Helsingforskonventionen bildades 1974 och innebär att Danmark, Estland, Finland, Lettland, Litauen, Polen, Sverige, Tyskland, Ryssland och EU förbinder sig att skydda miljön i Östersjön och Kattegatt.

Prover av bottensedimenten som nu tagits visar hur metallföroreningar hamnat på Östersjöns botten vid olika tider, som ett resultat av utsläpp. Trots konventionen var metallföroreningarna som störst på 1970- och 80-talet eftersom industrialiseringen tog fart men miljölagstiftningen fortfarande hade brister, men de har långsamt minskat.

– Det är fortfarande långt kvar till ett naturligt tillstånd. Men de minskade värdena efter 1974 visar att det är möjligt att hjälpa havet att återhämta sig och rentav frodas, om vi bara sätter in rätt åtgärder, säger Sina Shahabi Ghahfarokhi, som kartlagt Östersjöns bottensediment genom forskning vid Linnéuniversitetet, i ett pressmeddelande.

– I naturen finns de flesta grundämnen naturligt närvarande: aluminium, järn, kobolt, nickel och sällsynta jordartsmetaller finns där. Men som människor påverkar vi ibland dessa koncentrationer genom vårt handlande, säger Sina Shahabi Ghahfarokhi.

Orsakar skador om de löses i vattnet

De metaller som lagrats i sedimenten gör liten skada så länge de finns kvar där, men om de frigörs kan det få stor påverkan. 

– Det är mycket farligare att ha metaller i lösning än i sedimenten. När de väl släpps ut i vattnet riskerar de att komma i kontakt med djur och andra levande organismer, säger Sina Shahabi Ghahfarokhi.

Metallerna kan nu innebära problem för arbetet med att rädda bottenmiljön. Bland annat kan tillförsel av syre i de områden som har döda bottnar riskera att metallföroreningar frigörs i snabbare takt.

– Resultatet är en påminnelse om att vi måste vara försiktiga och ha metallföroreningarna i åtanke när vi gör insatser för att rädda Östersjön.

Sedimentproverna hämtades på 13 platser i Östersjön, från Bottenviken i Norr till söder om Skånes kust.