Lördag den 27 maj 2022. Jag promenerar längs gatorna på väg mot Karlstad konferens- och kulturcentrum. Det är valår och valupptakt. Morgonen är kylig. Måsarna skriker och cirklar mellan husen och regnet hänger i luften. Kastanjerna blommar för fullt och jag blir glad av att se de kraftiga stammarna och utvuxna kronorna, att de fått växa fritt utan att drabbas av människans iver att hålla tillbaka, inordna, kontrollera och tukta.

Jag kommer att tänka på Helena Granströms essä i hennes och Marcus Elmerstads bok Det som en gång var, och hur hemma jag känner mig i hennes tankar och reflektioner över människans förhållande till naturen. Kanske handlar det om att hon inte väjer för det svåra, och att hon i sina texter står upp för ett sätt att tänka som inte skiljer människan från den natur som vi är sprungna ur men som vi över tid gjort allt för att fjärma oss ifrån.

Helena Granström skriver att ”Ett samhälles normer formar dess handlande. Men det omvända gäller också: Ett samhälles handlande formar dess normer.” Att det förhåller sig så speglas inte minst av den aktuella politiska debatten i Sverige. Vi ser hur normerande uppfattningar hela tiden ändras och hur det extrema normaliseras. Det gäller allt från varghat, bränslepopulism, kvinnoförakt och inte minst den krigshets som debatten om ett svenskt NATO-medlemskap fört med sig.

”På samma sätt som en kultur som ser träd som meningsbärande subjekt inte kommer att bedriva trakthyggesbruk”, skriver Granström, ”kommer en kultur som bedriver trakthyggesbruk aldrig att se träd som meningsbärande subjekt”. Så är det naturligtvis. Kanske är det också därför som det är så svårt att bryta i grunden negativa handlingsmönster sprungna ur en samhällelig norm som tycks utgå från att utveckling alltid, mer eller mindre, förutsätter att naturresurser omvandlas till sopor.

På samma sätt som det förekommer försök att frikoppla grön ekonomisk tillväxt från ökad användning av naturresurser och utsläpp av växthusgaser och föroreningar, pågår i realtid ett försök att frikoppla det individuella ansvaret från de åtgärder som krävs för att bromsa klimat- och miljökrisen. Båda resonemangen är dock lika omöjliga. Problemet är att detta är en del i den normförskjutning som pågår och som vill befria oss från vårt moraliska ansvar och vår plikt att agera som individer. Vad vi ser är ett försök till en normförskjutning som inte bara är en katastrof för klimatet, naturen, demokratin, den biologiska mångfalden, utan som också lurar och fördummar oss som människor.

Vi måste, precis som Björn Wiman uttrycker det i sin krönika i Dagens Nyheter den 12 februari, kunna göra både och, ta vårt moraliska ansvar och ställa om på individuell nivå, och kräva radikala åtgärder på systemnivå. Han skriver: ”Motsättningen mellan individ och struktur är alltså falsk. Det är inte antingen eller. Individuella val och politiska beslut förutsätter och förstärker varandra. Man kan inte med ena handen ”strukturellt” motverka förbrännelsen av Amazonas skogar och med den andra anbefalla enskilda människor att fortsätta frossa i brasiliansk oxfilé.”

I sin bok Klimatet & omställningen lyfter även Staffan Laestadius samma tema och skriver bland annat ”Om moralupplösning kan `tillåtas´ på klimatområdet, varför inte på andra områden? Om jag struntar i parkeringsregler, nedsmutsningsförordningar och bygglovsföreskrifter är det väl småpotatis jämfört med alla de som förstör klimatet på allvar.”

När jag når fram till Karlstad konferens- och kulturcentrum tycker jag mig ana solen bakom molnen. Eller kanske var det de ståtliga kastanjerna som gav mig hopp, ett aktivt hopp som spirar ur handling, ett hopp som grundar sig i ett etiskt ställningstagande. För min del har den personliga övertygelsen alltid varit viktigt, som kväkare, som aktivist, som politiker.

Det är också den som format insikten att jag har ett moraliskt ansvar för allt jag gör, det är också den jag tar med mig in på Miljöpartiets valupptakt, ut i den stundande valrörelsen, och vidare i livet, oavsett hur det går den 11 september, oavsett om jag hamnar i riksdagen eller någon helt annanstans. Insikten att jag är en del av den nödvändiga radikala förändring som krävs är tillsammans med kärleken till allt levande min främsta drivkraft; Livet är livets mening.

Och kärleken till allt levande kan knappast uttryckas bättre och vackrare än med Helena Granströms ord:

”Jag vill vara tydlig: Argumentet för att inte utrota vargen är vargen. Argumentet för att inte utrota fjällräv och isbjörn, är fjällräv och isbjörn. Argumentet för att låta rynkskinn, granticka, lappmes och vitryggig hackspett leva, är rynkskinn, granticka, lappmes och vitryggig hackspett.”