När haven blir varmare smälter metanisen djupt under havets botten och en kraftfull klimatgas kan börja flöda ut därifrån. Christian Stranne och hans kollegor studerar de mikroorganismer som kan hindra att metangasen når atmosfären, vilket skulle kunna leda till en accelererande klimatförändring. Resultatet blev att i ett första steg så kommer nog mikroberna att svika.
När Christian Stranne studerat utsläpp av den kraftfulla klimatgasen metan från de kalla oceanernas botten, är det med datorns hjälp. Det handlar om vad som händer med metanis, eller gashydrater som forskarna kallar det för, när klimatet förändras. När temperaturen i världen ökar smälter mer och mer av den, och det kan leda till stora utsläpp av en gas som är tiotals gånger mer kraftfull än koldioxid. Precis hur mycket, beror på vilket tidsintervall som studeras och det är en faktor som måste tas med i beräkningarna. Metangasens påverkan minskar med årens lopp.
Ytterligare en svårighet är att det som studeras, sker på omkring 300 meters djup i de kalla oceanerna och så ännu längre ner i havsbotten. Det går visserligen att studera sediment som lagrats under årmiljonerna, och sedan fundera på vad som hände förra gången det blev mycket varmare. Men det är svårt att få säkra svar på det sättet. Studier i laboratorium ger inte heller säkra svar.
Så då är det datorn som gäller för att veta mer om en process som oroat många, och skulle kunna förorsaka en accelererande klimatförändring, en så kallad tipping point. Christian Stranne och hans kollegor vid Stockholms universitet och Linnéunversitetet är nu färdiga med sina beräkningar av mikroorganismernas påverkan på det som händer i de stora oceanerna.
– Som med klimatet så får man förlita sig till modeller, konstaterar han.
Resultatet handlar om hur vissa mycket små organismer reagerar på de ökande utsläppen. De finns redan där i havsbotten och i havets djup och konsumerar metan. I dagsläget utgör de filter som hindrar gasen från djupen att nå atmosfären.
I början hänger de inte med
Ett resultat från studien är att mikroberna i havsbotten inte kommer att hänga med i den snabba förändring som väntas. Om de i dagsläget klarar av att konsumera 90 procent eller mer av den metan som frigörs, så sjunker det till omkring fem procent med de beräknade klimatförändringarna.
– Det tar tid för mikroorganismerna att föröka sig och ställa in sig för högre flöden. Blir det väldigt mycket mer hinner de inte bygga upp sig i den takt som behövs. Så utsläppen till haven kommer att bli mycket större än vad man tidigare trott. Det är vad våra resultat tyder på.
Men det finns ett filter till. Så Christian Stranne menar att det gruppen kommit fram till inte pekar mot en klimatkatastrof.
– Nästan all metan kommer att oxidera, genom att den äts upp av mikroorganismerna i havet. Det beror på att det är 300 meter djupt i de områden det handlar om. Hade det varit grundare, då hade det mesta gått direkt ut till atmosfären och kunnat ställa till problem, säger Christian Stranne.
I havet blir utsläppen mer utspädda än i havsbotten och organismerna hinner föröka sig snabbt nog för att filtrera bort utsläppen.
Frågor kvarstår
Det finns dock fler frågor. En är vad som kan tänkas hända i de kalla hav som är grundare och där bakterierna i vattnet kanske inte räcker till som filter.
– Det finns ett frågetecken och det gäller Arktis där de grunda kusthaven är väldigt stora. Det finns permafrost i själva sedimenten och då kan där finnas stabila gashydrater – metanis. Om de smälter plötsligt kan kanske metanet smita förbi det biologiska filtret i havet, säger Christian Stranne.
Han konstaterar att det är många som är intresserade av just de arktiska haven. Själv ska han för övrigt snart skicka in en ansökan om medel för ytterligare studier inom området.
14:12: Texten har tillfogats en rättelse.
