I mars hittade en grupp marinbiologistudenter ett 60-tal döende pigghajar och flera rockor på botten av Lysekil hamn. Undervattenfotografen Tobias Dahlin tog sig ned och filmade djuren (varning för starka bilder) som sakta dog av sina skador.

Det är inte osannolikt att fiskarna har dumpats på platsen av en trålare, som fått upp dem som en bifångst som inte får säljas.

Enligt Martin Rudgre, havsutredare vid Havs- och Vattenmyndigheten ska fredade arter som fångas återutsättas omedelbart. Men trålning är en metod där djuren ofta krossas eller kvävs i de stora, nedtyngda näten. Bifångsten, som dumpas för att undvika fångst och försäljning av rödlistade arter, blir ofta många gånger större än målfisken för verksamheten.

Bottnar skadas av trålarna

Förra året släppte svenska forskare vid Stockholms Universitets Östersjöcentrum en policybrief med förslag till lagändringar för att minska trålningens effekter på våra marina ekosystem.

I rapporten förklarar forskarna hur trålnäten tyngs ned och dras utmed havsbotten. Bottenskadorna blir stora när de tunga metallramarna skrapar längsmed botten, och skadliga moln av bottensediment virvlas upp. Enligt rapporten trålas i extremfall 50 till 99 procent av havsbotten upp till tio gånger varje år i vissa regioner av Europas vatten.

Enligt Clare Bradshaw, som ledde arbetet, har det inte hänt mycket i svensk politik sedan rapporten släpptes. Havs- och Vattenmyndigheten, HaV, utreder på uppdrag av regeringen ett generellt förbud mot bottentrålning inom marina skyddade områden. Men inga beslut har tagits ännu. På EU-nivå utarbetas det för tillfället en så kallad ny Action Plan.

– Just nu är Havs- och vattenmyndigheten inne på sin fjärde utredning om trålningsförbud i redan skyddade områden innanför trålgränsen, det vill säga i det området vid våra kuster där det i princip inte ska förekomma någon trålning (4 nautiska mil ut från kusten), säger Hernik Svedäng är professor i marinekologi vid Stockholms Universitet.

Enligt honom har riksdagen ett förslag om att skydda vissa områden längs ostkusten eftersom strömmingsbestånden är på väg att försvinna. Trålgränsen skulle isåfall flyttas ut till 22 kilometer.

Samtidigt har fiskeorganisationerna har gått ihop och skapat lobbyistalliansen European Bottom Fishing Alliance (EBFA) för att förhindra eventuella förändringar.

"Östra torskbeståndet har kraschat"

Henrik Svedäng menar är bottentrålningens effekter är störst på västkusten.

– Dels för att havet där är rikare på bottenlevande djur som olika koralldjur, dels för att bottentrålning numera mest förekommer på västkusten sedan östra torskbeståndet totalkraschade.

Vid flyttrålning dras trålen vanligtvis ovanför botten för att fånga pelagiska arter som sill, skarpsill och makrill.

– Trålning efter sill/strömming har stora effekter på ostkusten eftersom bestånden av sill/strömming är så viktiga för hela Östersjöns miljö. Det handlar då om en ren utfiskningssituation, säger Henric Svedäng.

Vilka är de största hindren för en hållbar svensk fiskepolitik? 

– Så länge vi rör oss innanför den ekonomiska zonen på tolv nautiska mil kan vi begränsa trålandet om skäl för fiskebestånden finns och vi kan komma överens med de nationer som har tillåtelse att vara inom 4 till 12 nautisk mil som Danmark och Finland. Vill vi förbjuda trålning i den ekonomiska zonen utanför 12 nm behöver EU godkänna agerandet.

Enligt Henrik Svedäng finns det inga snabba lösningar.

– Ett viktigt sätt att minska fisket är att sluta subventionera fisket, t ex genom skatterabatter på bränsle. Det behöver vi dock komma överens om inom antingen EU eller världshandelsorganisationen där förhandlingar om just det pågår sedan länge.