Att naturen skulle kunna vara ett subjekt och ha rättigheter på samma sätt som mänskliga varelser är en främmande tanke för många. Men faktum är att det redan i dag existerar minst 185 rättsliga bestämmelser om naturens rättigheter i 17 olika länder. På Nya Zeeland har till exempel floden Whanganui blivit erkänd som en juridisk person med rättigheter och i Ecuador finns till och med naturens rättigheter inskrivet i själva konstitutionen sedan 2008. Det är hittills det enda landet i världen där naturens rättigheter är grundlagsskyddat, men snart kan Chile följa i samma spår.

Bland många urfolk världen över är det här inte alls någon märklig idé. Som Henrik Hallgren och Pella Thiel lyfter fram i den nyutgivna boken Naturlagen: Om naturens rättigheter och människans möjligheter så finns det inom flera kulturer en förståelse av naturen som en levande och sammanhängande helhet. Vissa menar till och med att lagen inte är något mänskligt påfund utan att den finns inskriven i själva landskapet.

I Sverige drivs de här frågorna bland annat av Lodyn, som är en förening för ekopsykologi och aktivism, där både Pella Thiel och Henrik Hallgren är verksamma. Förutom att lobba för en ekocidlagstiftning och för att naturen ska få rättigheter så handlar deras arbete också om att förändra vår syn på naturen och på människans roll i den.

– Det handlar om att utmana en arrogans mot allt levande, att utmana föreställningen om att det bara är vi människor som skulle vara värda något och allt annat är bara till för oss. Det är en en attityd som varken är hälsosam för oss själva eller för jorden, säger Henrik Hallgren.

Resultatet av en lång process

Arbetet med boken har pågått i många år. Henrik Hallgren berättar att han hörde talas om naturens rättigheter redan i början av 1990-talet, men att det var någon gång runt 2010 som han började tänka på det som en politisk rörelse.

– Vi tyckte att naturens rättigheter rimmade väl med det som vi arbetade för i Lodyn, och det var ingen annan i Sverige drev den här frågan. Så vi började lobba mot politiska partier, gav kurser och spånade på en bok, berättar han. 

Boken är alltså resultatet av en lång process, och om den hade blivit klar tidigare så hade den kanske blivit helt annorlunda, berättar Pella Thiel:

– Om vi hade varit snabbare hade det blivit en annan bok för det har hänt så mycket bara de senaste åren. Det vi gör i den här boken är att vi  introducerar ett helt nytt sätt att se på lagen som bryter mot hela den västerländska lagens framväxt. Det är ett stort förslag, en ekologisk rättsfilosofi. Henrik har gjort arbetet med att förankra den idéhistoriskt och filosofiskt och föreslå principer för den. Jag har tittat på de processer som pågår runtom i världen om naturens rättigheter, varför det händer just där och hur de förankras i lagstiftningen. 

De fyra grundprinciperna för en ekologisk rättsfilosofi – ordning, vildhet, subjektivitet och samexistens – som tas upp i boken har utarbetats av Henrik Hallgren och ingått i en rapport som lagts fram för FN:s generalförsamling, något som författarna ser som en bekräftelse på att de har stöd inom stora delar av rörelsen för naturens rättigheter.

"Kan inte handla om att skydda något för vår skull"

I den svenska miljölagstiftningen ses naturen som ett passivt objekt. Både Thiel och Hallgren menar att den synen gör att vi inte värdesätter naturen i sig, utan bara ser till hur miljökonsekvenserna kommer att påverka oss människor.

– För att kunna värna om den levande helhet som vi är beroende av så måste vi respektera den. Och då måste det finnas någon att respektera. Det kan inte handla om att bara skydda något för vår skull, det är för svagt, säger Pella Thiel.

Hur tror ni det kommer sig att det knappt pågår någon politisk diskussion om naturens rättigheter i Sverige, trots att det är en stor och viktig fråga i många länder?

– Jag tror det beror på att Sverige är ett land med väldigt stabila demokratiska institutioner och där vi har en väldigt stark tillit till att staten och institutionerna gör ett bra jobb. Vi har en uppfattning att vi har världens bästa miljölagstiftning i Sverige, vilket kanske är sant, men trots det så ser vi ju vad som händer med naturen även här i Sverige. Det tror vi beror på att lagen bygger på att de mänskliga intressena är de viktigaste och att de hela tiden har företräde. Det gör att det blir svårt att komma med radikalt annorlunda alternativ, säger Pella Thiel.

Hon poängterar också att de länder som har lett utvecklingen ofta har starka urfolksrörelser, men också att domstolsväsendet i många av dessa länder har en lite annorlunda och starkare roll än i Sverige.

Vad tror ni skulle krävas för att få igång en diskussion här?

– Två saker: Att det blir ett synligt alternativ och att vi får en kollektiv förståelse för att det här går att göra. Men också att problemen blir mer oundvikliga. Bristen på lösningar just nu är väldigt tydlig, säger Pella Thiel.

Henrik Hallgren menar att en förändring redan kan vara på väg, även i Sverige:

– Ekocidlagstiftningen är inte längre en marginell fråga utan har plockats upp av såväl fackföreningsrörelsen som Margot Wallström. Nästa steg är naturens rättigheter. Att det finns många fall runtom i världen gör att man ser att det inte bara är någon avlägsen utopi utan att det faktiskt kan bli verklighet.

Vad kan vi lära oss av de exempel där naturens rättigheter fått genomslag?

– I undertiteln till boken står det att den handlar om människans möjligheter. Det tycker jag nästan är det viktigaste. Vi kan lära oss att naturens rättigheter inte bara är en flummig filosofisk ide, utan att det är något som är fullt möjligt och att det redan händer i en rad länder, säger Pella Thiel.

"Frågan om representation är central"

En fråga som ofta kommer upp när man börjar pratat om naturens rättigheter är hur rättigheterna ska tolkas. Eftersom naturen inte kan föra sin egen talan så krävs det att det är människor som gör det, och vilka är i så fall bäst lämpade för det? Henrik Hallgren och Pella Thiel ger inga tydliga svar på det i boken, däremot lyfter de flera exempel på hur det kan se ut i olika delar av världen.

– På Nya Zeeland fungerar det så att man har representanter från urfolken och i Ecuador så har alla samhällsmedborgare en skyldighet att anmäla om man ser att naturen förstörs, säger Henrik Hallgren.

Pella Thiel menar att frågan om vilka som ska representera naturen är helt central, men också det är en diskussion som måste få växa fram.

– Något som skulle ligga nära till hands ur ett svenskt perspektiv är att ha en ombudsman. Det är ju ofta så vi gör i Sverige, när något inte kan föra sin egen talan så instiftar vi en institution som kan göra det där man kan ta in olika experter, säger hon och fortsätter:

– I dag är det bara ett fåtal jurister som driver de här frågorna och de finansieras ofta av civilsamhället. Om vi skulle säga att naturen har rättigheter och att det är ett samhällsansvar att skydda dessa rättigheter så skulle det bli en jättestor förändring, både i legitimitet och i resurser.

Vilda lagar

I boken lyfter författarna fram begrepp som ”vild kultur” och ”vild lag”. Förenklat så handlar vild kultur om de informella seder, normer och relationer som binder människor samman med varandra och med landskapet de bebor.

– Vild lag syftar på att förvilda det juridiska systemet, att integrera det i en ekologisk helhetssyn och forma lagar som inte bara tar hänsyn till människans intressen utan till planeten som helhet och livet i dess mångfald. Man brukar se de här två orden som motsatser, när man säger lag tänker man på något ordnat och strukturerat och vildhet som något kaotiskt. Men vi talar istället om en integration, säger Henrik Hallgren.

Ni tar också upp kristendomen i boken, som å ena sidan har bidragit till synen att människan är överlägsen resten av naturen, samtidigt som många kristna nu kritiserar det synsättet. Är det ett skifte inom religionen som vi ser?

– Både ja och nej. Det finns ett skifte inom vissa delar, jag tänker inte minst på påven Franciskus som har ett annat perspektiv än många före honom. Även inom svenska kyrkan finns det en öppenhet och progressivitet i de här frågorna. Det är väldigt hoppingivande. Samtidigt ser vi också många frikyrkliga organisationer inte minst i Sydamerika och USA som har en helt annan syn och där en del till och med ser urfolkens traditioner som någon form av djävulsdyrkan. Så vi ser en väldig spänning inom kristendomen, säger Henrik Hallgren.

– Det har varit väldigt fascinerande att se hur svenska kyrkan tar sig an den här frågan. I Sverige är de just nu ledande inom det här fältet och det tror jag är för att de förstår existentiella frågor som det här faktiskt är, säger Pella Thiel.

– Något som vi velat med boken är också att kanalisera en längtan som finns, att hitta sammanhängande sätt att förhålla sig till världen som inte är destruktiva. Vi hoppas att vi har skrivit en bok som visar ett förhållningssätt som är lättare att försvara än det antropocentriska ur ett filosofiskt perspektiv. Hur ska vi egentligen motivera att människor har mer rättigheter än andra? Resonemanget att det skulle vara för att människor är mer rationella är ganska krampaktigt, avslutar Pella Thiel.