Juan Matias Gil och hans medarbetare hos Läkare utan gränser  har just lyckats få Italien att ta emot 659 personer som räddats från drunkningsdöden på Medelhavet. Men det tog hela tio dagar efter att  flyktingarna räddades från sammanlagt 11 farkoster, tills att de kunde gå i land och få hjälp i  Taranto. 

– Här på båten får  överlevarna inte den hjälp de behöver. Vi har bara en läkare, en enda sjuksköterska, en psykolog och en barnmorska, berättar Juan  Matias Gil, som är ansvarig för hjälporganisationen på båten Geo Barents

Barnmorskan behövs, till exempel när gravida kvinnor räddas från små båtar av gummi eller trä. Men de som kommer ombord kan också behöva hjälp för att de utsatts för sexuella övergrepp och annat som kräver gynekologisk expertis. Flyktingarna är ofta traumatiserade och behöver därför också psykiatrisk vård.

– Dessutom behöver vi ge dem tak över huvudet, mat, filtar och så vidare, berättar Juan  Matias Gil.

Båtarna som flyktingarna färdats i från Libyen i är ofta sjöodugliga. Vid en tidigare insats under året, hade en båt kapsejsat. De överlevande höll sig fast i det de lyckades hitta, som träbitar till exempel. Geo Barents besättning lyckades rädda 70 av dem. Men 30 flyktingar drunknade den gången. Sammanlagt har 900 flyktingar dött i Medelhavet i år berättar Juan Matias Gil.

Staternas ansvar

Helst hade han sluppit uppgiften att rädda människor från drunkningsdöden, och det är också vad Läkare utan gränsers nuvarande kampanj handlar om.  De anser att uppgiften egentligen borde vila på de europeiska stater som de överlevande från Medelhavet flyr till. Flyktingarna borde kunna söka  asyl från sina hemländer eller landet där de är i transit. De europeiska staterna borde åtminstone ha egna räddningsoperationer till havs.

– Men jag tror inte att det kommer bli så, säger Juan Matias Gil, när han har en paus från arbetet och kan svara på frågor.

Läkare utan gränser har i flera år uppmanat de europeisk staterna att ta ansvar för flyktingarna på havet, men ingenting har hänt.

Men flyktingarna, de fortsätter att anlända till Libyen som har blivit ett transitland för människor på flykt från hela världen. Orsaken kan vara politik och förtryck, fattigdom, krig och klimatförändring eller annat.

Några kommer från afrikanska länder, som den hårdföra diktaturen Eritrea, från inbördeskrigets Etiopien  eller fattiga länder i andra delar av Afrika. Men flyktingarna på de små båtarna från Libyen kommer också från Yemen, Bangladesh och Syrien. De som fanns på båten sist, kom från 15 olika länder.

De flyende har goda skäl att lämna sina länder och även Libyen, där de också riskerar att fara väldigt illa. Det handlar i princip om att fly eller dö.

– Vi täcker upp ett gap som de europeiska staterna borde täcka. Det här handlar inte bara om Medelhavet utan även Kanarieöarna och östra Europa, säger Juan Matias Gil.
Han tror inte att den nuvarande kampanjen kommer att göra någon större skillnad. Men han menar att det finns ett  exempel att följa, nämligen mottagandet av flyktingar från Ukraina. För dem har Europa ställt upp på ett bra sätt.

– Det handlar om dubbelmoral. Alla borde få hjälp oavsett hudfärg, nationalitet och tro, säger Juan Matias Gil.