Sjukhus med urblåsta fönster och hål i väggarna efter ryska robotar. Gamla människor som bor kvar i sönderbombade hus. Sömnsvårigheter och oro efter månader av rysk belägring.
Behoven är enorma efter de ryska truppernas tillbakadragande, enligt Läkare utan gränsers Karin Ekholm på plats i Ukraina.
Karin Ekholm visste ungefär vad hon hade att förvänta sig. Men att resa runt i de nyligen befriade regionerna Cherson och Mykolajiv blev ändå en smärtsam ögonöppnare.
– Det är en annan sak att se med egna ögon hur hela byar har förstörts. I vissa byar finns det inte ett enda hus som är intakt, säger hon till TT över telefon från Kiev, dit hon anlände för några dagar sedan efter resan i södra Ukraina.
– Ändå finns det människor som bor där, äldre som inte ville eller kunde lämna. Nu bor de kvar i hus med kanske ett enda rum som är beboeligt, fortsätter hon.
Utan medicin i månader
Utanför Karin Ekholms fönster är Kievmorgonen klar och kall, kvicksilvret har letat sig ner mot fem minusgrader. Hon har tur, säger hon: lägenheten är gammal och har vattenburna element som håller värmen hyfsat även under de ständiga strömavbrotten. De som bor i nyare hus har det värre. En kollega bor på 22:a våningen – när strömmen är av funkar varken vattnet eller hissen och hon måste släpa vattendunkar uppför trapporna.
Läkare utan gränser har varit på plats i flera områden i Ukraina sedan Ryssland ockuperade Krimhalvön 2014. När Vladimir Putins styrkor invaderade på bredare front i februari skalades insatsen upp för att möta de alltmer akuta behoven, och samtidigt se till att de vårdbehov som aldrig upphör fortsatt kan tillgodoses.
– Kvinnor slutar inte att föda barn, folk har fortfarande kroniska sjukdomar, vaccinationer behöver hållas i gång, säger Karin Ekholm och fortsätter:
– Främst på landsbygden, där Ukraina tog tillbaka kontrollen nyligen, är behoven extremt stora nu. Människorna har varken kunnat få sjukvård eller medicin på många, många månader, det finns ingen vårdpersonal och det finns heller inga kliniker.
Levt under extrem stress
Karin Ekholm berättar om ett besök i samhället Vysokopilya som befriades av ukrainska trupper i början av september. Sjukhuset – före kriget en reslig femvåningsbyggnad i tegel – hade urblåsta fönster och stora hål i väggarna efter de ryska robotattackerna.
– Det hade inte funnits någon sjukvård där på många månader. Och så ser det ut på många platser.
Därför jobbar Läkare utan gränser med mobila kliniker: åker runt till byar och mindre städer och sätter upp mottagningar för en dag – ibland i en container på en släpvagn, ibland i en existerande byggnad, om det finns någon som är tillräckligt funktionell. Där kan byborna få grundläggande sjukvård, medicin och psykologiskt stöd.
– De har levt under extrem stress under lång tid, under beskjutning och rysk kontroll. Många har påverkats psykiskt. Vi ser många med sömnsvårigheter och oro, säger Karin Ekholm.
Kämpaglöd och ilska
De flesta som hon mötte i Cherson och Mykolajiv var angelägna om att få berätta om vad de varit med om, säger hon.
– Men det är också väldigt känslosamt när de gör det. Man märker att de inte mår bra, men samtidigt är de fast beslutna att stanna där de är, att härda ut.
På något sätt är det tyngre att ta del av krigets vedermödor på håll från Sverige än att faktiskt vara på plats, tycker Karin Ekholm som tidigare varit stationerad i både Irak och Jemen under rasande väpnade konflikter.
I Ukraina ser hon ljusglimtar som sällan sipprar igenom mediernas krigsbevakning: hur människor hjälper och stöttar varandra, medmänskligheten som ofta trumfar krigets grymheter.
– Det är inspirerande hur människor mobiliserar för att överleva och fortsätta sina liv i extremt svåra situationer. Det finns en enorm kämpaglöd, men också en enorm ilska som folk hämtar kraft ur.
