Inne på det som en gång var Strands snickeri pågår arbete. Det är konstkollektivet Not Quite, vars ekonomiska förening köpte det gamla snickeriet 2021, som röjer, fixar och bygger för att bereda plats för konst och kreativitet.

– Vi är en görokrati, säger Mie Felth, verksamhetsledare för Not Quite som i år firar 20 år och som nu har över 70 medlemmar. Istället för att nå konsensus i olika frågor får den som tar initiativ till och genomföra en idé frihet att bestämma hur projektet ska utformas. Annars skulle det bli svårt att få saker gjorda förklarar Mie Felth.

Hon står i ett stort rum, upplyst av en bygglampa i det gamla snickeriet en bit från bruket i Fengersfors där Not Quite bildades 2003. Här i rummet har Not Quite byggt upp ett litet kafé. Deltagare från Omställningsnätverkets konferens (som hölls tidigare i september) har just anlänt med buss från Dals Rostock och fikar medan Mie Felth i korthet berättar snickeriets, brukets och Not Quites historia. Här på snickeriet finns det mycket att göra och Mie Felth bjuder in besökarna att hjälpa till. Det som ska göras är att putsa fönster, skrubba väggar, laga en grön soffa, dra ut spikar ur bärreglar. 
 Och bära saker. 

– Det är det det man gör mest, bär saker, säger Mie Felth, för snickeriet är fyllt av bråte och saker som väcker nostalgi. Som en gammal reklamaffisch för Volvo, eller plåtaskar för sötsaker.

– Vi möts bäst när vi gör saker, fortsätter hon.

Not Quite köpte snickeriet efter att förhandlingarna om att köpa det gamla nedlagda pappersbruket i Fengersfors drog ut på tiden. Nu är de verksamma på båda platserna och renoverar så mycket de kan själva.

Deltagarna från Omställningsnätverkets konferens drar på sig svarta sopsäckar för att skydda kläderna när de börjar feja – det är gott om damm och smuts på väggar och fönster. Andra bär stolar. Övervåningen nås via ett trapprum med bladmönstrad tapet i grönt och ett glänsande handräcke i trä. Där, en trappa upp, börjar flera ateljéer bli klara. Här kan konstnärer hyra in sig för kortare eller längre perioder.

Växter renar marken från föroreningar

Det börjar bli dags för lunch. Omställningsnätverkets deltagare åker buss till bruket en bit bort. Den ståtliga tegelbyggnaden som välkomnar besökarna är täckt av mörkröd vildvin som lyser i solen. Byggnaden – Oceanhuset som det kallas efter den sorts papper som tillverkades här – och de andra tegelbyggnaderna uppfördes under första delen av 1900-talet. Från 1796 till 1884 låg här ett järnbruk, som sedan blev ett pappersbruk. 

När affärsmannen Johan Fenger-Krog köpte bruket 1901 bytte han namn på platsen från Lisefors till Fengersfors. Brukets storsäljare Oceanpapper var ett vattentätt omslagspapper bestående av två kraftigare papper och ett mellanskikt av asfalt. Det gick länge på export men plastens framväxt gjorde papperet överflödigt. 1978 gick bruket slutligen i konkurs. Mycket av pappersbrukets utrustning finns kvar, inte minst holländarna – maskiner som brukade mala, blanda och färga pappersmassan. 

Fengersfors ligger mellan två vattendrag, Knarrbysjön i norr och Ärr söderut. Båda sjöarna användes av pappersbruket, för att flotta timmer och för att skeppa ut färdigt papper. Kvar blev bland annat restprodukten mesa som tippades ut i närområdet. På bruket finns förhöjda halter av vissa metaller och kolväten, och på mesaupplaget har förhöjda halter av bly, kadium eller zink uppmätts.

För att få marken att återhämta sig försöker det tvärvetenskapliga forskningsprojektet Heritage Healing, som bland annat drivs av Not Quite, rena marken i området från tungmetaller. I två trädgårdar har markrenande växter planerats, så kallad fytoremediering, en teknik som utvecklades i början av 1990-talet. Tekniken går ut på att använda gröna växter för att ta bort eller sanera föroreningar i miljön. En växt kan till exempel ta upp skadlig metall från jord eller vatten genom sitt rotsystem, som sedan försvinner när växten plockas bort.

Not Quite grundades omkring år 2002 av tiotalet personer som just hade avslutat sin masterutbildning i konst på Stenebyskolan i Dals Långed. De ville bo kvar på landsbygden, och letade efter ett ställe där de både kunde få plats för att göra konst och hantverk och ställa ut det som skapades. De hittade det tidigare pappersbruket i Fengersfors som då hade stått tomt sedan 1978. De fick hyra en lokal, liksom bostad, och här byggde de bit för bit upp det kulturcentrum som i dag har gjort Fengersfors känt över hela Sverige. 
2003 öppnade Not Quite dörrarna och deras kulturcentrum med verkstäder, utställningar, café och butik håller öppet mellan april och september.

– Vi har nu omkring 30 000 besökare på en sommar, säger Mie Felth. 

– Vår mission är att skapa produktionsplatser för konstnärer att skapa på, fortsätter hon.

Mötesplatser genom disco och tillsammansodling

Förvandlingen av det nedlagda bruket till ett nav för sprudlande skaparkraft har uppmärksammats av Svenska industriminnesföreningen som 2015 utsåg Fengersfors bruk till Årets industriminne. Utmärkelsen har delats ut sedan 1995 och Fengersfors bruk fick det ”för omvandlingen av en överbliven processindustri till en spännande arena för industrihistoria, konstnärligt skapande och företagande”.

Not Quite är inte de enda som skapar nytt i Fengersfors som har omkring 300 invånare. Affären strax intill bruket har blivit utsedd till årets handlare efter intensivt arbete med att ställa om. Det förklarar Vera Telemo, utvecklingsstrateg från Möteplats Steneby, som berättar om pågående projekt i området. En bit bort från affären ligger Folkets hus som för bara några år sedan hade stora ekonomiska problem men som nu är en mötesplats mellan de som flyttat in på senare år och de som är födda eller uppväxta i Fengersfors.

– 90-tals-disco är ett bra sätt att föra samman folk på, säger Vera Telemo som förklarar att dans till tonerna av Backstreet Boys är en bra isbrytare.

Vera Telemo är ursprungligen bohuslänning men flyttade till Fengerfors efter avslutade studier för fem år sedan. Hon ser möjligheter till fler samarbeten med folk i Åmåls kommun, inte minst folk med invandrarbakgrund. Ett problem är bristen på kollektivtrafik. För att ta sig mellan orterna krävs ofta bil, något långt ifrån alla har tillgång till, eller helst skulle vilja använda sig av. Trots att Fengersfors är den andra största orten i Åmåls kommun går till exempel inga bussar alls under helgerna. 

– Ska man ha en fungerande kollektivtrafik måste man också ha det ute på landsbygden, säger Vera Telemo som påpekar att det begränsar vilka som har möjlighet att flytta hit, eller till andra mindre orter på landsbygden.

Från Folkets hus är det bara ett stenkast till en tillsammansodling, som även det är en mötesplats. 

– Vi gjorde en enkät bland boende om vad som hindrar dem från att odla, säger Vera Telemo som förklarar att tid och stress nämndes av många. 

– Men det tredje skälet var brist på lagringsutrymme, fortsätter hon och förklarar att de nu har ett projekt för att restaurera jordkällare i området, och koppla samman den som har en jordkällare men inte använder med de som har behov att lagra skördade grönsaker och frukter där. 

På väg tillbaka till bruket pekar Vera Telemo ut platsen där restprodukten, mesa, från pappersproduktionen deponerades. Med tiden har naturen där, precis som Fengersfors i stort, börjat återhämta sig.