Midsommar och midvintertider får mig att reflektera kring olika sätt att betrakta tiden. Tänker då på de sätt att se tiden kopplad till naturens cykler och de sätt som räknar tiden utifrån abstrakta koncept som vi inte själva kan relatera till. Jag blir då även påmind om hur kolonialismen sett till att stora delar av världen ser tiden utifrån en europeisk horisont som gjorts till globalt normerande och “universell”.
Många kulturer i världen tycks ha ansett det vara viktigt att organisera livet utifrån observationer över naturens cykler. En del kulturer organiserade samhällslivet därefter och byggde därför instrument för astronomiska observationer, viktiga att ta hänsyn till särskilt ifall deras samhällsekonomi vilade på jordbruket.
Därför har folk på många håll runt om i världen uppmärksammat midvinter och midsommar och ansett att tidpunkterna då solen var längst bort från oss eller närmast oss vara speciella. Här i Norden exempelvis ansåg man att tiden kring midsommar hade magiska egenskaper då man trodde att människornas värld och den övernaturliga världen kom närmare varandra. Som följd av detta ansåg man att läkeväxter som plockades då var extra kraftfulla.
Själv kommer jag från Anderna, där våra förfäders största högtid till solens ära var i samband med midvinter. Enligt historiska källor kom delegationer från hela inkastaten till min hemstad Cusco med gåvor i form av vegetabilier, djur och hantverk som kom från högplatåerna, från regnskogsområden i Amazonas, från torrt ökenlandskap samt från kustområden och havet. Än idag vallfärdar tusentals dit vid denna tidpunkt.
Som konsekvens av den koloniala invasionen blev solstånd festligheterna förbjudna.Det koloniala systemet accepterade inga andra sätt att studera kosmos än det kristna sättet och de koloniserade folkens syn på kosmos och livet förbjöds och förföljdes. Så förutom folkmord innebar invasionen även förstörelse av observatorier och förföljelse av politiska och andliga ledare bland de astronomerna.
Senare, i samband med kapitalismens framväxt växte även fram modernitetens paradigm. Denna sade sig vara baserad på vetenskap och frikopplad från de kristna dogmerna men denna förutsatte även att människor i större grad än tidigare fjärmade sig från naturen. Därför hade även den nya ordningen svårt att acceptera andra sätt att organisera samhällen med ett annat förhållningssätt till naturen. Så stigmatiseringen av kosmovisioner, tankesätt och praktiker som var kopplade till naturens cykler fortsatte och den västerländska akademin legitimerade endast de sätt att söka kunskap som utvecklats i Europa.
Som följd av detta ogiltigförklarades, avfärdades och förlöjligades den naturkännedom och kunskap som de koloniserade folken utvecklat under tusentals år men även mycket av den naturkännedomen som vuxit bland gräsrots folk i de koloniala länderna.
Detta är bakgrunden till att jag ser solståndfiranden i både syd och nord som en motståndets högtid. En tid då urfolk firar en ny solcykel, bekräftar att vi människor är del av naturen och förnyar löften kring försvaret av Moder Jord. Men jag ser även Midsommarfirandet i Sverige som ett uttryck för motstånd mot överrationaliseringen och mot separationen från naturen då vi för en kort stund vänder blicken från kalendern i mobilen och förundras över midnattssolen ser oss omkring vår naturomgivning och blomstrande ängar och därmed visar att trots sekler av stigmatisering och förlöjligande lever ännu naturen hos oss alla.
