En nära vän tvivlar på att hennes pappa älskar henne. Vi andra, speciellt vännens mor, försöker invända, kanske trösta, med en massa ”Han älskar dig säkert, han är bara inte så bra på att visa det”. Och, ja, så kan det säkert vara. Men vad spelar det för roll? Vad hjälper det min vän att hennes far eventuellt inom sig känner kärlek för henne, när han aldrig ger prov på den, aldrig praktiserar den?

Vi är många som hyser alla de rätta åsikterna: Att det är förfärligt det som vi gör med haven och skogarna, med klimatet och arterna. Vi ser på dokumentärer, läser artiklar och böcker och diskuterar med andra i vår omgivning. Och vid detta verkar vi känna oss färdiga, i mål, bortom klander. Som om gröna ståndpunkter i sig på något vis borgade för en tryggare framtid. Men vi bedrar oss. Att enbart tro på en sak får den aldrig utförd. Förändring är praktik.

En annan vän har ett ordningssinne som verkar vara inhandlat på ett av helvetets rörigaste loppisar. Hans lägenhet är ett Gehenna av små och stora prylar, gamla tidningar, isärplockade datorer, pizzakartonger, ja skräp! Han har aldrig lärt sig att städa (eller diska), men han äger icke desto mindre ett smärre bibliotek med böcker om städning, feng shui och liknande. Böckerna är dock inte så lätta att finna, eftersom de är utspridda i den övriga röran. Jag tror att han, genom att ständigt fortsätta läsa nya böcker om tingens harmoni, lyckas skapa en känsla av att vara på språng, av att förändringen är på väg, runt nästa hörn – alltmedan ingenting någonsin händer. En sorts institutionaliserad prokrastinering.

När det kommer till handling lever många av oss som i en evig nyårsnatt, där löftet om det nya livet som ska ta vid imorgon får oss att känna oss en smula bättre idag. Antagligen känner vi också någonstans på oss att de där högtidliga utfästelserna bara är pratbubblor, att vi kommer att bryta mot dem redan innan vi börjat ära dem. Och antagligen är det just därför som det blir så viktigt med ett nästa löfte, och ett nästa och ett nästa. För ingen vill ju stå där med bara ett brustet löfte. ”Jag ville verkligen göra något för insekterna … Men – Äh! – jag sket i’t.”

Vi skapar alla strategier för att känna oss som dugliga, rediga och goda människor. Strängt taget har vi nog svårt att stå ut med oss själva om vi inte gör det. Ibland är dessa strategier parade med matchande handlingar, ibland är de bara mentala konstruktioner, självbilder utan fundament. Vi haussar oss själva att tro att vi tillhör de aktiva, de rättskaffens, de kärleksfulla när allt vi egentligen gör är att syssla med en sorts tyckande.

Tröskeln till att verkligen städa sin lägenhet, älska sin dotter öppet eller att göra något för den biologiska mångfalden kan märkligt nog kännas skrämmande hög och oöverskridlig, men är förvånansvärt enkel att ta sig över.

Det räcker med ett steg.