Det är få vänskaper från barndomen som håller upp i vuxen ålder och ännu färre bandkonstellationer. Sahara Hotnights är dock ett exempel på båda delarna. Bandet startade när medlemmarna bara var 10-12 år gamla, och nu spelar de alltså ihop igen.

"Ville vara bra på allt"

På deras Wikipedia-sida kan man läsa att allt började med att de hade en intern fanklubb för de tecknade ninjasköldpaddorna Turtles. När jag frågar sångerskan och gitarristen Maria Andersson om det kallar hon det för ”en sanning med modifikation”.

– Vi hade ganska många olika hittepå-klubbar och projekt tillsammans innan vi plockade upp instrumenten, men det var absolut ett av projekten.  
Bandmedlemmarna växte upp tillsammans i Robertsfors, utanför Umeå. Två av dem, Jennie och Johanna Asplund, är dessutom syskon. Att de skulle börja spela ihop efter att alla hade börjat traggla instrument på den kommunala musikskolan var därför ingen högoddsare.

– Vår tanke när vi började var att vi skulle bli det första bandet i historien där alla kunde fylla alla roller och spela alla instrument. Men det skrotade vi ganska snart när vi insåg att det var bättre att vara bra på en grej än att vara bra på allt, och det var nog ganska smart, säger Jennie Asplund som spelar gitarr i bandet.

Slog igenom tidigt

1999 skivdebuterade de och blev ganska snabbt ett av Sveriges stora rockband. De fick spela på de största festivalscenerna och gjorde även turnéer i USA och Europa.

Hur påverkade det er att slå igenom när ni var så unga?

– Hade du frågat oss då så hade vi nog svarat att vi var sjukt redo för allt som kom i vår väg. Men när man ser tillbaka på det kan man tänka att det kanske hade varit bra om vi hade fått lite mer verklighet innan, säger Jennie Asplund.

– Vi har alltid varit väldigt drivna, men vi hade ingen specifik bild av att hit ska vi nå. Vi drömde inte om spela i Globen eftersom vi inte hade upplevt den typen av konserter själva. Vår föreställning av en konsert var typ Lili & Sussie i gympasalen, eller Mora Träsk i folkparken. Jag tror det har hjälpt oss att behålla kontakten med jorden, fortsätter storasystern och basisten Johanna Asplund.

Paus och identitetskris

Efter sex fullängdsskivor och tjugo år i replokalen och på scener bestämde sig bandet till slut för att ta en paus på obestämd framtid år 2011.

– Det var ett resultat av att det varit så pass intensivt så länge, det tog ut sin rätt till slut säger Maria Andersson och fortsätter:

– När man är uppe i något non stop så tenderar man att missa signalerna om att det inte är lika kul, eller att man saknar en viss energi för att kunna vara sitt bästa jag, eller sitt bästa band.

Att kasta sig ut på egna äventyr beskriver de som jätteskönt, men samtidigt nervöst och skrämmande.

– Det blev lite av en identitetskris, vem är jag utan de andra? Förutom några sommarjobb så hade ju ingen av oss haft något vanligt jobb. Men det var också supernyttigt, säger Johanna Asplund.

Efter uppbrottet har de ägnat sig åt olika saker. Maria Andersson har fortsatt med musiken och släppte ett soloalbum 2016, Jennie Asplund flyttade till en gård i Skåne och började jobba med möbler och inredning, hennes syster Johanna började jobba som projektledare för tv-produktioner och trummisen Josephine Forsman flyttade till Los Angeles där hon har jobbat som producent. 

Efterhand växte dock längtan efter att spela tillsammans igen. Ett smakprov på hur de låter nuförtiden fick vi redan i vintras då de deltog som ett av flera husband i På spåret i SVT.

Färre pålägg

När medlemmarna pratar om den nya skivan så återkommer ord som ”avskalat” och ”enkelt”.

– Tanken den här gången var att inte göra för mycket. Det ska inte vara tusen pålägg som lyxar till det, om inte fundamentet håller så håller det inte, säger Jennie Asplund.

På pressbilderna till skivan har medlemmarna utsvängda byxor och även låtarna andas en hel del 70-tal.

Maria Andersson, som skriver alla låtarna, säger att det var viktigt att det fanns en popmelodisk ådra men också att det skulle kännas nytt och fräscht för dem själva.

Vad ville du säga med titeln, Love In Times Of Low Expectations?

– Att allting alltid ordnar upp sig på något vänster… att man hittar en livlina även när det känns som att man har nått botten. Det applicerar också på bandet. Man har inga förväntningar på att det ska finnas den här gemenskapen och vänskapen, det finns inga garantier. Men det är en otroligt stark känsla och närmast en kick när man inser att man har varandra, trots att det gått så många år.

På den nya singeln ”Gemini” sjunger Maria Andersson: ”We’ve been foolin’ ourselves and think we could change / these are the rules that we’re given”. Texten låter som att den skulle kunna handla om en kärleksrelation, men också om relationen i bandet.

– Det finns ju många likheter mellan tvåsamhetsrelationer och ett band, eller det är kanske snarare  så att bandet är en familjerelation. Man identifierar sig så sjukt starkt med varandra och sen stöts och blöts man utifrån det. Men att vi ska sitta ihop, det tror jag är ödet på något vis, säger Maria Andersson.

Den 6 maj släpps nya skivan och i sommar väntar en turné med start på Umeås 400-årsjubileum den 13 juli.

Kommer det bli spelningar utomlands sen också?

– Vi får se. Vi gör inte det här för att vi måste nu utan för att vi vill. Jag är helt öppen för utländska spelningar eller festivaler men det måste vara rätt förutsättningar, säger Johanna Asplund.