Kreativ, vetgirig och principfast. Marie-Louise Hellgren följer sin övertygelse: att leva mer hållbart och värna om jordens resurser. Det gäller i allra högsta grad möbelbranschen, där hon verkar som designer.
– Det är inte lätt. När man läser på om det som händer med miljön finns inget alternativ, säger hon.

Hon visar runt i den tillfälliga utställningslokalen intill Humlegården i Stockholm där hon just nu ställer ut resultaten från några av sina projekt. Hon sysslar inte med försäljning utan ägnar sig åt design av produkter och möbler, offentliga inredningar, utställningar och samarbeten, bland annat med företag och organisationer som Stolab, Asplund och Svenskt Trä.

Hennes mest välkända design är pallen Lilla Snåland som hon har tillverkat av 14 spillbitar från Stolabs klassiker Lilla Åland.
– Varje år blir det 30 000 kilar över bara från stolens sits. Jag frågade vad de gjorde av dem. ’Eldar upp’, sa de. ’Det kan ni ju inte göra!’, sa jag då. Det är det finaste kärnvirket från björk!

Nytt liv

Nu har bitarna fått nytt liv på flera sätt. Dels i pallarna, dels som klädhängaren Spillkråkan och som växtfärgat trägolv. Det senare ställdes ut på designutställningen Venice Design i samband med Konstbiennalen i Venedig 2017.

Marie-Louise Hellgren har gjort upcykling till sin mission. Alltså att ta redan befintliga prylar och förvandla dem till något nytt eller att använda spillprodukter och göra möbler av dem. Det gör att designmetoden blir omvänd.
– När du jobbar med upcykling får du bara något i knät som du måste utgå ifrån – till exempel en träkil i björk.

Du kan inte välja färg, form eller material. Marie-Louise Hellgren gör jämförelsen med en kock som går till marknaden.
– Kocken kan inte spika menyn innan hen har sett på utbudet. ’I dag fanns det gös och fänkål – då blir det fisk i kväll’.

Ständig sökarblick

Hon menar att man måste frigöra sig från viljan att göra något specifikt i sin egen stil, och låta materialet styra resultatet.

Som hennes dagbädd Spiderbed som är tillverkad av ”fönsterhålen” i korslimmade träfasader från flerbostadshus.
– KL-träurtag, som de kallas, är väldigt tunga så jag hade ju aldrig valt dem själv. Benen är ändbitarna från tillverkningen av ribbstolar.

Hur hon hittar allt material till sina projekt vet hon knappt själv. Hon har en ständig sökarblick påslagen och bra kontakter med flera fabriker.
– Jag ser material överallt. Ibland får jag tips. Som när en kompis fick nys om 35 vackra elementskydd som åkte rätt ned i en container vid en hotellrenovering. Dem ska jag göra något fint av.

Ett uppvaknande

Marie-Louise Hallgren menar att det har skett ett uppvaknande inom den svenska möbelbranschen de senaste åren. Det finns en annan medvetenhet nu.
– Men att gå från linjär till en cirkulär produktion är en helt ny affärsmodell som konsumenten inte alltid är beredd att betala för, säger Marie-Louise Hellgren.

Alla vi som älskar att inreda och få utlopp för vår kreativitet, hur ska vi tänka då?

– Köp second hand!

I utställningslokalens kök finns en vacker och tidlös Dux-soffa från 1960-talet i grönt slitstarkt tyg, köpt för en billig penning på auktion. Till den har Marie-Louise tillverkat ett soffbord genom att såga av benen på ett köksbord från Carl Malmsten.

Vissa menar att det är respektlöst mot formgivaren och historien att göra så, men Marie-Louise håller inte med.
– Jag tycker att man får det. I det här fallet var det en omodern möbel som ingen använde. Det var högt, otympligt och hade fånigt, utsvängda ben. Nu har jag gjort ett modernt bord av det – och jag har sparat bensnuttarna. Det kommer att bli ett litet brickbord av dem.

För henne är det heligare med kreativiteten. Den får aldrig hindras.
Hon säger själv att hon gör rekvisita till livet.
– Egentligen är jag mer intresserad av människor än form och prylar, säger hon.

– Och att jorden ska överleva ett tag till.