Pieter ten Hoopen har under 20 år som fotograf prisats många gånger för bilder från hela världen. Nu porträtterar han istället det lilla värmländska samhället Ekshärad. För LFT berättar han om att återvända till den svenska miljön efter många år av utlandsjobb och om kärleken till landsbygden. 

Som för de flesta inom medie- och kulturbranschen förändrades Pieter ten Hoopens liv i ett slag när coronapandemin drog in för snart två år sedan. Han som var van vid att resa jorden runt och tillbringa lång tid på främmande platser var plötsligt strandad i Sverige och fick börja tänka om. En stor del av de senaste åren har han ägnat åt att lära känna den svenska marknaden. Men han har också påbörjat ett fotoprojekt om byn Ekshärad i Värmland. 
Några av bilderna han tagit där ställs nu ut på Värmlands museum. Men arbetet med att dokumentera Ekshärad har egentligen bara börjat, berättar han för LFT. Planen är att återvända flera gånger och han hoppas att det även ska resultera i en bok så småningom.

– När vi började prata om att göra en samlingsutställning över mina 20 år som fotograf så sa jag tidigt att jag skulle tycka att det var roligt att även nyproducera något som har en anknytning till platsen, säger Pieter ten Hoopen. 
Från museet kom förslaget att ta bilder från Ekshärad, ett litet samhälle invid Klarälven i hjärtat av Värmland med ungefär tusen invånare, tio mil norr om Karlstad. Pieter ten Hoopen berättar att han hade dålig koll på Värmland innan och att den bild han hade inte var odelat positiv.  
– Men det visade sig vara helt fantastiskt. Jag insåg när jag kom dit att det är väldigt vackert och att det finns en starkt positiv anda, så jag fick ganska snabbt tugga i mig mina förutfattade meningar, säger han med ett skratt.

Pieter ten Hoopen menar att Värmland, i likhet med många andra landskaPip i Sverige, har gått igenom en ”rough ride” de senaste decennierna, med nedlagda bruk, arbetslöshet och avfolkning. 
– Sådant där sätter förstås spår i media. Men när man fördjupar sig i ett samhälle ser man också det positiva. Det är förmodligen fortfarande ganska tufft ekonomiskt, men jag ser ändå en superframtid för de här områdena. Man märker ju till exempel att många tyskar och holländare flyttar dit och bygger upp ett nytt liv på dessa platser – precis som jag själv gjorde för 25 år sedan, säger Pieter ten Hoopen, som är uppväxt i Nederländerna och kom till Sverige i 25-årsåldern.

Som exempel berättar han om en tysk familj som startat ett fik i Ekshärad, som han besökte när han var där. 
– De har verkligen byggt upp något väldigt fint där. De älskar platsen, och Ekshäradsborna älskar att äta sina mackor där.

Han tror också att inflyttningen av personer från andra länder kan skapa ett nytt självförtroende för de boende på orten. 
– När man ser att det flyttar dit holländare och tyskar så märker man att det är några som vill utveckla platsen och det smittar av sig!

Allt har dock inte varit helt okomplicerat. Pandemin har medfört att det har varit svårt för Pieter ten Hoopen att jobba på det sätt han är van vid, istället för att vara hemma hos folk och följa med dem i deras vardag så har han den här gången arbetat mer med gatufotografier och att fånga stämningar, känslor och möten. Till exempel spelar dimman en viktig roll i flera av bilderna.

Du har tidigare gjort både en bok och en film om det lilla samhället Hungry Horse i Montana i USA. Kan du se några likheter mellan de här två samhällena?

– Jag tror ofta det finns en frihetslängtan i små samhällen, att man bor där man bor har att göra med att man kan känna sig fri. Man älskar naturen även om det kommer med utmaningar som att behöva hämta ved i oväder, höga elräkningar och så vidare. Men det finns en självständighet som är viktig för många – man bor på en plats som är unik och där många stadsbor kanske egentligen skulle vilja vara. Det har vi märkt särskilt under pandemin, det finns ett sug efter en mer grundad tillvaro.

Pieter ten Hoopen vet vad han pratar om, efter många år i Stockholm tog han själv steget att flytta ut på landet permanent för två och ett halvt år sedan. Numera bor han i ett hus utanför Hjo i Västergötland.

Förutom fotografi jobbar du också mycket med film, hur tycker du att skillnaden är mellan de här två medierna?

– Jag gillar att jobba med film, men jag vill att det ska fungera som någonting extra till mitt fotografiska material. I Hungry Horse kände jag att jag inte kunde uttrycka det jag ville säga enbart i boken och med bilderna, det saknades alldeles för mycket för att jag skulle kunna göra samhället rättvisa. Filmen kan ge både en emotionell och journalistisk fördjupning till fotografierna. Nu har jag inte kommit så långt med Ekshärad, men om det blir en bok, vilket jag hoppas, då skulle jag älska att även presentera någon form av filmmaterial.

Om du ser tillbaka på de här 20 åren, skulle du själv säga att det finns någon röd tråd i allt som du har gjort?

– Det som alltid återkommer i mina fotografier och som blivit tydligare på senare år är mötet med människan. Ofta jobbar jag väldigt nära människor i dokumentationer, om det så är Tokyo eller Ekshärad. Uttrycken och känslan kan vara olika, men grundpelaren är hela tiden min nyfikenhet och intresse för andra människor. Det är egentligen ett ganska traditionellt sätt att jobba. Mitt bildspråk är kanske lite mer utmanande än den traditionella dokumentära formen, jag tänjer på gränserna med ett mer personligt bildspråk, men stommen är ändå det dokumentära fotografiet. 

Förutom Ekshärad så jobbar Pieter ten Hoopen för närvarande också med ett privat bokprojekt i Västergötland. Han säger att det säkert kommer bli nya utlandsjobb i framtiden, men tillägger samtidigt att han inte skulle ha något emot ifall majoriteten av jobben blir på hemmaplan framöver. 
– Jag har varit på ständig resa i tjugo år, så det är skönt att komma hem.