Den första folkhögskolan grundades år 1844 i Danmark av prästen och politikern Nikolaj Frederik Severin Grundtvig, och 24 år senare kunde de första svenska folkhögskolorna slå upp portarna. Redan då fanns det en demokratiseringstanke, genom att ge de breda folklagren tillgång till en högre bildning skulle man också skapa förutsättningar för dem att delta i samhällsdebatten. Till att börja med riktade man sig främst till bönderna, men i takt med industrialiseringen och arbetarrörelsens framväxt spred sig folkhögskolorna också till städerna. Men det var inte bara arbetarrörelsen som startade folkhögskolor utan också nykterhetsrörelsen, idrottsrörelsen samt olika kyrkor och samfund.

I dag, mer än 150 år efter att de första svenska folkhögskolorna startade, så är förstås mycket annorlunda, samtidigt som fokuset på att skapa utbildningar som är tillgängliga för alla och att verka för ett aktivt medborgarskap lever kvar.

Bland de drygt 150 folkhögskolor som finns idag så drivs en knapp tredjedel av landsting och regioner, medan drygt två tredjedelar drivs av föreningar, stiftelser, folkrörelser eller ideella organisationer.

Gemensam bildningssyn

Olle Westberg, som är generalsekreterare för RIO, Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation, menar att det finns en viktig poäng i att skolorna har en mängd olika huvudmän eftersom det skapar en bredd, samtidigt som man har en gemensam kunskaps- och bildningssyn.

– En central del är också att det inte finns några nationella kursplaner, så när plötsliga saker sker i omvärlden, som nu med Rysslands invasion av Ukraina till exempel, så finns det möjlighet att snabbt ta in nytt stoff i utbildningarna.

Han menar också att mötet mellan personer som kommer från olika bakgrunder är något av det som gör folkhögskolorna speciella. 
– När folkhögskolan är som bäst så är det en mötesplats mellan människor med olika livserfarenheter. Någon som läser in kurser som den missat på gymnasiet kan möta en nybliven pensionär. I ett polariserat samhälle där allt fler pratar förbi varandra istället för med varandra så tror jag att vi behöver fler möten.

Olle Westberg berättar också att det finns det ett väldigt stort intresse för hållbarhetsfrågor på många folkhögskolor idag, vilket han tror kan ha att göra med att deltagarna i hög grad får vara med och forma utbildningarna.

– På en del skolor har det kommit att bli mycket fokus på psykisk ohälsa, medan andra har mer fokus på en hållbar livsstil, där odlingsrörelsen också är en del. Något som också har förändrats på skolorna är matvanorna där vegetariskt och veganskt i dag är norm, något som det inte var tidigare.

Han pekar också på den nya tekniken som gör att många skolor vågar pröva sig fram med nya typer av utbildningar.
– Tidigare behövde till exempel odlingsutbildningar vara på plats, nu kan de ske på distans där man utgår från sin egna kolonilott men får stöd från andra.

– Under pandemin började många leva på ett annat sätt. Att fler och fler börjar  producera det vi äter och söker sig till utbildningar där man får lära sig att odla tror jag är ett uttryck för det.

Skolor som vågar tänka utanför boxen

Några mil norr om Norrtälje ligger Väddö folkhögskola där Gabriel Liljenström jobbar som lärare. Deras blandning av utbildningar kan sägas vara ganska typisk för folkhögskolevärlden – här kan man läsa allt ifrån ”ekohushåll i teori och praktik” till ”irländsk folkmusik”, men också en yrkeshögskoleutbildning för att bli akvaponiingenjör. Akvaponiutbildningen, som startade hösten 2021, sker på distans med några fysiska träffar på Campus Roslagen i Norrtälje. Den är den första i sitt slag i Sverige och Gabriel Liljenström berättar att de har haft ett jättestort intresse för utbildningen, trots att många knappt vet vad den innebär.

– Vi ser att det finns väldigt många som vill bidra till klimatarbetet och livsmedelsproduktionen, samtidigt som man kanske bor mitt i stan och vill fortsätta kunna göra det. För dem passar den här utbildningen bra eftersom man kan odla i exempelvis källarutrymmen, berättar han.

Kortfattat handlar akvaponi om att skapa ett recirkulerande system som möjliggör odling året runt – inomhus eller i växthus. Det har också väldigt liten miljöpåverkan, både när det gäller vattenförbrukning och utsläpp. 
Att en folkhögskola är först i Sverige med att skapa en utbildning i akvaponi är ingen slump, menar Gabriel Liljenström. Överlag är folkhögskolorna snabbare än högskolorna och universiteten på att gå från idé till färdig utbildning. De har också en högre grad av flexibilitet, menar han. 

– Nackdelen är att folkhögskolor fortfarande inte ses som riktigt lika fina som universitet och högskolor och att våra examina inte värderas på samma sätt på arbetsmarknaden än.

Enligt Gabriel Liljenström är en av de stora skillnaderna mellan folkhögskolor och högskolor/universitet också att progressiva idéer får ta mer plats och att det är fler som ”vågar tänka utanför boxen”. 

– Folkhögskolorna har ju ett rykte om sig att vara lite flummiga, men jag skulle säga att det är just därför som de är så viktiga. Väldigt mycket i vårt samhälle i dag handlar om att man ska få en bock i cv:et och det gör att man lätt glömmer bort sådant som reflektion och diskussion.

Gabriel Liljenström var själv 29 år när han, av en slump, sprang på en utbildning på Färnebo folkhögskola.

– När jag läste den kunde jag inte förstå varför jag inte gått på folkhögskola tidigare. För fyra år sen fick jag chansen att själv bli folkhögskolelärare och tog den. Min dröm är att kunna ge andra samma känsla som jag själv fick när jag läste på folkhögskola.

"Leder till verkstad"

Färnebo folkhögskola, där Gabriel läste, kallar sig själva för ”freds- miljö- och solidaritetsrörelsens folkhögskola” och erbjuder kurser i bland annat odling, feminism, klimaträttvisa och romanskrivande. En av kurserna som sticker ut är ”Naturens rättigheter & det goda livet”. Kursen går ut på att förstå innebörden av naturens rättigheter och vad begreppet kan betyda juridiskt, för avkolonisering och för klimaträttvisa, hållbarhet och omställning.

Marita Castro är en av deltagarna på kursen, för henne var en av anledningarna till att hon sökte att hon ville lära sig mer, men också att hon ville komma samman med människor med liknande idéer och göra något aktivt. Under kursen har de bland annat varit på ett studiebesök i Sápmi, något som blev en ögonöppnare för Marita Castro.

– Jag blev chockad över hur lite jag visste om samerna och hur lite jag visste om den svenska delen av Sápmi. Jag blev också varse att de samer vi träffade kände en mycket större närhet till andra urfolk än till svenskar. Att vår kursledare tillhör ett urfolk tror jag gjorde att vi fick öppnare dörrar än om vi hade kommit dit utan henne. 

Marita Castro berättar att hon har läst flera kurser tidigare på folkhögskola, såväl feminism som barnkultur, och att de har betytt mycket för henne.

– Varje gång jag har läst på folkhögskola så har det lett till att jag har gjort något efteråt, när jag läste feminism och miljökamp så ledde det till exempel till att vi som varit deltagare på kursen organiserade en gemensam aktivitet under Stockholm +50-mötet.

Att man uppmuntras till praktisk handling är en av anledningarna till att hon trivs bra på folkhögskolor.
– Det är inte så att kursledaren säger till oss exakt vad vi ska göra, men det leder ändå till verkstad.

Aktivt medborgarskap

Precis som studieförbunden får folkhögskolorna stöd av staten. Samtidigt förväntas folkhögskolorna, liksom annan folkbildning, vara med och bidra till fyra syften. Dessa är:

• Att stärka och utveckla demokratin.
• Att göra det möjligt för en ökad mångfald människor att påverka sin livssituation och skapa engagemang att delta i samhällsutvecklingen.
• Att utjämna utbildningsklyftor och höja bildnings- och utbildningsnivån i samhället.
• Att bredda intresset för och öka delaktigheten i kulturlivet.
 
Redan här finns det alltså en idé om att folkhögskolorna ska verka utjämnande, men också att de ska forma aktiva medborgare.
 
Färnebo folkhögskola deltar just nu i ett europeiskt projekt som heter Promociti och som går ut på att arbeta fram metoder som kan användas för att utveckla skolornas arbete med aktivt medborgarskap. Jonathan Korsár, lärare på Färnebo folkhögskola, är en av deltagarna i projektet.

– Projektet går ut på att ta reda på hur man kan vara delaktig i att påverka och forma samhället man bor i och på vilka sätt folkhögskolorna kan vara närvarande i de här processerna. Hur kan vi fungera som en resurs för medborgare som försöker lösa problem de ser, eller påverka samhällsutvecklingen för att möta de behov som finns? säger han.

Jämför man med andra europeiska länder menar han att folkhögskolorna har ett relativt starkt stöd från staten. Samtidigt ser han också att stödet till folkbildning i Sverige har urholkats genom att det inte har justerats upp i takt med inflationen.

Den här oron delas också av Olle Westberg på Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation.

– Antalet studerande på folkhögskolor är dubbelt så många i dag som det var för 30 år sen, men risken är ändå att vi inte kommer klara oss på sikt eftersom vi inte har fått ta del av de resurstillskott som övriga utbildningsväsendet har fått.

Precis som Jonathan Korsár ser Olle Westberg det som viktigt att folkhögskolorna uppmuntrar till engagemang och handling.

I dag finns det kurser som heter saker som ”Aktion för hållbar utveckling” och”Att skriva för förändring”. Vad tänker du om det? Kan det finnas en risk med att skolorna blir för aktivistiska?

– Nej, jag tycker det är jättebra. Folkhögskolan ska inte tala om för folk vad de ska tycka, men man ska ge redskap och stimulera till ett samhällsengagemang. En levande demokrati förutsätter engagerade medborgare.

Olle Westberg poängterar också att folkhögskolan inte bara är ett vänsterliberalt projekt, som det ibland kan beskrivas som.

– Likaväl som det finns progressiva stämningar så har det även funnits mer konservativa inslag på flera skolor, säger han och nämner till exempel olika hantverksutbildningar där en del handlar om att bevara traditionella metoder.

Jonathan Korsár menar också att utbildningarna inte handlar om att indoktrinera deltagarna, men däremot att ge dem verktyg för att de ska kunna förstå och ta plats i politiska rum.

– Jag tror man måste jobba med aktivt medborgarskap eftersom de berör alla vuxna människor som medborgare. Alla skolformer, oavsett om det är folkhögskola eller universitet, har ett mandat att jobba med politiska frågor och få de studerande att ta ställning och tänka till och aktivera sig.