Trots att en rad rika länder har lyckats öka sin bnp samtidigt som utsläppen minskar är de långt ifrån så kallad grön tillväxt, visar en ny rapport. Med de granskade ländernas takt på utsläppsminskningar skulle det ta mer än 220 år innan de når nettonollutsläpp.
– Ytterligare ekonomisk tillväxt i höginkomstländer är skadlig, farlig och orättvis, säger rapportens huvudförfattare Jefim Vogel.
Det är elva länder – Australien, Belgien, Danmark, Frankrike, Kanada, Luxemburg, Nederländerna, Storbritannien, Sverige, Tyskland och Österrike – som har lyckats ”frikoppla” sin bnp från koldioxidutsläpp som granskas i den nya studien. Genom att jämföra de rika ländernas faktiska utsläppsminskningar mellan 2013 och 2019 med vad som krävs för att begränsa den globala uppvärmningen får forskarna fram ett dystert resultat.
Inget av de elva länderna har nått ens i närheten av de utsläppsminskningar som krävs för att vara förenligt med högst 1,5 graders uppvärmning, i enlighet med Parisavtalet rättviseprinciper enligt vilka rika länder ska gå före i utsläppsminskningarna.
Enligt studien skulle länderna ta i genomsnitt 200 år på sig att landa i närheten av nettonollutsläpp. De skulle dessutom släppa ut över 27 gånger mer än sina rättvisa andelar i den globala koldioxidbudgeten.
– Det är ett recept för klimathaveri och ytterligare klimatorättvisa. Att kalla sådana höga och otillräckliga utsläppsminskningar för ”grön tillväxt” är missvisande, det är i princip greenwashing. För att tillväxt rimligtvis ska anses vara ”grön” måste den vara förenlig med Parisavtalets klimatmål och rättviseprinciper – men höginkomstländer har inte uppnått något i närheten av detta och det är högst osannolikt att de kommer att uppnå det i framtiden, säger Jefim Vogel, huvudförfattare till rapporten och verksam på The Sustainability research institute vid Leeds universitet i Storbritannien till den vetenskapliga nyhetssajten phys.org.
Minskade bara med 1,6 procent per år
Skillnaden mellan de faktiska utsläppen och vad som skulle krävas för att nå Parisavtalets mål beskrivs som dramatisk. Ländernas utsläppsminskningar under den granskade perioden var i genomsnitt bara 1,6 procent per år, att jämföra med de 30-procentiga årliga utsläppsminskningar som skulle behöva finnas på plats år 2025 för att länderna inte ska överstiga sina rättvisa andelar av den globala koldioxidbudgeten.
Storbritannien är det av de elva länderna som har gjort bäst ifrån sig men måste ändå minska sina utsläpp fem gånger snabbare än i dagsläget enligt rapporten. I andra änden ligger Australien, Belgien, Kanada, Tyskland och Österrike som hör till de länder som skulle behöva minska sina utsläpp 30 gånger snabbare än de gjorde mellan åren 2013 och 2019.
Sverige är det land som 2022 hade lägst utsläpp per capita av de elva länderna. Ändå var Sveriges utsläppsminskning i genomsnitt endast 3,4 procent åren 2013–2019, något som enligt forskarna måste öka till 12,8 procent till 2025, och 18,6 procent till 2030.
– Fortsatt ekonomisk tillväxt i höginkomstländer står i strid med de båda målen [i Parisavtalet] om att undvika ett katastrofalt sammanbrott av klimatet och att upprätthålla rättviseprinciperna som skyddar utvecklingsmöjligheter i låginkomstländer. Med andra ord, ytterligare ekonomisk tillväxt i höginkomstländer är skadlig, farlig och orättvis, säger Jefim Vogel.
Uppmanar till post-tillväxt
Forskarna kommer också fram till att även om beräkningar görs på en global uppvärmning om 1,7 grader måste minskningarna inom ett par år vara åtta gånger så snabba som de var mellan 2013 och 2019. Ekonomisk tillväxt för de allra flesta rika länder verkar därför vara oförenligt även med detta klimatmål. Forskarna drar slutsatsen att förhoppningarna om grön tillväxt i höginkomstländer är dömda att misslyckas och de uppmanar istället rika länder att tillämpa post-tillväxt.
– Att röra sig bort från ekonomisk tillväxt till post-tillväxt är något fundamentalt annat än recession, det innebär inte umbäranden eller förlust av levebröd. Post-tillväxt kan säkra och förbättra livsuppehälle och välmående utan ekonomisk tillväxt genom politik som jobbgarantier, arbetstidsförkortning, levnadslön, garanti om minimiinkomst och allmän tillgång till billiga bostäder och god offentlig service, säger Jefim Vogel.
Hans medförfattare Jason Hickel, ekonomisk antropolog, gästforskare vid London School of Economics och författare till en bok om post-tillväxt, Less is More: How Degrowth Will Save the World, varnar för att årets extremväder visar vad som är att vänta framöver:
– Om vi ska förhindra ett ännu mer katastrofalt klimathaveri måste höginkomstländer skyndsamt gå mot en post-tillväxt som kraftigt sänker utsläppen medan välmående och rättvisa stärks, säger han till phys.org.
Många utsläpp inte medräknade
Forskarna pekar själva på en svaghet i deras granskning: Varken utsläpp från jord- och skogsbruk, markanvändning eller utsläpp från internationell luft- och sjöfart är medräknade. Skulle detta ha funnits med skulle de rika länderna behöva göra ännu snabbare utsläppsminskningar.
Rapportförfattarna tar också upp ett resonemang om Parisavtalets rättviseprinciper och menar att en fördelning av den globala koldioxidbudgeten baserat på befolkningsstorlek är ett minimum. En sådan fördelning av andelar tar inte hänsyn till de mycket ojämlika historiska utsläppen. Skulle en striktare tolkning av rättvisepriciperna i Parisavtalet göras skulle de rika ländernas andelar av den globala koldioxidbudgeten bli ännu mindre med krav på ännu snabbare utsläppsminskningar.
Rika länder uppmanas till post-tillväxt
Rapporten Is green growth happening? An empirical analysis of achieved versus Paris-compliant CO2–GDP decoupling in high-income countries är publicerad i den vetenskapliga tidskriften The Lancet Planetary Health.
Rapportförfattarna Jefim Vogel och Jason Hickel har granskat elva höginkomstländer som har lyckats frikoppla sin tillväxt från utsläppsnivåerna: Australien, Belgien, Danmark, Frankrike, Kanada, Luxemburg, Nederländerna, Storbritannien, Sverige, Tyskland och Österrike.
Men dessa länders utsläppsminskningar är bara en bråkdel av vad de måste vara för att nå målet om högst 1,5 grads uppvärmning i enlighet med Parisavtalets rättviseprinciper. Med den takt dessa elva länder minskade sina utsläpp åren 2013–2019 skulle det i genomsnitt ta dem över 220 år för att nå i närheten av nettonollutsläpp.
Forskarna ifrågasätter att grön tillväxt för rika länder är möjlig och uppmanar istället till en post-tillväxt.
