75 procent av jordens yta är redan påverkad av människan och en miljon arter riskeras att utrotas inom några årtionden enligt IPBES, FNs expertpanel för biologisk mångfald. Situationen är så pass allvarlig att den pågående förlusten av biologisk mångfald kallas för det sjätte massutdöendet. Mellan 1970 och 2018 har populationerna av vilda ryggradsdjur minskat med 69 procent enligt WWFs Living Planet Report 2022.

Den 7 till 19 december pågår COP15 i Kanada och där är artförlusten en av de akuta frågor som politiker, forskare och andra aktörer ska diskutera. Förhoppningen är att en ny handlingsplan för naturen och ett nytt internationellt ramverk för den globala biologiska mångfalden ska förhandlas fram. 

Situationen är akut och frågorna komplexa; vems mark ska skyddas och vem ska stå för kostnaden? Rättvisefrågan är central. Maria Blasi, forskare vid Centrum för klimat- och miljövetenskap (CEC) vid Lunds universitet, som kommer att närvara under COP15 menar att obalansen mellan den rika och fattiga världen gör sig påmind när det gäller avsättning av mark för att skydda biologisk mångfald. Till 2030 ska enligt ett förslag 30 procent av hav och land vara skyddat.

– Vem ska bestämma vad som ska skyddas? Vem ska avsätta eller avstå från land? Och vem ska bekosta det? säger hon i ett pressmeddelande från Lunds universitet, där hon också betonar vikten av att ursprungsbefolkningar blir hörda i processen.

Artdöden och förlusten av biologisk mångfald står i skuggan av klimatkrisen som har fått en betydligt större uppmärksamhet i jämförelse.

Maria Blasi tror att, trots att frågorna är tätt sammankopplade, det kan bero på att biologisk mångfald är så mycket svårare att kommunicera.

– Det är väldigt komplext, det är inte som matte, att ett plus ett blir två. Det handlar om interaktioner och relationer, hur olika arter är beroende av varandra. Klimatförändringen är lättare att kommunicera eftersom vi kan följa hur koldioxiden i atmosfären ökar och också se hur temperaturerna stiger. När det gäller biodiversitet är det inte lika enkelt, säger hon.

En annan som kommer att närvara på COP15 är Åsa Ranung, senior policyrådgivare i biologisk mångfald på WWF:

– Det är ett otroligt viktigt möte och en möjlighet för världens ledare att vända den negativa trenden för den biologiska mångfalden. Vi på WWF vill se en global plan med mål och åtgärder för att stoppa och vända förlusten av biologisk mångfald till 2030 så att vi sedan har en positiv utveckling. Att ha ett sådant mål gör att vi har något att mobilisera kraft och resurser mot. Det sätter riktningen på arbetet, säger hon till Natursidan.se och fortsätter med att berätta om WWFs syn på Sveriges roll på toppmötet:

– Sverige förhandlar som en del av EU. EU är Sveriges röst under toppmötet, men det är ändå viktigt att skicka en politisk signal och höja rösten för de här frågorna. Tyvärr är vi besvikna på att Sverige inte drivit på tillräckligt hårt och varit tydliga. De signaler vi fått från förhandlingarna inom EU är att Sveriges representanter flera gånger antingen varit tysta eller bromsat.

Tyvärr är hoppet om ett ramverk kring biologisk mångfald liknande Parisavtalet litet.

Thomas Hickmann, statsvetare vid Lunds universitet som forskar om hur normer och regleringar påverkar vårt beteende i mer hållbar riktning, tror inte att tiden är mogen för ett sådant avtal nu och att flera år av förhandlingar krävs. Henrik Smith, professor i zooekologi vid Lunds universitet och ledamot i Klimatpolitiska rådet samt Naturvårdsverkets vetenskapliga råd för biologisk mångfald och ekosystemtjänster, håller med honom:

– Sannolikt blir det ett avtal, men det finns uppenbara risker att ambitionsnivåerna vattnas ur. Det finns många andra kriser som pockar på uppmärksamheten just nu. Förhoppningen ligger dock i att insikten ökat om att kriserna – den om klimatet och den om biodiversitet – är kopplade och därför måste lösas samtidigt, säger han i pressmeddelandet.