Bengt Gunnarsson har tillsammans med Marcus Hedblom, forskare på Sveriges lantbruksuniversitet, gått igenom studier som på olika sätt har undersökt huruvida människans förhållande till naturen sitter i generna, eller om det är uppväxten som formar hur en individ känner för naturen. I den vetenskapliga artikeln, Biophilia revisited: Nature vs. Nurture, publicerad i tidskriften Trends in Ecology and Evolution, drar de slutsatsen att både arv och miljö påverkar en människas förhållande till naturen.

Idén att människan per automatik har en positiv upplevelse av och en medfödd samhörighet med naturen är en tanke som kallas biofili. Den blev populär på 1980-talet genom den amerikanske biologen Ed Wilsons bok Biophilia som kom ut 1984. Biofilihypotesen är dock inte allmänt accepterad och andra forskare menar att det framför allt handlar om hur mycket en person vistas i naturen under sin uppväxt som påverkar hur den känner inför naturen. Gunnarsson och Hedblom vill modifiera hypotesen, men inte förkasta den.

– Det har bildats två läger kan man säga inom vetenskapen, de som har stött biofilihypotesen som rimlig – och de som menar att ”nej det har inget med det att göra, det är bara inlärning”. När vi nu tittar på de här studierna drar vi slutsatsen att ingen av de här positionerna verkar vara korrekt utan det verkar vara någonstans mitt emellan. Så som det ofta är, säger Bengt Gunnarsson, professor emeritus i miljövetenskap på Institutionen för biologi och miljövetenskaper vid Göteborgs universitet, till Landets fria tidning.

Naturbild gav snabbare resultat

Gunnarsson och Hedblom kommer fram till att många människor har en omedveten positiv upplevelse av naturen. Flera nyligen publicerade miljöpsykologiska studier tyder på att det åtminstone ofta är fallet. I en studie där deltagarna skulle lösa uppgifter, utan koppling till naturen, fick de titta på bilder av antingen natur eller stadsmiljö vilket påverkade resultatet hur fort de kunde lösa sina uppgifter i datorn.

– De flesta utförde uppgiften att dra objektet mot sig snabbare om de har sett natur än om de har sett stadsmiljö till exempel, säger Bengt Gunnarsson.

Det är oklart huruvida bilderna på stadsmiljö gav ett sämre utslag på grund av att deltagarna i studien kände stress när de såg en sådan bild eller ej, men enligt Gunnarsson kunde man se att människor som hade upplevt mycket natur under sin uppväxt var mer negativa till bilden på stadsmiljön än andra:

– Det är inte omöjligt att det förstärks beroende på vad man har haft för upplevelse som barn, det är sannolikt så. Men det behövs mer studier.

Kombination av arv och miljöpåverkan

Gunnarsson och Hedblom har också tittat på en stor japansk studie i vilken försökspersoner fick vandra i skog respektive stad samtidigt som deras hjärtslag mättes. 65 procent av deltagarna fick positiva känslor under skogsvandringen. Det vill säga en klar majoritet men långt ifrån alla.

Med hjälp av västar som deltagarna bar mättes deras hjärtfrekvensvariabilitet (heart rate variability). Det möjliggjorde i sin tur mätningar av det autonoma omedvetna nervsystemet som består av det parasympatiska och det sympatiska systemet, och balansen mellan dem.

– Det är en tekniskt sett ganska komplicerad historia men väldigt finurligt gjort, och studien har många försökspersoner vilket är bra för då kan man göra en uppskattning av hur vanligt det är med positiva känslor av naturen. Vår poäng är att det förmodligen är en kombination av ärftliga faktorer och miljöpåverkan, och att det är långt ifrån alla som får positiva känslor.

Så både arv och miljö påverkar människans känsla för naturen, men kan man säga något om hur stor del arv respektive miljö utgör? Inte i dagsläget. Det är också sannolikt något som kan skifta beroende på vilka populationer eller kulturer som undersöks. Därför hoppas Bengt Gunnarsson på fler studier, inte minst med tvillingar för att tydligare se om det finns en genetisk komponent.

– De här studierna öppnar ett nytt fält, för man har inte tittat på det på det här viset tidigare – att det skulle vara en kombination, säger han.

Tumregeln 3–30–300

Klart är att många människor mår bra av att vara i naturen. Åtskilliga studier har visat att människor till exempel kan minska sin stress genom att vara i naturen, gå i skogen eller i parker. Därför är det viktigt med grönområden i stadsmiljö. En tumregel som stadsplanerare kan luta sig emot är den som har förts fram av forskaren Cecil Konijnendijk: 3–30–300 som enkelt beskriver behovet av närhet till träd, skugga och grönområden.

– Den säger att varje människa ska se tre hyfsat stora träd från sin bostad, man ska ha 30 procent krontäckning i varje stadsområde och högst 300 meter till närmaste grönområde. En tumregel som vi vill lägga till är att man behöver variera typerna av grönområden. Man ska försöka se till att man har olika typer av natur i städerna, kanske mer vilt på något ställe, lite mer uppstyrt på något annat ställe, för att folk ska kunna hitta en plats där de känner sig hemma.

– Vi tror att det är viktigt, för det betyder mycket ur ett folkhälsoperspektiv, att folk i den stressade värld vi lever i kan hitta ställen där de känner ”här kan jag återhämta mig”, säger Bengt Gunnarsson.