direkt skadliga men alla förstör ju naturen på något sätt. 

Det känns som du har gått all-in och har lärt dig mycket på kort tid: från att köra traktor till kunskap om jordars uppkomst och olika jordarter, att maskar inte har några tänder men minst fem hjärtan: Är du alltid så driven eller handlar det om att du har hittat rätt?

– Det är faktiskt flera som har använt ordet driven men jag känner det inte som att jag är driven – däremot blev jag väl lite besatt. Jag hade inte koll på olika buskar och träd men trädgårdslinjen är så bred, och vi hade lärare som är så otroligt kunniga och som entusiasmerar, säger hon och förklarar att det blev något av en aha-upplevelse, samt att rättvisefrågor och hur olika företags produkter tas fram var områden hon redan hade jobbat med och hade koll på. 

”Det är så genomtänkt alltsammans”

Vad gäller maskarna hade hon just en sådan där engagerad lärare som tog med sina elever ut på fältet och tog ett djupt spadtag för att visa alven, den jordart som ligger under matjorden:

– Han visade maskens gångar, masken andas genom skinnet och använder sitt sekret för att ta sig fram. Lite av det sekretet blir kvar och formar gångarna så att luft når ner, så att växtrötter kan tränga sig ner. En kompakt jord blir lätt vattensjuk och då kan ingenting växa. Maskarna drar ner löv i jorden och deras bajs har ett perfekt pH för grönsakerna. 

– Det är så genomtänkt alltsammans det finns en trygghet i det, om vi bara inte försöker fulkoppla naturens system utan jobbar med naturen så löser sig det mesta. Vi behöver inte lägga pengar på att odla mat så långt ifrån jorden som möjligt, i någon bunker utan grönsaksodlare och solljus, vi kanske bara behöver vara några fler som jobbar på fält. Det är bra för kroppen, bra för sinnet och för själen, säger hon och lägger till:

– Det borde finnas ett friskvårdsbidrag för att odla, och vi borde ha värnplikt i naturbruket så att alla unga får ett år i skogen så att man får lära sig sådana här saker. För gör man det kommer man göra bättre val i butiken men också bättre yrkesval.

”Pappa har varit lastbilschaffis, mamma har stått i kiosk”

Medan många tvivlar på att de befinner sig på rätt plats i sitt arbetsliv är det långt ifrån alla som vågar ta steget att lämna en framgångsrik, fast och välbetald tjänst. För Maja Alskog Bredberg var det flera olika saker som sammanföll som fick henne att ifrågasätta sin tidigare arbetstillvaro. Och det som på ytan kan se ut som en spikrak karriär inom reklambranschen har inte varit självklar, inte heller det nya livet som grönsaksodlande trädgårdsmästare. 

– Jag är inte så bra på att karriärplanera, jag har mest hamnat på olika ställen, säger hon och fortsätter:

– Jag hoppade av gymnasiet, pappa har varit lastbilschaffis, mamma har stått i kiosk, så det var inga karriärister som uppfostrade mig, säger hon och berättar att när hon började på reklambyrån och det gick bra, mycket bra, så försökte hon gå in i rollen fullt ut. Men det fungerade illa. När hon sedan kom till Davos och kände skam och ilska snarare än stolthet för att ha nått så långt, och då pandemin förde henne till skogen och torpet, blev kontrasten stor:

– Jag mådde så mycket bättre, helt annorlunda jämfört med i stan, även fast jag blev stressad av saker i naturen jag inte hade någon kontroll över, säger hon. 

När byrån hon jobbade på var på väg att inleda ett jobb med en brasiliansk köttproducent med produktion i Amazonas kände hon att hon hade nått vägs ände inom reklambranschen. Hon tog en veckas semester, läste in en preparandkurs för att kunna söka in till trädgårdsmästarutbildningen. 

– Jag trodde inte jag skulle komma in, men sedan kom jag ju in. Och då var det för sent att backa ur, då var jag bara tvungen att köra.

En kroppslig kulturchock

Bytet från kontor till odling blev något av en kulturchock som tog sig ett tydligt fysiskt uttryck. På kontoret hade hon musarm och fick behandla olika krämpor i kroppen, att odla innebar en annan sorts belastning än att sitta framför skärm eller i möten. 

– Efter en månad med vårbruket var min kropp i chock av att stå på fötterna, men när du odlar måste du lyssna och känna in kroppen och byta position. Att lyssna på kroppen på byrån fanns inte, det var knappt att man kunde gå och kissa under ett möte, det handlade bara om att leverera och vara duktig.

Vissa som flyttar från storstaden till platser där de kan odla gör det också för att leva stillsammare. Men du har också bevakat frågor som de usla villkoren för migrantarbetare som jobbar i tomatodlingar i Almeíra i Spanien som du också har gjort en podd om. Varför är det viktigt för dig att hålla blicken både på det lilla och det stora perspektivet?

– Jag har alltid tyckt att arbetares rättigheter är viktigt, och allt ryms inom maten – klimatkrisen, miljöförstöring och arbetare som exploateras. Just inom matproduktionen har journalister varit sämre på att belysa arbetares villkor – vi vet ju mycket om att kvinnor i Bangladesh som syr H&M-kläder inte får skäligt betalt, men just hur maten produceras är nytt och jag vill ha svar på varför det är så. Jag tror att många journalister har gjort precis som jag, man har bara gått in i en affär och tagit maten för given och inte funderat på var den kommer ifrån eller vem som har odlat den. 

Reklambyråer hjälper industrier att skifta fokus

Med sin bakgrund som PR-strateg och kunskap om hur reklambranschen fungerar kan Maja Alskog Bredberg enkelt se igenom olika former av branschinitiativ om hållbarhet – ofta handlar dessa om att undvika reglering från politiskt håll. 

– Det kan man se inom olika industrier, att man med hjälp av en reklambyrå skiftar fokus, som BP och PR-byrån Ogilvy som 2004–2005 drev en kampanj som fortfarande påverkar klimataktivister, säger hon och syftar på hur kampanjen populariserade begreppet ”carbon footprint” för att ändra debatten från vilka utsläpp BP stod för till privatpersoners klimatavtryck:

– De skapade en jättesmidig kalkylator för det här, man kan skriva in hur man konsumerar och beter sig. Det är toppen om jag ändrar mina vanor men det kommer inte att skapa den systematiska förändring vi behöver. 

”Vi behöver få till en riktig omställning”

Hon menar att samma mönster återkommer inom svenska industrier och exemplifierar med Svensk plaståtervinning:

– Svensk plaståtervinning består av den svenska plastindustrin som fokuserar på att få svenska folket att sortera plasten bättre, trots att väldigt lite av den insamlade plasten som går att återvinna, istället för att prata om hur kan vi minska plastproduktionen generellt.

– Jag tycker inte att reklambranschen kan hålla på på det här sättet, som jag också varit med och gjort, när man skapar reklam som faktiskt förhalar och köper tid åt företagen istället för att sätt press på att de faktiskt ska göra sitt jobb.

– Vi har inte tid med det längre, vi behöver få till en riktig omställning.

Du skriver att odla är smärtsamt, men också lättare än man tror – hur ska man börja?

– Det svåra är – och det är också det givande – att man aldrig blir färdiglärd. I och med att säsongerna ser olika ut, blir vårbruket olika beroende på om det är en kall eller varm, torr eller blöt vår. Man måste anpassa sig till hur vädret ser ut och med klimatkrisen kommer det bara att bli ännu viktigare, säger Maja Alskog Bredberg som berättar att hon på sin utbildning fick lära sig att om ett problem går att lösa så är det inget problem utan en arbetsuppgift – samtidigt som hon öppnar fönstret och släpper ut en vilsen geting.

– Alla kan odla lite grann, i ett fönster, i en balkong, på en gård vid huset där man bor eller på en lott. Att jobba med att ta hand om något som växer hjälper en att förstå och uppskatta maten man också köper sedan. 

– Sedan tycker jag det är bra att lära känna en bonde eller grönsaksodlare och besöka gårdar och handla i gårdsbutiker, och titta på odlingar som många öppnar upp under högsäsong för att få en relation till maten och inte ta den för given.